Det har igen varit en smått ansträngande vecka att följa med tysk politik.
I måndags inleddes de årliga underhållsarbetena på gasledningen Nord Stream 1 och sedan dess strömmar ytterst lite rysk gas längre till Tyskland.
Det här betyder bland annat att det Fortumägda gasbolaget Uniper är i en svår kris som kommer att ha följder för såväl Finland som Tyskland.
I Tyskland sprids samtidigt en på många sätt förlamande rädsla över att det nu inte kommer att handla om det normala servicestoppet på omkring tio dagar utan att Ryssland den här gången skruvar åt gaskranen för en längre tid framöver.
Ingen kan alltså i det här skedet säga om det verkligen kommer till ett närmast totalt ryskt gasstopp eller inte, men det hindrar förstås inte att man mer än grundligt spekulerar i saken.
Ingen värme i hemmen, exploderande priser och massarbetslöshet och förlorat välstånd till följd av att fabriker måste stänga hör ännu till de lindrigare scenarierna.
Tidningen Handelsblatt går så långt att man i sin artikel till och med tar upp den svåra vintern 1946/47, då tiotusentals människor dog av undernäring och kyla i det av kriget svårt sargade landet. Artikeln illustreras med ett insnöat och nedisat Brandenburger Tor.
Egentligen kan man bara skaka på huvudet åt det hela, men samtidigt är många övertygade om att det är German Angst – den tyska rädslan – som igen har blossat upp på allvar.
German Angst – mer än bara en myt?
Begreppet German Angst spred sig i den anglosaxiska världen på 1980-talet, som en följd av hur man ansåg att västtyskarna reagerade på tidens stora hot, det vill säga främst risken för ett kärnvapenkrig samt miljöförstörelsen.
Begreppet är menat att beskriva att tyskarna, på grund av sin historia under 1900-talets första hälft, som ett kollektiv har en benägenhet att känna en överdriven oro och rädsla över saker som omvärlden ser som betydligt mindre hot.
Det här ska i sin tur leda till att man i svåra och hotfulla situationer faller in i ett tillstånd av modlöshet och tveksamhet, samtidigt som man i sitt extrema behov av säkerhet när en stor rädsla för framtiden.
Det negativt laddade begreppet har förstås främst använts som ett politiskt slagträ gentemot Tyskland, men det oaktat så talar också vissa tyska samhällsvetare om att efterkrigstidens Tyskland har präglats av flera vågor av kollektiva rädslor.
Scholz och den ständiga eskalationsfaran
Ser man på situationen efter Rysslands angrepp på Ukraina, så kan man konstatera att det i den tyska debatten och det tyska handlandet finns vissa belägg för att man upplever en större rädsla än vad man gör på annat håll.
I alla länder har man förstås i viss mån sett ett hot i att kriget i Ukraina också kan leda till att Ryssland tyr sig till kärnvapen, men i Tyskland har den här frågan tidvis haft en mycket central ställning i debatten.
Där man på de flesta håll har sett kärnvapenhotet enbart som rysk skrämselretorik har förbundskansler Olaf Scholz i fler repriser betonat att man måste undvika en eskalation som kan leda till kärnvapenkrig, en formulering som många andra länders regeringschefer inte skulle ta i sin mun.
Överlag har Scholz sett eskalationspotential på många plan. Risken för en eskalation har använts som en av förklaringarna till att man har bromsat upp leveransen av tunga vapen till Ukraina.
Det här har förstås inte hindrat andra länder från att leverera vapen av samma typ, utan att de för den skull har sett att det skulle leda till desto mer eskalation. Vilket det ju inte heller har gjort.
Om det för Scholz del handlar om verklig oro och rädsla eller om det möjligen kan finnas hittills dolda politiska drivkrafter bakom hans handlande, kan man ändå i det här skedet bara spekulera kring.
Självskapad rädsla
Allra senast under den här veckan har då Tyskland vaknat upp till rädslan för vad som verkligen kan hända om gasen tar slut.
Och som redan har setts flera gånger sedan februari är den tyska regeringens kommunikation också denna gång katastrofalt dålig.
I stället för att i första hand försöka förmildra en möjlig rädsla och betona vad som görs för att tackla situationen, späder man i stället på rädslan genom att till och med från ministerhåll tala om att Tyskland står inför synnerligen hårda prövningar om gasen uteblir.
Ekonomiminister Robert Habeck säger visserligen att man vill kommunicera ärligt, men man kan ju samtidigt fråga sig hur ärligt det är måla upp scenarier som i det här skedet är fullständigt hypotetiska.
Visst är det säkert bra att poängtera att läget är allvarligt, men samtidigt skulle det nog också finnas skäl att hellre betona vad som har gjorts och görs för att lösa eventuella problem.
Gaslagren står förstås inte tomma, länder som Norge och Nederländerna har lovat leverera så mycket läget tillåter och tyska företag och privatpersoner sparar redan nu gas i stora mängder.
Intressant är också att man under den här veckan helt på egen hand har lyckats sätta landet i ett tillstånd av rädsla. Som sagt, i dagens läge vet ju ingen i Tyskland om det verkligen blir ett slut på de ryska gasleveranserna eller inte, men för många verkar katastrofen redan nu vara ett fullbordat faktum.
I Putins grepp
Ur president Vladimir Putins och Rysslands synvinkel har man ändå Tyskland precis där man vill ha landet.
Redan ett upplevt hot om att Ryssland kan komma att använda ”gasvapnet” fullt ut får Tyskland att bäva och gå emot gemensamma överenskommelser. Den tyska regeringen såg i slutet av förra veckan till att Kanada levererar en turbin som enligt gasbolaget Gazprom behövs för att Östersjöledningen i fortsättningen ska kunna användas i full skala.
Även om den tyska regeringen inte ser det här som ett direkt brott mot de Rysslandssanktioner man har kommit överens om, så kan man ju förstås fråga sig om åtgärden verkligen är förenlig med den anda som borde råda.
För att förhoppningsvis kunna bespara den egna befolkningen från gasknapphet, tar regeringen här till en inrikespolitiskt motiverad lösning, som utrikes- och säkerhetspolitiskt är fullständigt katastrofal.
Att Tyskland ger efter och på det här sättet struntar i något som borde hålla västblocket enat ses förstås av Putin som tysk svaghet, som han skoningslöst kommer att utnyttja också framöver. De av Tysklands allierade som redan nu starkt tvivlar på om man överhuvudtaget kan lita på Berlin får ytterligare vatten på sin kvarn.
Jag har tidigare skrivit att man i Finland och i utlandet måste sätta mer press på den tyska regeringen för att på så sätt tvinga landet i rätt riktning, men under den senaste tiden har jag själv börjat tvivla på om det här överhuvudtaget leder någon vart.
Där Tyskland på grund av sina egna energipolitiska misstag borde vara mycket försiktigt i allt man gör, verkar man i stället fortsätta att ranta runt som en elefant i en porslinsaffär.
En ödesdiger kombination, som åtminstone utifrån verkar bestå av rädsla, handlingsförlamning, en mycket stor portion tveksamhet och inrikespolitiskt navelskåderi visar allt tydligare att förbundskansler Olaf Scholz inte har vad som krävs för att leda Europa i den här situationen.
En följdfråga hänger tyvärr också i luften; är det så att Scholz bara inte kan eller är det i själva verket så att han av någon anledning inte vill?
Välståndet måste försvaras
På en punkt har Ryssland i vilket fall som helst redan vunnit. I Tyskland handlar det dag för dag allt mindre om själva kriget i Ukraina och alltmer om krigets följder för Tyskland.
Att följderna har blivit det viktigaste hänger också ihop med en annan central aspekt inom tysk politik (och kanske också just den tyska rädslan), det vill säga att på alla möjliga sätt hålla fast vid det egna välståndet.
Den katastrofala energipolitiken kan i sig ses som en följd av det här. Där man utanför Tyskland varnade för att göra sig beroende av Ryssland, struntade den tyska politiken, påhejad av industrin, i alla säkerhetspolitiska varningar. Billig rysk gas skulle hålla den tyska exportindustrin stark och hjulen rullande.
Att just ekonomisk säkerhet och bevarandet av välståndet har blivit ett av de mest centrala elementen i tysk politik har lett till att vissa också i samband med kriget i Ukraina har tagit fasta på det tyska begreppet Wohlstandsverwahrlosung.
Kort sammanfattat står begreppet för att man lever i ett så stort materiellt överflöd att det medför en viss (emotionell) vanvård. Fritt omsatt i fallet Ukraina, skulle det här betyda att man blickar så intensivt på den egna situationen att man helt enkelt inte kan greppa att betydligt större och värre saker händer.
Begreppet används förstås ofta i ett överdrivande syfte, men samtidigt är det en hård prioritering av det egna välståndet i kombination med en fortsatt avsaknad av bredare säkerhetspolitiskt tänkande, som verkar prägla Tysklands handlande just nu.
Gas eller inte?
Ja, och vad kommer då att hända när gasledningen Nord Stream 1 borde tas i bruk igen?
Jag kan förstås ha fullkomligt fel, men jag har svårt att se varför Putin skulle låta kapa gasleveranserna helt.
Såklart kan han passa på att låta Tyskland lida under den sannolikt enda vinter då det här är möjligt, men ur Putins synvinkel skulle väl den största nyttan vara att i stället hålla Tyskland på sparlåga under vintern.
På så sätt tjänar Ryssland fortsättningsvis pengar, samtidigt som det överhängande hotet under en lång tid matar rädslan. Tyskland skulle fortsättningsvis främst vara upptaget av att fundera över hur länge gasen kommer att strömma.
Får Tyskland så mycket gas att man klarar vintern kommer många dessutom att vara tacksamma över att man fick sin gas och kunde undvika det värsta. Då har Putin igen vunnit en ny seger.