Varje år hamnar cirka elva miljoner ton plastavfall i haven enligt studier som Världsnaturfonden WWF har låtit göra. Till år 2040 beräknas vår plastproduktion fördubblas och FN:s miljöprogram UNEP har beräknat att växthusgasutsläppen från användning och produktion av plast kommer att växa till 19 procent av den globala koldioxidbudgeten.
– Det här är nog är ett unikt genombrott, att man tar tag i plastproblematiken på ett riktigt stort allvar och ställer sig bakom principbeslutet om att man inom några år ska ha en internationell lagstiftning. Det är nog det största som har hänt på riktigt länge om man tänker på nya initiativ, säger Ulf Björnholm, biträdande chef på avdelningen för medlemslandsrelationer på FN:s miljöprogram och ansvarig för organisationen av FN:s miljöparlament.
Senast man antog en internationell miljölagstiftning var Minamata-konventionen 2008 och då handlade det väldigt specifikt om kvicksilver. Innan det var det Montrealprotokollet 1987 som förbjöd användandet av freoner som skadar ozonskiktet.
Plastskräp finns över hela världen
Det här avtalet blir bredare än tidigare konventioner eftersom plast finns överallt i samhället och produceras nästan överallt i världen. Det ger hälsoeffekter för människor, men också svåra effekter för djur och natur om det inte tas hand om ordentligt. Vid både tillverkning och förbränning uppstår dessutom växthusgaser.
Konsumtionen av plast ligger i nuläget på cirka 300 miljoner ton i året, fram till 2040 beräknas den fördubblas till 600 miljoner ton.
Vid fyra förhandlingsmöten är det tänkt att länderna fram till slutet av 2024 ska gå igenom utmaningarna med plast. Tillsammans med bidrag från industrin och det civila samhället ska man förhandla fram ett avtal som täcker all plasthantering, hela dess livscykel från produktion och konsumtion till återvinning eller förbränning.
Länderna har enats om att avtalet ska ha ett livscykelperspektiv. Även den fossilkrävande produktionen ska tas med i avtalet, trots uppgifter om att oljelobbyn hade velat begränsa avtalet till att gälla endast återvinning.
Världens miljoner plastplockare behöver beaktas
Det är första gången som man i ett FN-dokument av den här karaktären ens omnämner och tittar särskilt på de, ofta fattiga, människor som samlar och säljer den plast de hittar på världens soptippar.
– Det var någon som sa att det kan vara upp till en procent av världens befolkning som på ett eller annat sätt lever på avfall. Vilket ju är bedrövligt! säger Ulf Björnholm.
Men det här kan vara ett sätt att hjälpa plastplockare att få drägligare livsvillkor genom att man ställer krav på länder om en vettig avfallshantering som i längden avskaffar plastavfall som det ser ut i dag. Plasten borde i stället återanvändas som en resurs och därmed minska miljöpåverkan och påverkan på människors hälsa.
– Det har en stor positiv betydelse för dem om man då kan skapa jobb kring avfallet i stället för att de ska tvingas plocka skräp som kan vara rent livsfarligt ibland, säger Björnholm.
Återvinning ger arbetsplatser
Om man skapar ett legalt bindande instrument så ska man kunna tjäna pengar på att återvinna, så som sker i många länder inklusive Sverige och Finland där det finns en stor industri kring plastavfall som bidrar till ekonomin.
EU har redan gemensam lagstiftning kring hur man ska hantera engångsplast som är en särskilt problematisk del av plastekonomin. Den här internationella lagen skulle ge ett starkare samarbete mellan länder och en gemensam spelplan för hur man ska hantera det här så att man slipper den trend som råder att rika länder i vissa fall exporterar sitt avfall till fattigare länder där det hamnar på någon soptipp.
Den rika, norra, delen av världen använder mer än 2,5 gånger mera plast än fattigare länder, men mycket av plasten i världen samlas i det globala syd eftersom avfallshanteringen är sämre utvecklad i fattigare länder.