Det är lätt att bli både bländad och fartblind av filmen Elvis. För det är en glittrande och sprakande berg-och-dalbana genom Elvis Presleys (Austin Butler) liv.
Visuellt är det ett nöje och musiken, med allt från gospel och country till hiphop är en njutning. Det är underhållande och mot slutet även gripande. Och ändå haltar det hela stundvis.
Det är förstås omöjligt att fånga Elvis Presley i en film, han är en legend, kanske till och med ikon, och mytbildningen kring honom är enorm men regissören Baz Luhrmann gör ett modigt försök.
På 2 timmar och 39 minuter klämmer han in massor och lite till, tempot är hisnande, klippen snabba och kameran flyger, ibland räcker det inte med en bild utan filmduken delas upp i split screens och i ett skede övergår berättandet också till animation.
Handlingen böljar fram och tillbaka, från den unga, nyfikna pojken, den sexiga revoltören till den nedknarkade och trötta legenden i Las Vegas.
Här började ungdomskulturen
Filmen gör ett försök att sätta in Elvis i ett sammanhang och en tid. Det är ju här som hela ungdomskulturen börjar och ändå är det lite svårt att förstå hur omvälvande och revolutionerande det var då Elvis steg upp på scenen och började skaka sina ben.
Unga kvinnor skrek i extas medan myndigheter och moralpoliser greps av panik. Elvis var alldeles för sexig och vulgär och hans musik “afrikaniserad”, alltså alltför influerad av den svarta musiken och kulturen.
En av filmens höjdpunkter är de olika skildringarna av vad det var som inspirerade Elvis; country, gospel, blues och personer som B.B. King (Kelvin Harrison Jr.), Big Mama Thornton (Shonka Dukureh), Sister Rosetta Tharpe (Yola) och Little Richard (Alton Mason) flimrar förbi.
Precis som i Moulin Rouge har filmen också ett soundtrack där gammalt och nytt blandas friskt, Elvis musik mixas och samplas och fungerar hela tiden som en kommentar till det som sker på duken.
Varför en tråkig berättare?
Det stora frågetecknet i filmen är ändå varför Luhrmann valt att låta Elvis ökända manager överste Tom Parker (Tom Hanks) fungera som berättare?
Visst, Parker “upptäckte” Elvis Presley och såg direkt möjligheter och dollartecken. Speciellt som Elvis och hans familj inte alls verkade förstå sig på att det här med kontrakt.
Enligt filmen var överste Tom Parker en bluff och svindlare från början till slut. Han var heller ingen riktig överste och hette inte ens Tom Parker utan Andreas Cornelis van Kuijk och kom från Holland.
Men om Parker utnyttjade Elvis hänsynslöst och exploaterade honom för sin egen vinning, varför är det då han som får berätta storyn om Elvis?
Tom Hanks gör vad han kan, iklädd en så kallad fat suit och ett enormt lager av proteser i ansiktet. Men filmens manus fallerar och Parker förblir en underutvecklad och ointressant karaktär.
Austin Butler en ny stjärna
Den som däremot imponerar är Austin Butler i rollen som Elvis Presley. Han satsar allt och lyckas till och med få rösten att låta som Elvis. Och hans tolkning av den allt äldre, tröttare och drogtyngda Elvis i Las Vegas är stark.
Det är också under skildringen av de sista åren i Las Vegas som filmens äntligen vågar sakta in och då blir det hela också mer gripande. När ungdomsidolen Elvis övergår till att bli den slitna cirkushästen Elvis som ändå trofast står vid Parkers sida, trots att Elvis antagligen genomskådat Parker.
Parker har spelskulder och binder därför upp Elvis till ett flerårigt kontrakt i Las Vegas. För att ytterligare understryka det skumma i det här kontraktet låter filmen det ske medan Elvis står på scenen och sjunger Suspicious minds - med orden “caught in a trap”
Berättelsen om Elvis är en tragedi. Men filmen är en hyllning.
Och trots att Tom Parker är en sidohistoria man kunde ha förkortat så är filmen aldrig tråkig.
Vi kanske inte vet så mycket om Elvis som person efter att ha sett filmen men känslan i hans musik lyckas filmen fånga.
Det har snart gått 45 år sedan Elvis så att säga “left the building” för gott, men filmen om Elvis visar att myten om honom är odödlig.