Cruella de Vil har vi lärt känna som den glamorösa men galet besatta damen i 101 dalmatiner. Hon som alldeles särskilt älskar svart-vita prickiga pälsar gjorda av dalmatinhundars skinn.
Men har du någonsin funderat på varför Cruella är så känslokall och grym?
Svaret får du nu i en mycket mörk Disneyfilm som är visuellt bländande med två härligt elaka huvudpersoner.
Estella / Cruella (Emma Stone) är den rebelliska flickan som inte verkar passa in. Men som redan som liten anar att hon är speciell.
Utan att desto mer avslöja handlingen i filmen kan jag säga att Estella är en flicka som drabbas av en stor sorg och kommer att bära en enorm skuldkänsla.
Från landsbygden kommer sedan den unga Estella till London och slår följe med två ficktjuvar. De växer upp tillsammans och som vuxna blir Jasper (Joel Fry) och Horace (Paul Walter Hauser) Estellas trogna vänner i vått och torrt.
Den värld vi befinner oss i 1970-talets är London och närmare bestämt modevärlden och där punken och glamrocken knackar på dörren.
Estella, Jasper och Horace försörjer sig på att stjäla men Estellas dröm är att skapa kläder. Och alldeles speciellt förtjust är hon i modeskaparen Baronessans (Emma Thompson) alster.
Och så en dag korsas Estellas och Baronessans vägar.
Baronessan ser en begåvning medan Estella ser ett smycke som hon anser tillhör henne.
Och det är nu som den andra sidan av Estella stiger fram, den sida som hon valt att kalla Cruella. En sida som skapar kaos där hon drar fram.
En film som får en att tänka på andra filmer
Cruella de Vil mötte vi först i Dodie Smiths roman The hundred and one dalmatians 1956, som sedan blev en framgångsrik Disney-animation 1961 och fick en uppföljare 2003. Och som spelfilmsversion har vi mött Cruella de Vil 1996 och 2000.
Men nu får vi alltså veta bakgrunden till Cruellas giftiga attityd. Tankarna går förstås till Jokern (2019) men också till Devil Wears Prada (2006) och Phantom Thread (2017).
Det är också oundvikligt att inte jämföra med Glenn Closes tolkning där Cruella faktiskt verkade både fåfäng och smått galen.
I den här versionen är Cruella självupptagen men inte direkt ond.
Här handlar det mer om att hon är ute efter hämnd och vill göra en kupp gentemot Baronessan. Och hennes fascination för päls tonas kraftigt ner. Inga små söta valpar råkar illa ut i den här filmen.
Emma och Emma = succé
Det som gör Cruella sevärd är de två Emmorna, Stone och Thompson.
Emma Stone är suverän i rollen som den nonchalanta och egocentriska Cruella. En Cruella som verkar se sig själv som en kompromisslös konstnär och därför kan berättiga att hon beter sig illa mot sina vänner.
Och Emma Thompson är strålande som den iskallt arroganta och syrliga baronessan, hon får Miranda Priestly i Devil Wears Prada att framstå som en snäll kissekatt.
Scenerna med dem gör att jag har överseende med att filmen stundvis känns utdragen och långsam, den är 2 timmar och 14 min lång.
Eller att musiken efterhand blir lite av en hitparad från 1960- och 70-talet, låtar som dessutom lite väl övertydligt kopplar till filmens handling.
Eller att man kunde ha gjort Cruella ännu mer galen genom att inte tona ner hennes besatthet i pälsar.
Allt det är jag beredd att glömma då jag ser Cruella och Baronessan ta strid.
Som två giftiga skorpioner med blickar som kunde döda och sarkastiskt vassa repliker går de till attack. Och deras drabbningar är ytterst fascinerande och härligt humoristiska att följa.
Visuellt är det hela en fest. Speciellt kläderna, frisyrerna och sminket är så läckert att man stundvis vill stoppa filmen för att njuta av bilderna som sveper förbi i rasande takt.
Och kom ihåg att sitta kvar under sluttexterna, det kommer en liten hänvisning till hur berättelsen sedan fortsätter till De 101 dalmatinerna.
Cruella har biopremiär den 28. 5. 2021.