Om idrott och politik tidigare endast varit löst knutna till varandra, så skulle de från och med 1936 vara sammanlänkade på ett aldrig tidigare skådat sätt. I Nazityskland hade man insett att de olympiska sommarspelen kunde fungera som ett skyltfönster.
Tävlingarna kunde användas för partiets egna syften, för att imponera på utländska tvivlare i USA, England och Frankrike, men också för att befästa den egna maktpositionen i hemlandet.
– De här olympiska spelen var en trojansk häst för att föra in politik på världsarenan och berätta om Nazitysklands fantastiska utveckling och verkligen visa alla kritiker att det som påståtts om Nazistyskland inte stämde.
Historikern Kasper Braskén konstaterar att de Olympiska spelen var ett sätt för Natzityskland att avleda kritiken och visa upp ett nytt Tyskland. Terrorn, antisemitismen och förtrycket av de politiska motståndarna kunde glömmas under några sommarveckor, när världens blickar istället riktades mot arenorna där de tävlande gjorde upp om de olympiska medaljerna.
De olympiska sommarspelen i Berlin är en nazistisk maktdemonstration och ett praktexempel på hur ett väloljat propagandamaskineri kunde förblinda både makthavare, publik och idrottare. I Nazityskland hade man insett medias makt och hur man med hjälp av bilder och symboler kunde förstärka sitt budskap och ge sken av att sommarspelen i själva verket var en gigantisk fredsfest.
Resan till Berlin förlöpte i avspända tecken på mjuka säten i andra klass. Överallt längs med spåret syntes hakkorsflaggor, till och med från de allra minsta stugornas fönster skymtade rödsvarta flaggor som en föraning om att stortävlingarna i Berlin snart skulle börja
Kisakenttä, 12/1936 (Översätting: Petter Lindberg)
För en ung nation som Finland hade idrotten blivit ett sätt att hävda sig internationellt. Finland löptes in på världskartan och en nära relation till Tyskland bidrog också till att få finländare ville bojkotta spelen.
Enligt Kasper Braskén fanns det på vänsterkanten ändå en kritisk falang som tyckte att människorättsfrågor bör prioriteras framom idrottsliga framgångar.
– Speciellt på vänsterkanten var det helt klart att de här spelen måste bojkottas och att man inte skulle delta. Där ansåg man helt klart att om du åker dit så stöder du Nazityskland.
Men inom den socialdemokratiska rörelsen fanns det också personer som hävdade att idrotten kunde vara neutral och opolitisk och att det därmed var helt i sin ordning att resa till Berlin.
Finland skickade således en stor trupp till Berlin bestående av tränare, lagledare och idrottare, bland dem ca 200 damgymnaster och folkdansare som skulle uppträda under festligheterna på Olympiastadion.
Truppens öden och äventyr skildras livfullt i tidningen Kisakenttä (12/1936). De långa resereportagen ger en alldeles speciell inblick i hur de kvinnliga gymnasterna reagerade på en stad som putsats upp och som med ljus och flaggor gjorde sitt bästa för att förföra sin publik.
Men resereportagen är också intressanta för att de i ett nötskal visar hur propagandan fungerar och hur medvetet Nazityskland använder sig av den för att dupera sin omvärld. Ett slående exempel är den inbjudan som damgymnasterna får för att träffa både Goebbels och Hitler.
Andningen stockade sig och knäna började darra. Vi måste ta stöd av varandra och knipa oss försiktigt i armen för att försäkra oss om att vi inte drömde. Vi anspråkslösa unga flickor från ett avlägset land som Finland, skulle med våra folkdräkter och folksånger få träffa självaste Hitler
Kisakenttä, 12/1936 (Översättning: Petter Lindberg)
Att Nazitysklands högsta ledare ger sig tid att umgås med finländska damgymnaster kan tyckas märkligt. Visserligen är det ännu tre år till krigsutbrottet, men man får anta att såväl Hitler som Goebbels haft viktigare saker för sig än att dricka kaffe och äta bakelser med finländska idrottare.
Å andra sidan finns det ett högt symbolvärde i mötet. I samma stund som de finländska kvinnorna träder in i Hitlers och Goebbels’ palats sker något märkligt. Naziledarna kliver ner från sina piedestaler, de visar plötsligt upp en mänsklig sida, samtidigt som de liksom obemärkt knyter Finlands mö (Suomineito) till sig genom att dricka kaffe och låta sig fotograferas tillsammans.
Vi blev också fotograferade tillsammans med Hitler och Goebbels. Det måste tilläggas att när fotografen hade knäppt en bild, så sa Hitler: “Det här är mitt roligaste familjeporträtt. Noch einmal!” Och sen togs det fler bilder
Kisakenttä, 12/1936 (Översättning: Petter Lindberg)
I gruppbilden kan man läsa in en politisk dimension. Finland och Tyskland utgör en familj där Hitler är överhuvud, medan de resterande familjemedlemmarna är lojala och underdåniga i förhållande till honom.
Samtidigt som Hitler sträcker ut sin beskyddande hand visar han sin makt och sin rätt att bestämma över kvinnorna. Gruppbilden kan rentav tolkas som att Finland införlivas i den nazistiska familjen och att Finlands mö(ar) ger sitt tysta samtycke till Tysklands maktanspråk.
Man bör ändå minnas att vetskapen om den tyska terrorn och antisemitismen år 1936 inte är särskilt utbredd. De finländska damgymnasterna ska därför inte dömas utgående från sin okunskap eller för att de låter sig förföras av maktens män.
Blåögdheten, berusningen och en oförmåga att genomskåda propagandan gjorde att många andra föll för Hitlers storslagna evenemang.
Gruppbilden är ändå en god påminnelse om att makthavare behöver sin publik och att makthavare alltjämt väljer att posera med personer som skänker dem en smula mänsklighet, värdighet eller styrka. Att posera med en tiger eller en framgångsrik idrottsman fungerar ju bevisligen än idag.