I begynnelsen fanns Sherlock Holmes. Eller ja, så säger vissa källor i alla fall. Sir Arthur Conan Doyle begick misstaget att döda Holmes i novellen The Final Problem (1893) – och “det ursprungliga fandomet” föddes. De tog Sherlock Holmes öde i egna händer och skrev det de ville läsa men inte fick. Heter det.
Enligt andra källor är det snarare science fiction, närmare bestämt Star Trek, som är urmodern till den fanfiction vi konsumerar och producerar idag. De oändliga tv-repriserna på 1970-talet nådde en bred publik, och den då redan nedlagda sci-fi-serien nådde istället kultstatus. Det lockade många trekkies – framför allt kvinnor – att aktivera sig inom fandomet. De läste och bidrog till fanzines, som även publicerade fanfiction.
Fanfiction var vid den här tiden en sluten kultur: du behövde känna någon som kunde bjuda in dig. Du behövde veta vem som sålde fanzinen på konventet och vilken lista du skulle skriva upp dig på för att få hem den direkt i brevlådan när ett nytt nummer kom.
Sedan 1990-talet har fanfiction varit ett internetfenomen – först som en digital variant av postlistorna, men sedan kom Web 2.0 med sina arkiv, forum och möjligheter att interagera.
Den fanfictionkultur jag känner från mina tonår under det tidiga 00-talet ser ut så här, på hemsidor som ser ut som att tiden stannat, i en social gemenskap där man bakom pseudonym lär känna varandra.
Det internetlandskap som min generations tonåringar navigerade genom är inte som det internet vi har i dag. Men fanfiction står kvar, i det stora hela på samma forum nu som då. Lika odödlig och oförändrad som en kackerlacka – bra liknelse, tyckte jag.
Kristina Busse, som jobbar vid avdelningen för genusstudier vid University of South Alabama och som både varit aktiv och forskat i fanfiction sedan tidigt 90-tal, gapar när jag drar liknelsen för henne. Det är inte för att hon imponeras.
– Kackerlacka? Nej. Det står inte kvar. Det har förändrats otroligt mycket och det växer, säger hon.
Det är dels en hänvisning till att antalet människor som engagerar sig i fanfiction har ökat och det radikalt. Harry Potter-fandomet var ett av de första där fansen självmant sökte sig till gemenskapen, istället för att bli inbjuden av en kompis. Sedan har det bara fortsatt.
Men det växer också i bemärkelsen att kulturen har börjat sippra in i det mainstreama och i proffslitteraturen.
– Ta till exempel det här med taggar och triggervarningar, säger Busse.
Det är en diskussion som de senaste åren fått fart i och med att plattformar som Goodreads börjat tillåta användaren att själva tagga böcker i databasen med ämnesord och triggervarningar. Det har irriterat författarna, berättar Busse, och en märklig strid om vem som kontrollerar beskrivningen av böcker har blossat upp mellan författare och läsare.
Ämnesord och triggervarningar har varit praxis inom fanfiction länge – och de är detaljerade på en nivå att de av utomstående upplevs som spoilers. För användarna av fanficarkiven är det istället ett lätt sätt att filtrera för att få precis den typ av berättelser man vill ha: m/m slash, fluff, non-con eller AU – vad man nu känner för just i den stunden.
Det är läsare som vuxit upp med fanfiction som vill ha allt detta
Kristina Busse
Debatten kring taggar och varningar, och vilka som alltid bör finnas med (till exempel varnas det så gott som alltid för våldtäkt och incest) fördes inom fandom redan 2008–2010.
Att den här diskussionen och praxisen nu läcker in i proffslitteraturen har enligt Kristina Busse tre orsaker: den första är att allt fler fanfiction-författare har blivit utgivna författare, och tar med sig sättet att beskriva sina verk från fanfictionen.
Den andra orsaken är att egenutgivning har blivit vanligare. Författaren behåller då en större kontroll över verket och hur det beskrivs och sprids.
Den tredje orsaken: läsarna har helt enkelt blivit mer krävande.
– Det är läsare som vuxit upp med fanfiction som vill ha allt detta, de vill veta vad texten innehåller för att kunna hitta läsning som motsvarar deras specifika krav, säger Busse.
Pseudonym och slutna rum en del av charmen
Med det inte sagt att precis allt som jag, och förmodligen många med mig, förknippar med fanfiction skulle ha förändrats. Forum som Fanfiction.net och AO3 finns kvar och är fortsättningsvis aktiva. Visuellt har de inte just förändrats heller – de ser ut exakt som det arv från det tidiga Web 2.0 de är.
För ett år sedan dök Kristina Busse själv ner i ett nytt fandom. Det var, säger hon, långt samma känsla som för 20 år sedan. Det krävde jobb att hitta gemenskaperna, lära känna folk, bygga tillit. Ge av sin tid för betaläsning, konstruktiv kritik, bolla idéer.
Idag har också en del av det sociala samtalet flyttat till Discord. Det har lite samma känsla som bloggplattformen LiveJournal, tycker Busse – det är i princip öppet, gemenskaperna går att hitta, men du kan också behöva jobba lite för att ta dig in.
På många populära plattformar är en del innehåll låst för icke-registrerade besökare. För Busse har de slutna sällskapen bakom pseudonym varit en viktig del av det.
– Min LiveJournal, som är nästan 20 år gammal nu, har alltid varit låst. Jag har blivit bränd tidigare, så jag är väldigt försiktig med vad jag lägger ut var. Facebook hade jag bara i ett halvår, sedan raderade jag profilen. Jag ville inte ha all den där informationen om mig offentligt.
Det är också därför hon aldrig fattade tycke för Tumblr som plattform. Det går inte att styra vem som kan läsa, och diskussionen spretar snabbt iväg på en massa olika människors bloggar i ändlösa kopior som finns kvar även om man raderar sitt ursprungliga inlägg.
Du behöver inte ens vara ett fan
Samtidigt som delar av communityt fortfarande håller sig till slutna rum har en ny generation kommit in, som inte förhåller sig till det privata på internet på samma sätt. Facebook normaliserade användningen av eget namn på internet och vi är inte främmande för att dela bilder av oss själva och hela vårt liv – och dela med oss av våra intressen.
Med de sociala mediernas uppkomst har också fanfiction flyttat in i nya, öppnare rum som inte kräver det där engagemanget och jobbet för att få bli delaktig i det – tvärtom.
– Tröskeln har blivit otroligt låg för att delta. Idag kan du helt anonymt under en lång tid bara vara en passiv åskådare utan att behöva investera av dig själv, säger Tuva Haglund, universitetslektor i litteratur vid Uppsala universitet.
Haglund har i sin doktorsavhandling studerat ett litet, svenskt fandom: fansen kring Engelsforstrilogin skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Hon har noterat att fanfiction och annan fankultur inte längre bara existerar i sina egna arkiv i slutna rum, utan tillsammans med vilken som helst annan typ av kommunikation.
På Instagram, Tumblr, Twitter och i viss mån Facebook kan vem som helst, utan någon som helst insikt i fankultur, snubbla över innehållet.
– Fankulturen har integrerats i en bredare deltagarkultur, vilket har gjort den mera synlig, accepterad och mera mainstream, säger Haglund.
Det krävs inte längre att man är jätteinsatt för att kunna engagera sig eller att man ens identifierar sig som ett fan för att känna att det är värt att delta. Kulturen med betaläsning och konstruktiv kritik kom inte heller fram i Haglunds forskningsresultat: det handlade om ursprungsverket och kärleken till det.
Fanfiction har rest långt från dess nördiga rötter i 1970-talets science fiction-scen.
"Wattpad är det helt stora"
Utmärkande för den här nya generationen är förstås Wattpad. Jag måste medge något nu: Jag hade aldrig hört talas om Wattpad innan jag berättade om det här projektet för min syster.
Det är talande. Hon är sex år yngre än mig, precis i gränslandet mellan millenniegenerationen och gen Z. “Wattpad, det är det helt stora”, kunde hon berätta för mig.
Wattpad skiljer sig från 00-talets plattformar på många sätt. Dels i det visuella: inga spår av 90-talsinternet här. Dels i att plattformen är mobilanpassad: berättelserna har korta kapitel som du bekvämt läser på en liten skärm.
Den viktigaste skillnaden finns i syftet. Där AO3 och Fanfiction.net är byggda av och för fansen, har Wattpad ett explicit marknadsintresse: du och din berättelse kan bli något. Du kan bli utgiven författare, din berättelse kan bli den nästa stora tv-hiten, den nästa stora filmupplevelsen, den nästa stora Wattpad-sensationen.
Wattpad bidrog till att föra fanfiction-kulturen från de nördiga slutna rummen, till de öppna med låg tröskel och högt till tak – och förverkligade samtidigt något som debatterats inom fandom länge: kan man kommersialisera fanfiction?
Det visar sig att det går alldeles utmärkt.
Den här artikeln bygger på intervjuer med Kristina Busse och Tuva Haglund. Övrigt material är Framing Fan Fiction: Literary and Social Practices in Fan Fiction Communities (2017) av Kristina Busse samt Boldly Writing. A Trekker Fan and Zine History, 1967-1987 (1996) av Joan Marie Verba. Också wikisajten Fanlore.org har i någon mån använts som källa.