Vallagen, partilagen och lagen om kandidaters valfinansiering behöver ses över för att bland annat göra lagstiftningen kring kandidaternas valekonomi tydligare. Samtidigt vill man stärka tillsynsbefogenheterna för Statens revisionsverk.
Den parlamentariska valarbetsgruppen publicerade sin slutrapport på onsdagen efter närmare två års arbete, men lade inte fram något förslag om hur det finländska valsystemet borde förnyas.
Arbetsgruppen konstaterar att det är en stor och krävande uppgift att utveckla valsystemet. I det arbetet gäller det att sammanjämka olika intressen som står i konflikt med varandra, heter det i rapporten. För att det ska hända se vill man att en heltäckande jämförelse av reformalternativen sammanställs inför nästa regeringsprogram.
I arbetsgruppen satt riksdagspartiernas partisekreterare tillsammans samt experter inom statsförvaltning och valstudier. Ordförande var SDP:s partisekreterare Antton Rönnholm och bland experterna fanns professor Kimmo Grönlund från Åbo Akademi.
Rösterna väger olika
En stor svaghet i vårt nuvarande valsystem är att skillnaderna i valdistriktens storlek gör att tröskeln för att bli invald varierar avsevärt, konstaterar rapporten. Det innebär att väljarna inte behandlas lika eftersom det i praktiken är svårare att bli invald i en mindre valkrets än i en med större befolkning.
I en befolkningsrik valkrets som Nyland blev man statistiskt sett invald med cirka 2,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 2019, medan man i Lappland behövde få cirka 10 procent av rösterna för att bli invald.
Det här problemet kommer att förvärras om befolkningsutvecklingen går som väntat. Om prognoserna stämmer kommer skillnaden i den dolda rösttröskeln mellan de olika valdistrikten nämligen att växa till över 11,5 procentenheter fram till riksdagsvalet 2035, förutsatt att partierna inte kommer överens om att justera valsystemet.
Tidigare har man ingripit genom att slå samman små valdistrikt i östra Finland.
När man ändrar i valsystemet måste man också tänka på att varje parti ska få in det antal riksdagsledamöter som motsvarar de röster partiet har fått, så den dolda valtröskeln är inte den enda frågan. Arbetsgruppen funderade därför på flera alternativa modeller, bland annat att frångå d’Hondts metod, som används i Finland i dag.
Konkreta förslag om valfinansiering
Arbetsgruppen kom alltså inte överens i fråga om valsystemet, men angående valfinansieringen kom man med några konkreta förslag. Man vill bland annat publicera namnet på dem som har gett lån för att finansiera valkampanjer. Offentligt skulle namnet på långivaren bli om summan i överstiger 800 euro i ett kommunalval eller 1 500 euro i andra val.
Nuvarande lagstiftning kräver inte att långivare offentliggörs och det finns inte heller någon övre gräns för ett lån, vilket innebär att man kan finansiera en kampanj med stora summor och göra det helt anonymt genom att göra det i form av ett lån, konstaterar rapporten.
I nuläget finns inte heller någon övre gräns för hur mycket en kandidats valkampanj får kosta sammanlagt. Inte heller den här valarbetsgruppen kunde enas om ett tak.
Statens revisionsverk borde enligt arbetsgruppen få utvidgade befogenheter att få in uppgifter, handlingar och material samt vid behov handräckning av andra myndigheter. I nuläget är det bara kandidaten som har skyldighet att ge mer information om sin valkampanj.
Lägre åldersgräns för medborgarinitiativ
Arbetsgruppen föreslår vidare att man avskaffar kravet på obligatorisk medlemsomröstning i uppställningen av kandidater.
Det europeiska medborgarinitiativet som togs i bruk för 10 år sedan anser arbetsgruppen att var en lyckad demokratisk innovation, men föreslår att man nu inleder förberedelser för att sänka åldersgränsen för att stödja medborgarinitiativ till 16 år. Även nya former av initiativ bör utredas.