Allting började på 1900-talet när teaterhögskole-eleverna Hellen Willberg, Niklas Häggblom och Anders Slotte drack kaffe och spelade låtar tillsammans på fritiden.
30 år senare är de fortfarande där. Kaffet och musikinstrumenten finns med på scenen, tillsammans med teaterföreställningen som nu redan hunnit till del tre.
Nåja, den rutinerade scentrion har förstås hunnit med en hel del annat på vägen från 1900-talet, men nu handlar det om Lena, Nils och Anders som publiken fick träffa för första gången 2006.
Då hette föreställningen Blås och temat var blues, både vad gäller liv och musik.
Fem år senare var de tillbaka för att i Blåst planera program till ett bröllop. Tre medelålders figurer mitt i en tillvaro där ingenting riktigt var som det skulle bli, men ingen visste hur man skulle komma vidare.
Blå Band och jakten på en skilsmässomusikal
Ytterligare elva år senare verkar de fortfarande lika vilsna som alltid tidigare. Lena och Nils är skilda, Andreas på väg åt samma håll, och eftersom ingen har något riktigt stort på gång har Andreas bestämt sig. Nyckeln till framgång stavas Musikal, och nu ska den pitchas för Svenska Teaterns bossar.
Det är där Blå band både börjar och slutar, dryga nittio minuter där trion repar fram pitchen på Svenska Teaterns Nicken-scen nu när de fått lov att låna scenen för en kväll. Tacka Riko Eklundh för det - eller var det Ekman? Pjäsens Nina har aldrig hört talas om någon Riko någonting tidigare, och har svårt att säga namnet rätt.
Det som följer är en jakt på det geniala skilsmässomusikal-konceptet. Nu och då serveras vi bittra formuleringar kring vart livet fört dessa tre gamla vänner, men pjäsens huvudsakliga motor är den situationskomik som uppstår ur hur musikaljakten ständigt störs av det ena absurda sidospåret efter det andra.
Här är det ändå inte berättelsen om de tre gamla vännerna som ger liv åt Blå Band. Det här är en kväll som lever på musiken och finurliga oneliners och trions samspel, det verkligen känns att det här gänget har en lång gemensam historia.
Texten skapad genom improvisationer
I programbladet berättar regissören Joakim Groth hur man har improviserat fram texten till Blå Band, att man på det sättet velat återskapa situationen när tre gamla vänner sitter tillsammans och försöker få en smula rätsida på sina liv.
Den känslan genomsyrar föreställningen.
Egentligen känns det som om de tre skådespelarna improviserade i stunden, på gott och ont.
Den spontana lätta stämningen är behaglig, det är feelgood från början till slut. Å andra sidan når texten sällan djupare än till just improvisatoriskt snabbtänkta formuleringar. Man kan skratta åt irritationen över debatten om kulturell appropriering och ord som är politiskt inkorrekta, men det görs utan att alls problematisera det hela eller komma med något nytt. Och Umeå Electrics-karamellen (nej, det tar allt för länge att förklara hur trion snubblade dit) suger man väääldigt länge på.
Men den musikaliska sidan har man totalkoll på. Här bjuds det på allt från en gospel som man verkligen får att rocka, till sibiriska fåraherdestämningar. Sådana karameller kunde man plocka på sig hur många som helst av.
