– The best Olympic Games ever!
Den förre IOK-ordföranden Juan Antonio Samaranch hade för vana att strössla med de orden efter så gott som varje olympiskt spel. Spanjoren hade lätt för att se glädjen, om vi ska vara snälla.
Det här?
Om man hade fått brotta ner Thomas Bach och kittlat honom i en timme, hade kanske till och med den nuvarande IOK-pampen medgett att det här inte var århundradets bästa OS.
Snabbare, högre, starkare?
Det också, men även lite obehagligt och dystopiskt.
Ett hemskt OS?
OS placerades i ett land utan speciellt stor kunskap om vintersport, i ett bergsområde som mest ser ut som ödemark och i en klimatzon där natursnö knappt existerar.
Så, hur var det? Hur kändes det?
Ett hemskt OS, ett härligt OS?
I tre veckor singlade vi slant och kände efter.
När man läser om uigurernas situation i Kina drar man efter andan av förskräckelse.
När man ser Iivo Niskanen ta sitt tredje OS-guld i karriären och bli en av de allra största tar man i från tårna av eufori.
När hockeyveteranerna Valtteri Filppula och Leo Komarov kramas på isen i Peking av ren guldglädje smälter man på nytt
När man vet hur Kina utnyttjar sin plattform för att påverka på alla plan – från ekonomi och världspolitik till sport – vrids den moraliska kompassen åt alla håll. Exempelvis har arenadiplomati blivit ett begrepp, senast uppmärksammat när årets afrikanska mästerskap i fotboll i Kamerun avgjordes på arenor byggda med kinesiska pengar och av kinesiska företag.
Men å andra sidan, när hockeyveteranerna Valtteri Filppula och Leo Komarov kramas på isen i Peking av ren guldglädje smälter man på nytt.
Kontrasternas OS.
Vi fick se glansbilden
Ett olympiskt spel i Kina är trots allt sportswashing med en högtryckstvätt som går på maxvarv. Minimikravet måste vara att försöka förstå och se.
Speciellt lätt är det inte. En hel västvärld vet om problemen i Kina, däremot är omfattningen svårare att överblicka.
Ett tre veckor långt OS-besök gav ingen vettig vägkost, om någon mot förmodan närde förhoppningar om det. Vi har sett snabbtåg som dykt upp på nolltid och biltomma motorvägar mellan bergen och Peking, ett fint hotell och i stora stycken fungerande arrangemang.
Glansbilden.
Det var ett OS-spektakel på totalitära Kinas villkor, men frågan är vad värdlandet vann. Inga stora sympatier från västvärlden, åtminstone.
Kina fick ändå bjuda på hela färgpaletten fylld av idrott, något annat var nästan omöjligt att ta in i slutna OS-cirklar som präglades av värdlandets stora coronaskräck. Tävlingsarenor, bussar, hotell och karga bergslandskap är sevärdheterna att berätta om för barnbarnen.
Men som vi tittade, fängslades och mådde gott när vi väl hade släppts in på OS-läktarna och satte fokus på idrotten. Det här var inte ett mästerskap som går till historien som det mest medryckande i mannaminne, men det är ett OS som var väldigt lyckat för det finländska laget.
Två guld och totalt åtta medaljer är ett facit i överkant, mer än de smådystra prognoserna lovade.
En succé? Snudd på, medaljtabellen är alltid termometern för betyget.
Spetsen direkt svag i flera grenar
Den sista söndagen blev en frukostexplosion med Kerttu Niskanens thriller till tremil och Lejonens historiska OS-guld. Finaldagen följde dessutom mästerskapets starka ramberättelse: ishockeyn och längdåkningen är vinteridrotterna som Finland hävdar sig i.
Spetsen är direkt svag i flera klassiska grenar och det finns all anledning att vara fundersam. Men med två OS-guld – första gången sedan 2002 som Finland tar mer än ett guld i ett olympiskt spel – finns det ingen orsak att hänga läpp över straffrundor i skidskyttet och missade landningar i snowboard här och nu.
– Grattis, som en av de svenska kollegorna sa uppe i bergen när slutsignalen gick i Peking – en stund efter att Ebba Andersson hade tappat allt i tremilen.
Norge är fortfarande bäst i klassen och svenskarna har håvat hem guldmedaljer i massor, men den här gången orkar ingen med de trötta jämförelserna. De är duktigare, men vi gjorde åtminstone vårt bästa OS på två decennier.
Och sista OS-dagen vaggade verkligen inte finländarna till sömns med besvikelse. Bilderna från centrala Helsingfors berättar allt om beröringspunkterna som finns runt ishockeylandslaget.
Finland tittade, Finland firade, Finland vann.
Åtminstone lite grann.