Elisa Jåfs, Malax
“Det började när jag var cirka 12. Egentligen har jag alltid tyckt om att hitta på historier – till exempel om jag sett en film eller läst en bok så har jag hittat på historier med karaktärerna. Då jag var riktigt liten visste jag förstås inte att det fanns en term för det, men det upptäckte jag då jag hittade folk som skrev historier om Pokémon, som jag tyckte mycket om när jag var liten. Jag kastade in mig i det där och började också själv skriva om Pokémonfigurerna.
Efter det insåg jag att det här ju öppnar hur många möjligheter som helst. Alltid då jag tyckt om något och fastnat riktigt hårt, så har jag läst och skrivit fanfiction. Det har varit allt från animeserier till brittiska tv-serier och tv-spel – jag ger mig in i vilket medium som helst, vad jag nu råkar fastna för.
Då jag var yngre fanns det inte så mycket gemenskap. Jag skrev på engelska fast jag var 12 och inte var så bra på det, men jag hade mina läsare som kommenterade vilket var roligt, för även om jag kanske inte var någon toppförfattare så var det motiverande och jag blev bättre på att skriva vartefter. På senare dagar och i mitt nuvarande fandom är jag mera aktiv, jag är på Twitter, pratar med andra och engagerar mig inom fandomet.
Jag har haft många goda vänner online inom olika fandoms, och några av dem har jag också träffat när jag har varit utomlands. Även om vi kommit i kontakt på grund av fandom så har vi blivit vänner också utanför det – och vi kan fortfarande umgås och ha roligt, trots att vi kanske inte är engagerade inom samma fandoms längre.
Det finns en stor kulturkrock mellan äldre och yngre fans
Utanför min nära bekantskapskrets har jag aldrig pratat jätteöppet om fanfiction, av rädsla för att bli uppfattad som en konstig nörd. Det finns nog fortfarande ett stigma kring fanfiction, men jag tror att det har förändrats lite när folk har blivit mer öppna kring det. Det beror nog på vilket slags fandom man engagerar sig i, i vissa finns det till exempel mycket drama som man kanske inte vill förknippa sitt namn med.
Det känns som en sak som har blivit värre sedan jag började, att det finns folk som beter sig illa. Egentligen har det väl funnits hela tiden, men det är kanske mera öppet nu i och med sociala medier. Man kan säga att fanfiction har en viss traditionell kultur som utvecklats just för att det varit så nischat. Att det nu har blivit mera mainstream gör också att det kommer in fler människor som kanske inte vet hur man uppför sig i dessa communities. Det finns en stor kulturkrock mellan äldre och yngre fans, och dagens tonåringar engagerar sig med fandom på ett annat sätt än vad vuxna gör. Det är klart att saker förändras, men om man är van vid att det är på ett visst sätt så kanske man inte uppskattar förändringen jättemycket.”
Pia Storvist, Jakobstad
“Det är en märklig sak, jag kan inte ens komma ihåg hur jag hittade till min första fanfiction – jag tror det var Harry Potter, men jag minns inte hur jag hittade dit. Plötsligt fanns fenomenet bara i mitt liv och gav något som jag inte visste att jag hade saknat. Det har blivit en märklig, men kär del av mitt liv.
Jag skapade mitt första fanfiction-konto år 2008, då hade jag läst från och till i ett år. Det var mer för att kunna kommentera på en story jag hade läst, och det tog ännu ett par månader innan jag själv började skriva. När jag började så var jag inte rädd, men kanske lite reserverad: hur ska mina alster tas emot, kommer någon ens att vara intresserad av det här? Men gemenskapen kring fanfiction är till stor del väldigt öppen. Jag har träffat några av mina käraste vänner genom fanfiction, och världen har öppnats väldigt mycket för mig. Jag har kompisar i USA, Frankrike, Belgien, Storbritannien, och man får intryck som man kanske inte annars skulle ha kommit i kontakt med. Och jag har det där stödet, jag kan bara skicka ett meddelande till några av de här människorna och fråga: får jag skicka en grej till dig? Och tillbaka kommer det ett “YES, kör hårt!”
Mitt i allt sitter du på en bar i London med tre människor som fram till för ett par månader sedan var vilt främmande människor för dig
Det finns en härlig gemenskap kring skapandet, och det skapar en vi-känsla. Det är viktigt speciellt i fandoms när det uppstår diskussion – till exempel your fave is problematic-diskussioner, eller som i Marvel-fandomet där det har framkommit fall av plagiering. Folk, främst från Wattpad tyvärr, har kommit in på folks Tumblrs, kopierat storyn rakt av och publicerat som sina egna. Men på något sätt så överskuggas ändå de dåliga delarna åtminstone för mig av gemenskapen, stödet och supporten, att folk är aktiva, kreativt skapande. Det ger något som är större än det negativa som kan dyka upp.
Det är en konstig del av mig. Å ena sidan kan jag hålla det väldigt separat från mitt övriga liv, men å andra sidan har det blivit en del av mig. Jag har en bästa vän som bor i New York och som plötsligt dök upp här när jag fyllde 30. Året efter var jag i London, då var vi fyra stycken som träffades bara för att vi alla tyckte om samma Stucky-fanfic.
Trots de dörrar som har öppnats till fanfiction på senare tid, så känns det fortfarande som att folk har förutfattade meningar kring vad fandom och fanfiction är. Till det skulle jag vilja säga: ta dig an ämnet med ett öppet sinne. Mitt i allt sitter du på en bar i London med tre människor som fram till för ett par månader sedan var vilt främmande människor för dig, stirrar ner i ett whiskyglas och försöker hålla tårarna tillbaka.”
Katarina Norrgård, Finström
“Jag kom in i fanfiction för tio år sedan, och jag får väl erkänna att det hade med Hobbit-filmerna att göra. Jag började kolla på olika Tolkien-sajter, och då hittade jag en med länkar till berättelser som byggde vidare på Tolkien och filmerna. Det mesta var dåligt, men så hittade jag en riktigt bra – och via den hittade jag till Fanfiction.net. Därifrån dröjde det inte länge förrän jag hittade till Archive of our Own – och där var det sedan.
Senare har jag insett att det var detta jag sysslade med när jag gick i högstadiet. Det var på 1980-talet och jag skrev små berättelser – man får väl kalla det real person fiction – om mina kompisar och olika existerande musiker, för hand i ett rutat block. Mina kompisar älskade det och bad mig skriva mer. Det var nog fanfiction, definitivt.
Det tog några år av bara läsande innan jag vågade mig på att skriva för första gången. Vid det laget hade jag blivit bekant med några människor som var i samma situation som jag, fast på andra kontinenter, och det kändes uppmuntrande att ha människor som kunde betaläsa åt en så att man inte slängde ut vilket skräp som helst. Senare har jag lärt känna människor på riktigt. Man är ju bekant med många, men några har blivit djupare vänskaper, sådana som man kan öppna upp om djupare saker med, berätta sådana saker som man inte berättar för vem som helst.
Konstigt nog så hjälpte det. Plötsligt kunde jag sätta ord på saker
För 1,5 år sedan dog min man. Det var väldigt chockartat, definitivt inte väntat att man säger hejdå på morgonen och på eftermiddagen blir man kallad till sjukhuset där han ligger i respirator. Just då var fanfiction nog det sista jag hade i tankarna, han levde ännu i några dagar och var inlagd på Akademiska i Uppsala och vi var där med honom. När jag kom hem så var det så mycket som skulle arrangeras – bara att få hem honom till begravningen var ett helvete, för inga färjor gick. Men när jag på något vis började inse att det finns ett liv där ute, tog jag kontakt med några av vännerna i fandom och berättade vad som hade hänt.
I nästan alla år har jag varit aktiv i NaNoWriMo, som ordnas i november. Han dog precis i slutet av september och vi begravde honom i mitten av oktober – och jag tänkte först att nej, jag kan inte vara med i år. Men så tänkte jag att det är precis vad jag behöver: jag har något jag ska göra varje dag och försöka komma någon vart med. Så jag anmälde mig, och jag lyckades faktiskt också, på 30 dagar fick jag ihop 50 000 ord. Dels lyckades jag avsluta ett pågående projekt och sedan skrev jag en oneshot som i princip var min historia – fast i fandom. Det enda som inte har hänt är det jag skrev i slutet, för jag kunde inte låta bli att sätta in något hoppfullt så att det inte blir alldeles nattsvart.
Konstigt nog så hjälpte det. Plötsligt kunde jag sätta ord på saker. Jag menar, jag gick och pratade med en på sjukhuset, men där kunde jag aldrig sätta ord på det på samma sätt som jag gjorde i min oneshot.”
Alexandra Lehtonen, Kyrkslätt
“Jag har läst fanfiction i hela mitt liv. Det började redan på lågstadiet då jag och min bästis skrev egna historier om våra favoritband – i mitt fall Muse, i hennes Green Day. Det var långa berättelser med flera kapitel, men förstås på en väldigt grundläggande nivå när man var i den åldern. Senare har jag varit i många fandoms, bland annat Sherlock under studietiden – men skriva började jag med först när jag blev färdig från medi. Det började med att jag var djupt inne i k-pop och så började jag skriva om min favorit k-popgrupp. Efter det har jag förflyttat mig till andra fandoms men skrivandet har fortsatt.
Om det man vill läsa inte finns, så måste man skapa det själv, helt enkelt.
När jag går in i ett fandom är det alltid väldigt intensivt. När jag är riktigt inne i något är det som att jag inte får tillräckligt av det som finns, om det så är k-pop, en tv- eller bokserie; jag vill ha mer content – innehåll. Då är fanfiction den lättaste lösningen. Dessutom finns det fanfictionförfattare som är otroligt duktiga, klart bättre än vissa utgivna författare jag läst, så kvaliteten är väldigt hög. På sidor som Archive of our Own kan man ställa in sökorden och börja välja och vraka, så det är väldigt lätt att personalisera enligt sina preferenser.
Det skulle vara trevligt att ha, men personligen har jag inte någon gemenskap, utan jag skriver och läser ensam. Förstås har jag läsare, men med dem är inte så mycket interaktion. Inom fandom i överlag är gemenskapen däremot stor, och speciellt inom k-pop var det nog viktigt för mig med vänner – och där har jag kontakt med kompisar runt om i världen som jag lärt känna både via internet och när jag varit utomlands på konserter.
I de fandom där jag nu är aktiv, kinesisk danmei och kinesiska tv-serier, främst Mo Dao Zu Shi, har jag inte på det sättet några kompisar. Det har inte varit första prioritet för mig, i och med att jag har bra gemenskap med mina vänner i riktiga livet och har inte behövt någon att dela intresset med. Det skulle förstås vara roligt att tillhöra en grupp, men för mig räcker det att följa med på sociala medier och på fansidor.
Fanfiction kräver en viss slags personlighet, kanske identifierar man sig som fangirl
Det har blivit mer mainstream och det är en bra sak för det gör det mer tillgängligt. Tidigare fick man ganska mycket skit, men nu när det spelas BTS på radio varje dag så är det inte en lika konstig grej längre. Vill man vara hemskt unik är det säkert en dålig sak, men för mig är det ingen orsak till varför jag är inne i ett visst fandom. Jag kan förstås tänka mig att de som varit inne i det länge kan tänka att det var bättre förr.
De fandom jag är aktiv i är väldigt nya, så det finns inte riktigt någon som kan säga så där. Men främst handlar det kanske om att det kommer väldigt mycket yngre människor in. Fanfiction skrivs och läses mycket av vuxna, och många teman och texter riktar sig till vuxna. Det känns ibland jättekonstigt om det är väldigt unga människor som läser och skriver. Det märks ofta i texterna, att synen på fandom, ens livssitution och temat som behandlas är så annorlunda från ens egen. Då någon fandom blir mera tillgänglig är det oundvikligt att hemskt unga människor också sugs in – och det är inte alltid så passande. Till exempel K-pop är en otroligt utseendefixerad och artificiell värld vilket unga väldigt lätt tar intryck av.
Fanfiction kräver säkert nog en viss sorts personlighet, kanske identifierar man sig som så kallad fangirl, eller har en tendens att bli helt uppslukad av någonting; kanske man tänker på det dagligen, ser fram emot sin läsestund och får mycket glädje och inspiration av det. Jag skulle inte själv läsa fanfiction om något som jag inte är fanatisk över, det ser jag ingen poäng med. Då kan jag lika gärna välja en publicerad bok”
Torbjörn Anderssén, Jakobstad
“För mig var det mest dataspel som gav mig inspiration när jag som ung började skriva fantasy. Science fiction kom lite senare, George Johanssons Datorernas död var kanske den första sci-fi-boken jag läste, och jag kan nog påstå att det mesta jag skriver i sci-fi kommer från honom, och från Fallout-världen.
Jag har nog alltid haft det där att jag vill skapa eget, men likheter till något som redan finns kommer alltid att vara där. Jag tänker att man egentligen inte kan skapa något som inte på något plan har sina rötter i något annat – mytologier, sagor eller annat. Fanfiction är ju att skriva om något som redan finns, och det är inte nödvändigtvis att plagiera. Jag är inte helt säker på var gränsen går, men jag skulle påstå att helt oskyldig fanfiction inte gör någon skada.
När man skapar något som liknar det ursprungliga så får man uppleva det på nytt, och bearbeta sina tankar och upplevelser via det. Det handlar om att återskapa och hålla kvar, men också om att uppleva något nytt.
Jag skrev, mest för att få ut ångest, helt enkelt
Skrivandet för mig har varit en ganska ensam syssla. Jag hade några bekanta under studietiden som skrev, och ibland har jag varit med i skrivargrupper. Men de senaste åren och under pandemin har det blivit en egen förströelse. Under pandemin var jag arbetslös arbetssökande, jag är lärare men pandemibegränsningarna gjorde det svårt att hitta jobb. Så jag skrev, mest för att få ut ångest, helt enkelt. Jag visste inte hur framtiden skulle bli med någonting, så det blev oftast ganska dystopisk sci-fi.
Om jag fick skulle jag hålla en flera timmar lång föreläsning om dystopier, det är väldigt tilltalande. Det handlar dels om att vi är rädda för katastrof och död, men jag tror också att vi genom dystopin får konfronteras med vad som skulle hända om allt det som driver oss skulle stanna upp. Hur skulle man klara sig? Jag tror också att det handlar om när man i ung ålder börjar inse att föräldragenerationen inte vet allting, och man måste bryta med deras värld och värderingar för att skapa sin egen identitet. Jag tror att man då upplever ett svårmod, som också kan yttra sig som ett intellektuellt sådant, att man tänker att världen som jag känner den kommer att gå under. Då blir dystopin ett redskap att måla på.”