Finland har mäktat med den bästa medaljskörden sedan Kekkonen levde i längdskidåkningen i Zhangjiakous tuffa förhållanden: ett guld, två silver och tre brons. Med det saldot blev Finland trea i längdåkningens medaljtabell, bakom Norge och ROC.
Senast Finland haft fler medaljer i längdåkning var 1984 i Sarajevo då Marja-Liisa Kirvesniemi bland annat knep tre OS-guld.
Det får Yle Sportens expert Matias Strandvall att ge de finländska längdåkarna ett näst intill perfekt vitsord.
– Nio av tio. Resultatmässigt ett utomordentligt bra genomfört OS. Utöver medaljerna dessutom flera fjärdeplatser och Perttu Hyvärinens fina sjätte och sjunde plats. Kul med framgång, sammanfattar Strandvall.
Med lite stolpe in hade det dessutom kunnat vara bra mycket flera medaljer kommenterade Strandvall redan tidigare och syftade på fjärdeplatserna.
Under den avslutande dagen av OS blev det ändå stolpe in, då Kerttu Niskanen knep karriärens andra individuella OS-medalj efter en makalös avslutning på damernas tremil. Innan OS i Peking hade Niskanen bland annat slutat fyra på samma distans i Sotji – bara en i raden av individuella fjärdeplatser.
– Äntligen stolpe in för hennes del, det har varit många gånger stolpe ut för Niskanen, säger Strandvall.
Finland analyserade rätt inför vinterspelen
Enligt Strandvall har Finland speciellt lyckats i uppladdningen inför OS. Dessutom gynnades de finländska längdåkarna av tävlingsorten och tävlingar på hög höjd.
– Grenen har varit på väg mot ett läge där vi sett betydelsen av snabba, tekniska och taktiska egenskaper. I OS har vi återgått till ett läge där det handlar om uthållighet och lite mera 80- och 90-tals längdåkning. Och där har vi finländare varit bra. Framförallt då syskonen Niskanen med deras styrka: den långa gammaldags diagonalåkningen.
– Där gäller det nu för Finland att analysera: är vi efter och tog medaljerna tack vare förhållandena i Kina med hög höjd och trögt före, eller har vi bara lyckats de senaste åren med allt vad gäller uppladdningen inför OS.
Framförallt handlar det ju för Finlands del nu att börja lyfta upp underifrån och reagera så snabbt som möjligt. För litar vi på syskonen Niskanen till nästa OS så är det inte sagt att vi har samma framgång
Matias Strandvall
Strandvall anser ändå att Finland analyserat rätt inför vinterspelen vad gäller att veta vilka egenskaper som kommer krävas på den höga höjden i Zhangjiakou. Där lyckades finländarna väldigt bra enligt honom. Men:
– Hur ska Finland lyckas i Milano-Cortina om fyra år?
"Enda gången Niskanen fått stryk på 15 klassiskt"
Vinterspelen 2026 ordnas i Milano och Cortina. För längdåkningens del kommer OS-medaljerna avgöras i Val di Fiemme, och Strandvall lyfter fram ett färskt exempel på hur det gick för Niskanen på favoritdistansen med favorittekniken just där.
– Iivo Niskanen fick stryk i Val di Fiemme i år av Johannes Høsflot Klæbo. Jag anser att det beror på banan. Förhållandena, förutsättningarna och kraven för att skida riktigt hårt på den banan var orsaken till att Klæbo lyckades vinna.
Strandvall lyfter också upp ett annat orosmoment, eller åtminstone ett faktum som bidrar med det största frågetecknet: bortsett från Joni Mäki är samtliga av Finlands medaljörer redan 30 år fyllda. Och Mäki är också han 27 år gammal.
Bland de norska och ryska medaljörerna till exempel är det bara Therese Johaug, Pål Golberg, Hans Christer Holund och Emil Iversen som fyllt 30.
Enligt Strandvall behöver Finland få upp fler unga åkare.
– Framförallt handlar det för Finlands del nu att börja lyfta upp underifrån och reagera så snabbt som möjligt. För litar vi på syskonen Niskanen till nästa OS så är det inte sagt att vi har samma framgång.
Unga åkare som William Poromaa, Friedrich Moch och Frida Karlsson, trots att hon misslyckades nu, har presterat bra – har Finland liknande namn på kommande?
– Absolut har vi och vi har alltid haft bra juniorer. Nu till exempel Niilo Moilanen som blev juniorvärldsmästare [i sprint som första herrjunior genom tiderna år 2021, reds. anm], Alexander Ståhlberg som blev trefaldig juniorvärldsmästerskapsmedaljör i fjol, och Niko Anttola. Det finns många bra namn.
– Men på vägen, från junioråren till att de är över 25, så har man lite tappat några viktiga år.
Strandvall lyfter Joni Mäki som exempel. Mäki vann brons i junior-VM år 2014 men det var först i fjol som han slog igenom på seniorsidan med VM-silver i lagsprint. Och som bekant knep han nu sin första OS-medalj i och med silvret i sprintstafetten med Iivo Niskanen.
– Det gäller att ta vara på de här lovande juniorerna som vi har, för vi har ganska många, påpekar Strandvall.
På damsidan lyfter Strandvall upp unga åkare, som ändå inte är juniorer längre, som Eveliina Piippo och Vilma Nissinen. Stora förhoppningar har han också på junioren Tuuli Raunio som ska delta i junior-VM, samt finlandssvenska Anni Lindroos.
– Vi har unga lovande namn på damsidan, men kanske inte riktigt lika lysande stjärnor som på herrsidan med Anttola, Ståhlberg, Moilanen. Vi har inga nya Kerttun och Kristor, men ditåt. Och då är det i första hand Tuuli Raunio.
Strandvall såg med glädje på att antalet nationer på medaljer i längdskidåkningen har breddats, och lyfter fram Tyskland och USA som lyckliga exempel.
Hur ska man bredda grenen ytterligare?
– Det är inte lätt att slå sig in, men det ska det väl inte vara heller i elitidrott. Det kräver väldigt hängiven satsning av alla runt omkring, inte bara idrottare utan också tränare, servicepersonal, och övrig stödpersonal.
– Det gäller för oss finländare att vi får lyft kulturen kring elitidrott, så tror jag vi är med på kartan inom kort. Kunskapen och vetskapen om vad som krävs, den har vi redan.