"Hej det här är ju märkligt", konstaterade Yle Urheilus expertkommentator Saila Saari uppe på pressläktaren i Wukesongarenan.
I laguppställningen hade nämligen lagets mentala tränare Markus Arvaja lyfts upp som officiell assisterande tränare åt Pasi Mustonen.
Den sannolika förklaringen? Att funktionärerna antagligen valt tränaren med efternamnet som kommer först i alfabetet.
Men samtidigt var det rätt talande för Damlejonen, efter allt laget tvingats gå igenom det senaste halva året. Med betoning på tvingats.
Det var inte spelarna som bad Pasi Mustonen att nobba Noora Räty. Tvärtom.
Det var inte spelarna som bad om att vara tvungna att gå igenom påfrestande coronarestriktioner. Antagligen tvärtom.
Men här var Damlejonen ändå, i Peking, redo för pucknedsläpp mot de regerande olympiska mästarna USA. Helt som i premiären i Sotji och i Pyeongchang.
Eller ja, hur redo var de?
Samma frågor
Förstalinans första byte var energifullt. Sen tog USA över och gav aldrig tillbaka taktpinnen.
Mustonen och alla spelare visste att de kommer att forechecka med grym frenesi. Ändå såg Damlejonen vilsna ut då passningarna i uppspelet vägrade hitta rätt.
Till och med efter 4–0-målet som i praktiken avgjorde matchen, då USA äntligen började lätta på trycket, verkade backarna stressade.
Långa, desperata passningar. Ingen som helst kemi.
Det här såg inte ut som ett lag som till stor del spelat ihop ett VM, två träningsmatchserier mot Kanada och Tjeckien och sen ännu tränat ihop sig i en bubbla i Vierumäki.
Det här såg ut som ett lag som inte visste var de har sig själva.
Efteråt fick Pasi Mustonen än en gång svara på frågor om Noora Räty. Inte för att Anni Keisalas insats nödvändigtvis skulle ha krävt det (även om hon var långt från felfri) – utan för att laget såg ut som det gjorde.
Och handen upp den som börjar tröttna på det snacket. OS är här, OS är nu. Fokus ska ligga på spelarna som finns i Peking, inte på den målvakt som ratades, oavsett hur fult det var.
Men som man bäddar får man ligga.
Mustonen har helt på egen hand orsakat den här situationen.
En "träningsmatch" till, sen ska spelet sitta
Vad händer nu då? Sett till förutsättningarna är matchprogrammet i Peking perfekt för Damlejonen.
Finland hade råd med att förlora mot USA.
Finland har råd med att förlora mot Kanada, som Damlejonen möter härnäst, kl. 6.10 finsk tid på lördag.
Efter det börjar allvaret.
Michelle Karvinen efterlyste tålamod i Yle Sportens intervju i går. Den assisterande lagkaptenen visste minsann vad hon talade om.
Oavsett vad det står på tavlan på lördag måste insatsen vara mer hoppingivande. Annars kommer spelarna och tränaren att stå där i intervjuzonen och sucka djupt bakom sina FFP2-masker då de hör orden "Noora Räty" igen.
Istället ska de få förklara hur de på något sätt lyckades hitta samma glöd som de gjorde efter att en videogranskning efter slutsummern gett Damlejonen två minuter och 20 sekunder till.
För efter den märkliga sekvensen såg insatsen ut som den ska göra då det handlar om ett fyraårigt projekts målraka.