Inför EM-kvalet 2019 intervjuade jag Markku Kanerva. Han var på gott humör, grävde i papper, letade fram statistik och var uppriktigt stolt.
Kanerva kunde ringa in hur landslaget hade presterat den första Nations League-vändan. På modern fotbollssvenska: xG-värden brottades ner med ovanligt hög effekt både framåt och bakåt.
Nu är känslan annorlunda. Sommarens provkarta av det nya landslaget visar att Finland kan hamna i ett moment 22-läge.
Kanerva är inne på år sex som förbundskapten, vårdar fembackslinjen som sina egna barn och trycker på att Finland ska bli offensivare.
Samtidigt också ihåligare?
I fotbollen används ofta täcket som en metafor för hur lag tvingas att kompromissa – antingen blottar man sig hemåt med sin offensiv eller står för djupt i defensiven och blir baktunga.
Och här landade Finland i en kokande kväll i Bukarest, drog täcket över öronen och blottade skörhet och svaghet bakåt.
Mer svårforcerat tidigare
Hagis hemland är en fotbollsnation som söker sin riktning. Rumänien har dragit in lite ny luft i lungorna tack vare fotbollsikonens arbete i sin akademi vid Svarta havet, men är på det hela taget ett begränsat landslag utan stora profiler.
Förbundskaptenen Edward Iordanescu var dessutom rejält nertryckt i skoskaften efter den mediokra Nations League-starten. Nu stod han och vevade som en eldig dirigent vid sidlinjen, han var pressad men samtidigt lyckad för dagen.
De här landslagskvällarna i öst har en tendens att bli hetsiga, heta holmgångar – och samtidigt som bengalröken lyfte mot himlen i Bukarest fick vi se ett exempel på Finlands porösa försvarsspel.
I nittio minuter vällde den rumänska omställningsvågen fram, Finlands balans var ett frågetecken hela vägen och det robusta försvaret av eget straffområde existerade inte.
Föryngringsprocessen ska få ta sin tid och kräver lite tålamod. Det är fel att ropa på dåtiden, men visst var Finlands egen box ett mer svårforcerat område när Paulus Arajuuri och Joona Toivio stod där?
Två gånger är en vana?
Den bosniska kvitteringen förra helgen kom efter ett bedrövligt markeringsspel i eget straffområde på stopptid. Det rumänska segermålet var en repris i dålig sortering av motståndet vid eget mål.
En gång är ingen gång, två gånger är redan en vana?
Under Kanervas första år som förbundskapten var ju det Finland som oftast stod tryggt i defensiven, skickade undan alla inspel och kontrade med kraft och eftertryck.
Nu lyder frågan: Har Finland offrat en av sina absoluta styrkor när man vill utveckla ett aktivare spel?
Ingen vet exakt här och nu, ingen kan peka med hela handen under den här samlingen. Alla är trötta (har Kanerva matchat sina viktigaste offensiva spelare Lod, Pukki och Kamara för hårt?), Nations League är en turnering som är svår att värdera i den stora bilden.
Men Finland har ställt om kompasskursen och den tidiga tendensen på planen är inte den allra bästa. I Bukarest stämde inte presspelet, försvaret på sista tredjedelen kändes bräckligt.
Fotboll blir alltid avvägningar, ett cirkelresonemang där offensiv och defensiv ska vägas mot varandra. Täcket räcker aldrig till – och har inte Kanervas landslag det lite kallt om fötterna just nu?