Kvinnorörelsens genombrott i Västnyland skedde, som på många andra håll, i slutet av 1970-talet.
Starten ägde ändå rum långt innan dess. Redan i början av 1800-talet grundades Ekenäs fruntimmersförening, som många anser inledde kvinnorörelsens lokala historia.
Men det var på 70-talet, när en grupp kvinnor som bott och studerat i Helsingfors flyttade till Ekenäs, som kvinnofrågor på allvar började diskuteras i Västnyland.
– Vi ville göra det som våra mammor, mormödrar och farmödrar inte hade gjort. Vi ville inte fastna i de färdiga modellerna, förklarar Gungerd Wikholm.
Hon och Ann-Marie Lindqvist är två av de kvinnor som var aktiva i kvinnogrupperna i Ekenäs.
Män upplevde att deras jämlikhet var hotad
Först grundades en kvinnogrupp, men i takt med att allt fler ville vara med skapades fler grupper. Allt som allt fanns det sex grupper i Ekenäs och några i Karis och Hangö.
Grupperna träffades sinsemellan och ordnade fester. Dessutom gjorde man en tidning som hette Aikanainen - Kvinnotid.
Som en motvikt grundades också mansgrupper i Ekenäs som upplevde att mäns jämlikhet var hotad.
Hur togs ni kvinnor från storstan emot bland lokalbefolkningen?
– Jag var så engagerad att jag inte vet. Vi har väldigt självuppfyllda med det vi gjorde, det spelade ingen roll, säger Gungerd Wikholm.
Pratade om det privata
På 70-talet var feministernas arbetssätt att samtala i små grupper. Kvinnogrupperna kallades medvetandehöjande grupper.
Tanken var att kvinnorna genom att prata skulle bli mer medvetna om sin egen situation och andras.
Feministernas slogan var ”Det personliga är det politiska”. På den tiden talade man inte om till exempel våld i hemmet utanför det egna hemmets fyra väggar, förklarar Gungerd Wikholm.
– I och med arbetet i de små grupperna kunde vi få styrka: jag kan, jag vill, jag gör. Det var åtminstone för mig väldigt viktigt, säger Ann-Marie Lindqvist som skrivit en artikel om kvinnorörelsens genombrott i Västnyland för den lokala tidsskriften Ta plats.
Grupperna av feminister i Västnyland engagerade sig i politiska frågor, både på det lokala planet men också globalt.
Feministerna upplevdes också som lite farliga i en väldigt homogen, politisk tid, minns Wikholm.
Kvinnofrågan gick hand i hand med arbete för fred och miljö, poängterar Lindqvist.
– Det var inte bara en kamp för oss själva, utan för alla. Vi kämpade också för dem som kanske inte skulle ha tyckt att det var nödvändigt, så som textilarbetare eller barnen i Chile, säger Wikholm.
Finns fortfarande orättvisor att kämpa emot
När de ser tillbaka på hur livet som kvinna var i slutet av 1970-talet och hur det är i dag konstaterar de att många saker har hänt.
Finland har i dag en kvinnodominerad regering och en statsminister som väckt uppmärksamhet över hela världen. Raseborg ska också få sin första kvinnliga stadsdirektör.
Samtidigt är lönerna fortfarande jättelåga inom den kvinnodominerande vårdbranschen. Kvinnans euro är fortfarande inte lika mycket värd som mannens. För att inte tala om våld i hemmet, som fortfarande är väldigt vanligt i Finland.
Det finns fortfarande mycket saker att jobba med, påpekar Ann-Marie Lindqvist.
Kan då dagens feminister lära sig något av feministerna i Ekenäs på 70-talet?
Kanske styrkan i att samarbeta och att dela erfarenheter med varandra, funderar Lindqvist.
In på 80-talet upphörde många kvinnogrupper att existera och engagemanget fortsatte under andra former.
I dag diskuterar Ann-Marie Lindqvist och Gungerd Wikholm feminism bland annat med sina döttrar. För engagemanget för frågorna har ingalunda dött ut.