En flicka i tvåan sa att jag var tjock när jag precis börjat skolan. Nu mer än 30 år senare möter jag henne ibland i olika arbetssammanhang, men jag vet ju att henne kan man inte lita på.
Hon är ond innerst inne.
Det snobbiga varuhuset Harrod's i London lät mig inte komma in när jag var på språkresa 1996. Jag var prydlig, välkammad och skötsam men det syntes säkert att jag inte hade någon större shoppingbudget, så tre olika dörrvakter sade stopp.
Jag kommer aldrig i mitt liv att sätta min fot på Harrod's.
En arbetskontakt skällde en gång ut mig i ett e-postmeddelande som också skickades till flera av mina chefer. Kritiken var fulltständigt obefogad eftersom jag inte ens varit på jobbet när det hen påtalade skedde. Det var alltså fråga om ett missförstånd.
Men jag glömmer aldrig att hen valde att skämma ut mig inför cheferna istället för att ta det direkt med mig, så vi kunnat reda ut saken.
Jag undviker den här arbetskontakten.
Jag är inte speciellt stolt över den här egenskapen
Min poddpartner Hannah är inte det minsta långsint. Hon glömmer snabbt bort oförrätter och går vänligt leende vidare i tillvaron. Att ge folk en andra chans är hennes paradgren.
Varför minnas allt sånt som gjort en ledsen, det drar ju bara ner på fiilisen?
Hon har rätt! Jag är lite avundsjuk.
Men hur gör man för att rensa minnet på saker som sårat en?
Borde man aktivt ge andra chansen att sona sina oförrätter?
För på samma sätt kanske jag trampat andra på tårna i mina dagar. Då vill jag ju gärna ha möjligheten att visa att jag inte är så bufflig eller ogin som jag verkade den där ena gången.
Är du också långsint?
Hurdana saker är speciellt svåra att lämna bakom dig?
Finns det någon eller något du aldrig kommer att kunna förlåta?
Vad tror du att långsintheten bottnar i? Osäkerhet? Stolthet?
Skriv gärna till oss anonymt via formuläret! Ditt svar kan komma att läsas upp i Relationspodden Norrena & Frantz och publicerad i redigerad form här på svenska.yle.fi.
Hur långsint är du?
Formuläret för att delta har stängt.