Lördag kväll i Hangö.
Festivalens stora internationella gäst (tyska She She Pop) fyller ett skolauditorium med storpublik och gör det osannolika. Utan att någon står på scenen, skapas en dialog mellan aktörer och publiken. Det blir mer publikreaktioner än under någon annan festivalföreställning, enbart med hjälp av text projicerad på en skärm.
Hur det är möjligt återkommer jag till.
Några timmar senare förvandlas festivalens centrum i Kulturmagasinet till en tidlös fest. Utdelning av Antoniapriset och teatersuperbandet Jästarbetarna (lista på medlemmar, se längst ner) gör slutfesten till något som smakar 00-tal lika mycket som 20-tal.
En nostalgiker kunde påstå att dagens festival mådde bra av att ibland låta då och nu mötas. Borde det ha varit mer av det? Räcker det med att göra något ”provokativt och utforskande”, som Tom Rejström från den konstnärliga ledningsgruppen konstaterat?
Själv har jag aldrig fått frågan ”var det bättre förr?” så ofta som under årets Teaterträff. Jag har undvikit att svara direkt, mest svamlat om att ”tiderna förändras”. Men nu och här är jag väl tvungen att försöka svara?
Ja. Snart.
På vägen till det: tankar kring årets festival.
Jubileum med solsken
I år fyllde Hangö Teaterträff 30 år.
Det är en imponerande ålder för en festival som grundades via ett infall på klipporna utanför Tellina, och som länge levde på kreativ talkoanda, kärlek till platsen och stämningen, och på en ständig charmig det-ordnar-sig-nog-attityd.
Det som först var en småskalig träff för några fria teatergrupper, blev under 00-talet den finlandssvenska teaterträffen där hela Svenskfinland möttes kring ett 30-tal produktioner, och där programmet byggde på en idé om Best Of av spelårets allt-som-gick-att-flytta-till-Hangö.
Ibland bjöd man också på föreställningar som egentligen inte gick att flytta, men som man med vilja och lust och kärlek till konsten ändå lyckades trolla till Hangö.
2016 blev sedan slutet för den ursprungliga festivalidén. Efter 25 år bestämde eldsjälarna Antonia Ringbom och Erik Pöysti att det var dags att stiga åt sidan och låta en ny generation och programprofil ta över.
Tanken då, som Tom Rejström formulerar det, var att ”försöka skapa ett utrymme för den scenkonst som inte har någon naturlig plats i etablerade sammanhang”.
I klartext: inget Best Of från det gångna spelåret längre, istället nya premiärer och en blick framåt mot nästa spelår.
Och nu, efter två pandemiår, är vi framme vid 2022. Äntligen igen en festival på riktigt, dessutom inramat av underbart väder.
Själv fastnar jag snabbt vid Kulturmagasinet, som nu för första gången förvandlats till festivalens nav.
Att bygga upp en festivalstämning kring magasinet är en underbar idé. En popup-bar, människor som ständigt fixar med något, plats att hänga och mötas, ett ställe som är festivalen. I en stad där unika teaterträff-miljöer småningom har rivits och ersatts av ... annat, är just Kulturmagasinet den ultimata miljön för ett festivalcentrum, en plats med den unika stämning som uppstår när man erövrar ett område med historia och gör det till sitt, ens för en vecka.
Nu står den nya scenkonsten i centrum
Så var det den nya programprofilen.
Provokativ och utmanande?
Ja, det är en ny scenkonst som står i centrum nu. Performansinfluerad, en konst där gränserna mellan artister och publik suddas ut, där man som publik ofta själv på ett eller annat sätt blir en del av konstverket, där traditionella dialoger och dramaturgiska kurvor är begravda.
Det kunde handla om Sinna Virtanens Asphodel Meadows, där man fick en berättelse uppläst på Casinostranden via hörlurar innan alla avslutningsvis vandrade ut i havet. En samtidigt både kollektiv och högst privat upplevelse, härligt uppbyggd med Hangömiljöer som en viktig del av verket.
Eller det nordiska kollektivet Subfraus 20-års jubileumspjäs This is not my money. En performanskryddad standup om pengar och konstnärers arbetsvillkor, berättad via en bingokväll och en välgörenhetsauktion och personliga historier och oändligt eländig hissmusik. Också här var vi i publiken en del av föreställningen, via bingospelet och hur vi valde att bjuda på auktionsföremålen som vi själva hade donerat.
Eller She She Pop, en av Tysklands mest omtalade performansgrupper.
Den snart 30 år gamla gruppen har alltid flitigt utnyttjat medlemmarnas egen autobiografi i sina produktioner. Det har kunnat handla om skillnader mellan uppväxt i det forna Öst- och Västtyskland, eller relationer till mammor och pappor. Gruppens mest kända verk Testament från 2011 involverade medlemmarnas egna pappor, som följde med upp på scenen som Shakespearska Kung Lear-figurer.
Hangögästspelet Besessen är i det avseendet en lite annorlunda produktion, där gruppen istället för sina egna historier skriver in den plats man besöker i tankar kring pengar och klass och fördomar.
Hela föreställningar byggde på texter som publiken läste upp från en skärm. Det låter simpelt, men både kompliceras och fördjupas av att också tiotals olika rollfigurer fanns utskrivna – allt från ”minoritet” via ”finskspråkiga Hangöbor” till ”skådespelare med barn” eller ”skeptiker” eller ”personer med ett stort arv att se fram emot”. Och så fick vi i publiken själva välja de rollfigurer vi kände oss hemma i.
Resultatet var hög igenkänningsfaktor samtidigt som ens egna tankar om vilken grupp man tillhör utmanades. Och få hade väl räknat med att den kvällen sjunga Hangövalsen till live-dragspel.
En föreställning skapad på 48 timmar
Men så fanns här också en fläkt av ursprunglig Hangö Teaterträff: Projekt Kanon.
Festivalen har med ojämna mellanrum bjudit på specialprojekt där nya skådespelarkonstellationer under några festivaldygn repeterat fram en kortföreställning som spelas endast en gång. Projekt 3 byggde på nyskrivna finlandssvenska kortpjäser, projekten Schimmelpfennig och Jelinek på utdrag ur texter av de berömda men i Finland då ännu obekanta dramatikerna.
Under årets festival hade man valt tre pjäser ur festivalens historia: Fylla sex från 90-talet, No Return från 00-talet och Wunderkinder från 10-talet. Med några få element som utgångspunkt (en recension, ett stycke rekvisita, utdrag ur radioprogram etc) skulle tre ensembler på 48 timmar återskapa en stämning av de ursprungliga verken.
Själv älskar jag dessa för-en-enda-kväll-projekt. För att konceptet i sig tar med sig en oförutsägbar spänning där varken publiken eller skådespelarna själva kan vara riktigt säkra på vad som kommer att hända. Teaterns magi i ett nötskal.
Slutresultaten var just så olika och oväntade som man kunde räkna med. Själv minns jag speciellt Wunderkinder-versionen, liksom uruppförandet spelat med masker till färdigt bandade repliker, och där ensemblen (Minna Kettunen, Oskar Pöysti, Frank Skog, Kasimir Koski och Janne Pellinen) så väl hanterade formen och skapade en både hel och spännande kortföreställning.
Staden och scenkonsten är en annan
Men var det bättre förr?
Det är egentligen en både omöjlig och onödig fråga. Hur svarar man på något sådant? Var världen kivogare på 90-talet? Var musiken bättre då? Vädret?
90-talet finns inte längre, inte heller 00-talet. Vi som upplevt dem kan bära decennierna med oss. Vi kan vårda våra minnen, och glädjas över att ha fått uppleva dem.
Men världen är inte längre densamma. Hangö är inte som förr. Och scenkonsten är definitivt inte likadan som på 90-talet.
Det som länge var unikt med Teaterträffen var hur man hittade slitna bortglömda utrymmen som städades upp och förvandlades till teaterrum. Den stämning som skapades i de rummen var något unikt, något som fanns bara just där och då.
I dag har staden rivit och byggt om. Strandlinjen är som förvandlad, de slitna spännande rummen är borta. Hur man än skulle önska det, är de stämningarna omöjliga att återskapa.
Och den nya scenkonsten har förvandlats, påverkad som den är av performans och dans och stand-up och konstinstallationer och lusten att rasera de traditionella dramaturgiska reglerna. Utanför institutionerna har klassikerna och de traditionella dialogerna packats ner, och plockas fram enbart som udda element – om ens då.
Bättre förr? Definitivt annorlunda, och liksom alltid när nya former hittar in i konsten uppstår det övergångsperioder där nya saker testas. Ibland när man lär sig cykla faller man omkull och slår sig, ibland ser det löjligt ut, ibland magiskt genialt. Mycket känns trevande, testande, underhållande och utmanande i stunden. Det handlar, på gott och ont, om att vara med om en resa som ingen riktigt vet så väldigt mycket om, och som kanske leder till något stort, eller så inte alls. Så där som alltid när nya former söker en plats och en mening.
Att man också valt att komprimera programmet och undvika gästspel från de finlandssvenska institutionerna, gör också att känslan av ”Svenskfinland möts” har försvunnit – på gott och ont.
Låt gammalt och nytt mötas?
I dag är Hangö Teaterträff ett viktigt hem för den nya scenkonst som Svenskfinland i stort inte är så bra på att ge plats.
Samtidigt kunde det nu vara provokativt och utmanande att just därför också låta den traditionella teatern få några hörn av dagens festivalbygge. Att låta gammalt och nytt krocka kan också vara oerhört fruktbart.
Hur som helst går Hangö Teaterträff 2022 till historien som en vacker teaterfest, och som ett bevis på att festivalen lyckats överleva en generationsväxling.
Jästarbetarna, ja. Det var Midnight Oil och Blondie och Don Huonot och 80-tal och 90-tal. På scenen: Elmer Bäck, Alma Pöysti, Oskar Pöysti, Robert Kock, Nicke von Weissenberg, Patrick Henriksen, Matti Raita, Akse Pettersson, Mikko Aarne, Rasmus Slätis och Roger Wanamo. En grupp som uppstod ur det som då var festivalens roudargäng, och som förhoppningsvis står på scenen som en del av festivalens 50-årsjubileum.
Lyssna också på festivalreportaget om festivalens tre decennier:
