Vårdarna förbereder sig nu på massuppsägningar. Hur saken går vidare med de andra fackförbunden är i skrivande stund oklar.
Yle Östnyland ringde upp en sjukskötare från Borgå och en lärare från Lovisa för att höra vad de tänker om läget.
Karin Jensen jobbar som avdelningsskötare på Borgå sjukhus.
– Nog var det från första början klart för alla att något dåligt bud går vi inte med på, det leder ingenvart. Jag tycker att de gjorde rätt när de inte godkände, säger Jensen.
Hon har inte hunnit följa med nyheterna så mycket under arbetsdagen, men kollegorna har pratat en del om det ratade medlingsbudet.
– De flesta trodde det skulle gå på det här viset. Vad man nu hörde i går på nyheterna när det kom fram vad de kommer ut med så kunde man räkna ut vad det blir och konstatera att löneavtalet inte skulle ge oss något, säger Jensen.
Nästa steg är att vårdarfacken Super och Tehy förbereder en massuppsägning.
Är du själv beredd att säga upp dig?
– Det är en jättestor fråga och ingen av oss vet hur det är meningen att man går till väga. Jag kan ännu inte ta ställning till det där, säger Jensen.
Hon säger att alla vill ha ett slut på förhandlingarna, men ingen går med på att godkänna ett dåligt resultat.
– Jag tycker det här har varit en sorglig fars. Jag förstår inte riktigt hur Finlands regering har tagit det här, säger Jensen.
Vårdarfacken hoppas staten ska gå in och finansiera löneprogrammet de kräver.
Hittills har hela löneförhandlingsprocessen varit både lång och tung med strejker, övertidsförbud, förhandlingar och nu eventuella massuppsägningar i antågande.
Hur känns det att jobba mitt i det här och inte riktigt veta vad som händer härnäst?
– Jag har jobbat så länge och gått igenom tidigare strejker, det är att ta en dag i sänder, konstaterar Jensen.
Lönestriden synliggör kommunalt arbete
Alexander Smeds är ordförande i Lovisanejdens lärarförening och finskalärare i Lovisavikens skola. Han påpekar att vanliga lärare inte känner till exakt vad som står i avtalen som behandlats bakom lyckta dörrar.
– På sätt och vis förstår jag ju att man eftersom man nu har gått in för att strejka och alldeles tydligt har sagt att vi behöver få en förändring på lönepolitiken, så då bedömer jag situationen på det sättet att de som gör besluten vet vad de gör och vad de är ute efter, säger Smeds.
Det är osäkert hur förhandlingarna nu fortsätter, om de andra facken förutom Super och Tehy kan få en separat lösning.
Hur känns den här osäkerheten?
– Det är så som det blir i ett sådant här läge när du förhandlar om lön. Vad är kompromissen man kan godkänna och när, när ska man stå på sig? Det är aldrig tid för högre lön och det har varit signalen, att nu räcker det, nu behövs det lite mer lön för det här.
Smeds säger att han och kollegerna inte direkt diskuterat medlingsbudet på jobbet, men att han talat i telefon med huvudförtroendemannen Eveliina Passi.
– Det var egentligen de samma sakerna jag sa i början av intervjun, då vi inte känner till tillräckligt mycket detaljer är det svårt att sakligt uttala sig i frågan, säger Smeds.
Lärarna i Lovisa har inte strejkat och lönekonflikten har inte påverkat det dagliga arbetet för Smeds.
– I bästa fall kanske de här sakerna lite öppnar ögonen på folk, att man faktiskt jobbar i skolor, daghem och på sjukhus. Man belyser riksdagshuset i blått och vitt och säger att 'så här viktigt jobb gör ni' men sen när man ska betala lön så påstår man att det inte finns pengar, säger Smeds.
Han påpekar att Finland sätter mycket pengar på militären och försvarsmakten.
– Om det en gång finns pengar till det så är det ganska mystiskt att vi inte har pengar till kommuninvånarna i form av skolor, daghem, sjukvård och så vidare.
Enligt Smeds syns inte jobbet som görs på de här ställena innan det faller bort.
– Där är kanske problematiken på den kommunala sidan, funderar han.