Hundratusentals människor, en stor del av dem civila, har dött i de kaotiska 9-11-krigen. Västländerna har pumpat in astronomiska summor i krigen och de oftast misslyckade försöken till nationsbyggen i de ockuperade länderna.
Hur hamnade USA och dess allierade i den här situationen och varför trodde man att det skulle gå att krossa den jihadistiska terrorismen och samtidigt exportera demokrati genom militärt våld?
Terrordåden blev vattendelare
Terrorattackerna den 11 september 2001 ledde till en omvärdering av den internationella världsordningen, säger Caroline Holmqvist, universitetslektor vid försvarshögskolan i Sverige.
– 9-11 var på många sätt en vattendelare som fundamentalt ändrade kanske inte saker och tings tillstånd men synen på vad den internationella världsordningen var och vad det fanns för hot mot den.
Terrordåden markerade slutet på perioden efter kalla kriget då många trodde att de liberala demokratiernas segertåg skulle fortsätta över hela världen.
Balkankrigen och folkmordet i Rwanda hade samtidigt skapat ett internationellt klimat där man ansåg att humanitära ingripanden i suveräna stater var västländernas plikt.
Det går inte att skjuta idéer
När USA:s president George W. Bush utlyste sitt krig mot terrorismen påpekade många att terrorism är en abstrakt idé, inte en konkret fiende. Och idéer är skottsäkra, som författaren Alan Moore konstaterar i serieromanen V för vendetta.
I stället för att försöka utkämpa en internationell komplicerad kamp mot al-Qaidas extrema jihadistiska ideologi valde USA att föra lokala krig i Afghanistan och Irak.
Caroline Holmqvist säger att det skapade en situation där idén om upprätthållandet av en internationell ordning och demokratibygge fick samklang med idéerna kring kriget mot terrorismen.
– Förklaringen till förväntningarna på vad som skulle gå att uppnå framför allt i Afghanistan, men även i Irak, var en idé om att man med hjälp av militär makt utifrån skulle kunna skapa en helt ny samhällsordning, säger Holmqvist.
Lockande tanke
Holmqvist säger att idén om att det skulle gå att fundamentalt ändra livsvillkoren för människor och samtidigt bemöta och besegra hotet från terrorismen var lockande.
Problemet är att det finns en djup motsättning i den här konstruktionen. Det är närmast omöjligt att bomba ett land samtidigt som man försöker bygga upp det.
Men det finns också en djupare och svårare paradox: Demokratin måste vara lokalt ägd.
– En ny samhällsordning, om den ska vara demokratisk, kräver en ny relation mellan medborgarna och staten i landet. Det här sociala kontraktet som skulle uppstå mellan folket och en ny regering i Afghanistan går inte per definition att instifta utifrån, säger Holmqvist.
– Det går helt enkelt inte. Det är en fundamental motsägelse i det. Du kan inte vilja något åt någon annan.
Den här relationen mellan befolkning och stat uppstod aldrig i Afghanistan. Därför gick det inte heller att bygga upp fungerande säkerhetsstyrkor. Förtroendet mellan stat, soldater och befolkning fanns inte.
Det ledde till att de USA-ledda ockupationsstyrkorna snart var indragna en svårlöst kamp mot väpnade uppror.
Felaktiga från början?
Modellerna för hur man utkämpar krig mot upprorsrörelser är inte nya i sig. Den grundläggande problematiken är att kriget pågår mitt i samhället och därför måste befolkningen övertygas samtidigt som upproret besegras.
Under krigen upprepade USA att man strävar efter att vinna irakierna och afghaners ”hearts and minds” det vill säga hjärtan och tankevärld.
Holmqvist poängterar att USA under Barack Obama lade stor vikt vid vad som kallades strategisk kommunikation. Tanken var att segern skulle nås om bara soldaterna lyckades förklara vad man vill uppnå för civilbefolkningen i de ockuperade länderna.
– Men det finns alltid en materiell verklighet. Och den kommunicerar mer än vilka kommunikationsstrategier som helst.
Flygräder mot bröllop, civila dödsoffer i drönarräder, utbredd fattigdom och övergrepp är starka signaler som är närmast omöjliga att kommunicera omkull.
– En bild från Abu Ghraib slår ut hur många välvilliga kommunikationsstrateger som helst. Det finns ingen jämförelse, säger Holmqvist.
Ingen överraskning
USA:s egen granskningsmyndighet för Afghanistan SIGAR (https://www.sigar.mil/) slog gång på gång larm om att nationsbygget stod på mycket lös grund. Men rapporterna verkade inte få genomslag.
I stället försäkrade generaler och politiker att allt gick bra. Men när den amerikanska reträtten blev ett faktum rasade allt samman som ett pyramidbedrägeri.
Röster i speciellt USA med president Joe Biden i spetsen har under de senaste veckorna anklagat de afghanska regeringsstyrkorna för brist på mod och uthållighet. Man har också uttryckt förvåning över att kollapsen kom så fort som den gjorde.
Holmqvist säger att det beror på att politiker och media stirrar sig blinda på ögonblicket utan att i tillräcklig grad se på vad som inträffat under de senaste 20 åren.
– Jag tycket väl kort sagt att det inte är en stor chock att vi befinner oss där var vi är idag. Utan att det funnits tecken från start, säger hon.
Självbedrägeri
Trots de många och ofta uppenbara motgångarna i Afghanistan och Irak har politiker och militärer i USA, men också i till exempel Finland, under årens lopp gång på gång målat upp en ljus bild av läget.
Enligt den amerikanska militären var nationsbyggandet i Afghanistan en ständig framgång, de afghanska säkerhetsstyrkorna var moderna och effektiva och jämställdheten ökade med stormsteg.
De finländska styrkorna i Afghanistan visade också gärna upp olika projekt som pågick i deras sektorer.
Är det fråga om naivitet eller medvetna osanningar?
– Det är svårt att säga vad som är naivitet och vad som är osanning och vad som är självbedrägeri. Det är ju också det att man så gärna ville tro på idén om samhällsbygge att man inte öppnade ögonen för de tecken man såg och den verklighet man tyckte sig se, säger Holmqvist.