Anni-Kristiina Juuso låter inte helt säker på att den finländska sannings- och försoningskommissionen för samerna kan bli en framgång. Kommissionen är ny - och Juuso ännu nyare som generalsekreterare.
– Vi vet ju inte om samerna och den finska staten ens kan komma överens, om någon i Finland kan be om ursäkt. Vi vet inte heller om samerna är villiga att acceptera den och någon försoning kan ske.
Juuso har senast forskat i frågan om sannings- och försoningskommissioner för urfolk som doktorand vid Universitetet i Tromsø. Hon har deltagit i beredningen av både den finländska och norska kommissionen.
Finland och Norge: Både sanning och försoning
Finland följer den norska modellen, med en kombination av sannings- och försoningskommission, som tillsattes år 2018. Norge har dock utvidgat den grupp som berörs; inte bara samer utan också kväner och skogsfinnar.
Den norska kommissionen har redan jobbat i drygt tre år, och sägs ha det svårt med tilliten från samisk sida. Så kan det gå också i Finland.
En rädsla hos majoriteten av finländarna är kanske att det ska kosta i ersättningar, framför allt gällande mark, vatten och naturrikedomar, till exempel vid framtida gruvdrift.
Tanken att be om ursäkt för tidigare generationers misstag och brott kan också kännas svår.
Den finländska kommissionens mandat gör det möjligt för de fem kommissionsmedlemmarna att själva avgöra vilken tolkning man gör av mandatet och vad man vill utreda.
Men det ingår i den finländska kommissionens mandat att försöka jobba för en vidare försoning – så att det någon dag blir bättre för samerna i Finland och att de oförrätter som har skett aldrig sker igen, påpekar Anni-Kristiina Juuso.
Sverige går grundligt tillväga - och söker bara sanningen
Sveriges regering har beslutat att tillsätta en sanningskommission - efter många år av förberedelser.
- Man kan bara lyfta på hatten för Sverige som har tagit det på allvar och verkligen förberett frågan försiktigt, säger Anni-Kristiina Juuso.
Hon förstår det svenska Sametingets önskan att inte ha en kommission för både sanning och försoning. Först utreds sanningen, senare börjar försoningen.
Juuso betonar också långsiktigheten i den finländska kommissionens arbete.
- Allra först måste vi också utreda sanningen, säger Anni-Kristiina Juuso. Det handlar inte om de individuella sanningarna utan samlade berättelser om hur det har varit och hur det är att leva som same i Finland. Försoningsdelen fortsätter efter att kommissionen är färdig med sitt uppdrag.
Bara två år tid för arbetet
Den finländska sannings- och försoningskommissionen för samer tillsattes i oktober 2021 och har nyligen inlett sitt arbete. Mandatperioden tar slut vid utgången av 2023.
Kommissionen sägs vara självständig och oberoende i sin verksamhet. Det formulerade syftet är att identifiera och bedöma diskriminering av samer både i det förflutna och i dag.
Regeringen har utnämnt fem kommissionärer. Där finns både en tidigare ärkebiskop, justitieminister, jurister och höga tjänstemän, som ska utreda sanningen om de oförrätter som har gjorts mot samerna, och komma med förslag om hur man kan försonas.
Generalsekreteraren tillträdde i början av februari. Hon ansvarar för ledningen och organiseringen av sekretariatets arbete. Sekretariatet ska ha sitt säte i samernas hembygdsområde.
Nationaldagen en helt vanlig dag bland alla samiska dagar
I mer än 100 års tid har 6 februari firats som samisk nationaldag. Sedan några år tillbaka har Inrikesministeriet rekommenderat att statens ämbetsverk och inrättningar ska flagga med den samiska flaggan och Finlands flagga för att hedra den samiska nationaldagen.
Medborgarna och andra aktörer kan om de så önskar delta i flaggningen, står det i pressmeddelandet från Inrikesministeriet.
Den samiska flaggan är fin, intygar också Anni-Kristiina Juuso. Men hon antar att det inte är så många samer som privat hissar den på någon flaggstång.
Dagen firas ganska stort runtom i Norden, men det är mer offentliga institutioner och i större städer där det bor många samer som nationaldagen firas, noterar Anni-Kristiina Juuso.
– Själv är jag en vanlig same som lever ett samiskt liv på plats i Sápmi. Jag måste tyvärr säga att det är en ganska vanlig dag, för vi har på något vis vår egen dag varje dag, året runt.
Corona "ett rent helvete med stängda gränser"
En mer akut fråga just nu är coronapandemin och de restriktioner som har drabbat Sameland. Helt plötsligt har man hindrats från att utöva till exempel rennäringen över gränserna.
Det har också juristen Anni-Kristiina Juuso fått erfara. Helt plötsligt var det omöjligt för svenska renskötare och andra samer i Karesuando att ta den enda möjliga genvägen via den Lapska armen.
I stället stod främmande beväpnade soldater vid gränserna och riktade trafiken in på en tusen kilometer lång omväg för att "det finns så mycket corona i Stockholm".
– Coronatiden har varit ett rent helvete. Vi har ett folk i fyra länder och vi har ju inga gränser. Men helt plötsligt fick vi järngränser, med soldater på scooter vid gränsen och i terrängen, med vapen och droner. Det blev helt enkelt en järnkontroll, förklarar Juuso.
"Finland har ställt till det"
Det värsta var de första 18 månaderna. Och det var Finland som ställde till det värst. Samernas självbestämmanderätt som urfolk gällande just gränserna blev bortglömd av den finska regeringen. Samerna som ett eget folk, urfolk, borde ha självbestämmanderätt enligt grundlagen. Att så inte skedde har retat upp många samer.
– Sverige har varit snällast mot samerna under coronatiden, men Finland och Norge har verkligen ställt till det väldigt, säger Anni-Kristiina Juuso.
Hon beskriver hur livet blev speciellt svårt för svenska renskötarsamer, men också alla andra som lever på båda sidor om gränsen. De behövde komma över gränsen för att ta vägen genom den Lapska armen, där regionens enda ordentliga väg går.
– Helt plötsligt står där gränsbevakare med vapen, från någon helt annan finländsk region, och stänger våra gränser i Sápmi. Då får en svensk same inte komma över till Finland ens för en genomresa på 150 kilometer, utan beordras ta en omväg på i värsta fall tusen kilometer.
Anni-Kristiina Juuso har som jurist hjälpt till i många sådana fall under de senaste åren. Hon upplever att samerna inte har fått gehör för sitt lidande under coronapandemin.
"Jurist bara på skoj"
Anni-Kristiina Juuso är alltså vicehäradshövding, men också doktorand vid Tromsö universitet. Men titeln jurist är bara på skoj, säger hon.
– Det är vitsigt det där. Jag är bara på skoj allt annat än skådespelare. I mitt eget hjärta förblir jag skådespelare hela mitt liv och är det även om jag jobbar med allt annat.
Juuso betraktar sig som människorättsjurist som vill vara till hjälp för den vanliga människan. Hon har också jobbat som journalist i ett tiotal år vid samiska radio- och tv-nyheter. Men som skådespelare har hon gjort sig mest känd, och prisbelönats både i Ryssland och i Norge för filmer hon har medverkat i.
