Peking-OS sista uppsättning guldmedaljer gavs på en bricka till Valtteri Filppula och den finländska kaptenen delade dem vidare till sina 24 lagkamrater i herrhockeyturneringens vinnarlag.
2–1 i finalen mot ROC var precis som det skulle sluta. Slovakien var oväntat bra och Tjeckien oväntat dåligt, men annars gick allt som väntat i Peking, egentligen i båda hockeyturneringarna.
Finland hade på pappret ett av herrturneringens bästa lag, kanske det allra bästa. Plussa på med OS överlägset bästa coachning och vi fick en Lejonhelhet där allt annat än guld hade varit en besvikelse. En utgångspunkt som ju inte gör guldet mindre anmärkningsvärt, på sätt och vis tvärtom.
Samtalsämnet: Hur högt ska det här värderas då?
En relevant fråga i en hockeytokig nation.
OS-guldet har inte riktigt samma emotionella värde och symboliska kraft som det första VM-guldet 1995. Det får inte samma totala bragdstämpel som det senaste VM-guldet 2019, då konkurrenterna var helt överlägsna på pappret. Och till skillnad från OS-silvret 2006 var inte världens bästa med.
Men visst är OS-guldet 2022 uppe och mäter sig med de ovan nämnda. Det handlar om idrottsnationen Finlands första OS-guld genom tiderna i en lagidrott, och förstärker intrycket av att finländska toppidrottare gått från att vara småbuttra ensamvargar till sociala lagspelare. Det var också ett guld som togs med det största favorittrycket Lejonen någonsin fått känna på.
Framför allt visar guldet upp bredden som finns inom finländsk ishockey. Finland har nu vunnit VM-guld med NHL-proffs och utan NHL-proffs. Lejonen hade tagit OS-medaljer med NHL-proffs och utan NHL-proffs, och nu har Finland vunnit OS-guld utan NHL-proffs.
Det skulle vara fantastiskt kul att få se Lejonen på nytt försöka vinna OS-guld också med NHL-proffs. Men jag är inte överdrivet optimistisk till att den chansen ens kommer med tanke på det totala navelskåderi som NHL ägnar sig åt.
Frågetecknet: Hur dumt resonerade egentligen NHL-ledningen?
Ju mer man tänker på det, desto mer framstår NHL:s beslut att för andra turneringen i rad rata OS som sällsynt korkat.
Det gick att skylla på covid men känslan var att NHL letade efter en orsak till att låta bli att åka. Varför skulle någon annars ha hittat på fantasier om tre veckor långa obligatoriska karantäner, ett galet missförstånd som hade rätats ut med ett snabbt samtal till respektive lands olympiska kommittéer. Och snacket om spelarnas säkerhet var bara dumt. På plats i Kina höll såklart bubblan tätt och risken att bli coronasmittad på hemmaplan har varit mångfalt större.
Kanske trodde NHL i sin enfald att OS i Kina inte skulle intressera publiken i Nordamerika. Här kan jag bjuda på en exklusiv hemlighet som NHL-ägarna inte tycks känna till: det är bara de allra närmast sörjande som bryr sig om i NHL i USA också.
Damishockeyn saknar NHL:s självgodhet och skulle aldrig tacka nej till ett skyltfönster som OS. Finalen på damsidan mellan Kanada och USA hade på NBC en snittpublik på 3,54 miljoner tittare. Låter kanske inte så mycket i ett land på över 300 miljoner, men sedan hösten 2019 har bara en hockeymatch haft fler tittare i USA, den avgörande Stanley Cup-finalen i somras.
Gruppspelsmatchen mellan USA:s och Kanadas herrar sändes på kabel-tv på en orimlig sändningstid (nedsläpp 23.10 på östkusten) och hade i USA 1,22 miljoner tittare. Ingen match under hela grundserien i NHL har haft lika många tv-tittare på kabelsidan. Fler amerikaner satt alltså och såg Pekingmatchen mellan två anonyma landslag från USA och Kanada än någon annan hockeymatch under hela säsongen.
Att föreställa sig vilka siffror OS-matcher med de bästa amerikanska NHL-proffsen haft potential till är enkelt. Visst hoppas vi alla på NHL-proffs i OS i framtiden, men det finns ingen anledning att sätta höga förväntningar på en ligaledning som är så världsfrånvänd att den tror att hockeyns attraktionsvärde inte ökar genom OS-spel utan genom att säsong efter säsong upprätthålla ett lag i Arizona som ingen vill ha.
Helhetsintrycket: Finlands förutsättningar var överlägsna
NHL:s snedträff blev en lyckospark för Finlands olympiska kommitté. För genast när det blev klart att NHL-proffsen uteblir seglade Finland upp till guldfavorit.
Orsakerna är många: en vilja att ställa upp för landslaget i vått och torrt, en redan cementerad spelidé med en tränare som jobbat i flera år, en stark vinnarkultur, och inte minst det faktum att Finlands lagledning hela tiden var beredd att övergå till plan B och därför tog ut alla de bästa europeiska Lejonspelarna till säsongens EHT-turneringar.
Efter NHL:s nej inledde Finland helt enkelt OS-projektet från en bättre startruta än konkurrenterna. Och ingen kom i kapp.
Glädjeämnet: Lagspelet och kollektivet vann igen
Livsvisdomarna som Finlands hockeylag gav oss 2019 i Slovakien höll också 2022 i Kina. Jobbar man ödmjukt, litar på varandra och ställer upp för kompisen bredvid är mycket vunnet.
Finland hade några av turneringens största stjärnor, men allt överglänstes av ett sällsynt väloljat lagmaskineri. Fyra jämna femmor malde på, och förstamålvaktens största supporter i offentligheten var den petade andrakeepern.
Och inget är så talande för ett Jukka Jalonen-lag som att bägge målen i finalen gjordes av fjärdefemman – av två spelare som i guldmatchen gjorde sina första mål i turneringen.
Utropstecknet: Som sagt, omöjliga att göra mål på i 5 mot 5
Också i finalen mot ROC kom det enda baklängesmålet i numerärt underläge. Det betyder att Finland inte släppte in mål med lika många spelare på isen sedan period två av premiären mot Slovakien.
Över 330 minuter utan insläppta annat än i boxplay, en osannolikt imponerande statistik.
Lejonkungarna:
3 stjärnor: Hannes Björninen
Här några segerskyttar i OS-finaler. 1994: Peter Forsberg. 2002: Joe Sakic. 2006: Nicklas Lidström. 2010: Sidney Crosby. 2018: Kirill Kaprizov ... 2022: Hannes Björninen.
Visst, han satt utvisad när ROC tog ledningen, men som han revanscherade sig. Spelade fram till Finlands första mål, gjorde det andra och i matchens sista tekning bara lade han sig på pucken och förde OS-guldet i hamn. En klassisk Lejoninsats.
2 stjärnor: Marko Anttila
Anttilas saldo i landslaget är otroligt, åtminstone i förhållande till hans klubblagsfacit genom åren. Också i finalen klev han fram som en av matchens ledande spelare. Huvudarkitekt bakom segermålet, fick massor av ansvar och var helt outtröttlig.
1 stjärna: Atte Ohtamaa
Varje kedja behöver en tredjelänk och det känns lite orättvist att lämna bort Saku Mäenalanen som kompletterade fyran perfekt, men backklippan Ohtamaas finalinsats var något i hästväg. 0+2 och mängder av viktiga defensiva ingripanden.
Fortsättningen: Nytt guld i Tammerfors i maj?
Hockeyfebern i Finland kommer att hålla i sig hela våren. I maj väntar hemma-VM i den nybyggda storhallen i Tammerfors.
Något byte på förbundskaptensposten är ju inte aktuellt för Lejonen, vilket betyder att Finland också inleder VM som förhandsfavorit nummer ett.
Om Lejonen kan hantera pressen? Fråga världens OS-tittare vad de tror om den saken. Och de är några hundra gånger fler än de som kollar på NHL.