Solens strålar tar sig in genom fönstren i Básculas Blancos vågfabrik. Fabrikens chef och ägare Blanco (Javier Bardem) har höjts upp med en lyftkran för att kunna prata till sina anställda som står samlade nere på fabriksgolvet.
Med glimten i ögat och ett litet leende vilandes i mungipan levererar han några plattityder och torra chefskämt som personalen plikttroget skrattar åt. "Jag och min fru har ju inga egna barn, så ni är min familj", säger Blanco medan han ömt blickar ner på sina anställda.
En bra chef, men inte en perfekt chef
Det är nästan så harmoniskt det kan bli på en arbetsplats, och det verkar som om de anställda verkligen trivs med arbetet samt med sin chef.
På Blancos vågfabrik må de vara en enda stor familj, men de flesta familjer brukar ha sina problem. Den här familjen, som visserligen har forcerats ihop, visar sig inte vara något undantag.
En dörr smälls upp, det skriks, sedan gråts det och efter det är den harmoniska stämningen försvunnen.
Men vad är det som stör harmonin när allt till synes verkar vara perfekt? Eller vem? Är det Miralles vars problem i privatlivet påverkar hans insats på jobbet? Eller är det Jose som nyligen har fått sparken från vågfabriken? Kanske är det någon av de unga kvinnliga praktikanterna? För det kan väl inte vara Blanco själv?
De här frågorna får lämnas obesvarade, för att inte avslöja för mycket om filmens handling. För filmens styrka ligger trots allt i några överraskande svängar.
Vågen som en metafor för rättvisa
I romersk och grekisk mytologi är balansvågen en symbol för rättvisa, någonting som märks ännu idag. Utanför domstolar runt om i världen finns otaliga statyer av den romerska rättvisans gudinna Justitia, eller hennes grekiska motsvarighet Dike, med en balansvåg i handen för att symbolisera rättvisa.
Metaforer för vad vågen symboliserar är någonting som filmens regissör Fernando León de Aranoa använder sig mycket av. Det mest talande exemplet på det är när vågen som står vid vågfabrikens entré inte längre är i balans. Blancos oroade ansiktsuttryck indikerar att det inte är bra.
Någon dag senare har problemen med vågen ännu inte åtgärdats, trots Blancos allt mer hetsiga uppmaningar. Istället har vågen blivit ännu mera i obalans. Någon har skitit i den ena vågskålen vilket speglar stämningen, för efter det här börjar mycket annat också skita sig.
Lättsmält arbetsplatssatir
Det som började som en dramakomedi får under filmens gång allt fler tragiska inslag, men inte ändå så mycket att man som tittare dras ner i en nattsvart avgrund. Nej, det är snarare rätt så roande att se hur Blanco i sin jakt på balans (metaforiskt och för företagets våg) blir allt mer villrådig, men utan att ändå förlora ansiktet.
Han som till en början verkade vara en principfast man ter sig vara det så länge principerna inte står i vägen för honom.
Fast vad är sen rätt och fel? Och, enligt vem? I den här filmen finns ingen domare. Förutom kanske då Blanco själv, men han är självutnämnd sådan och har dessutom en tvivelaktig moral.
Samtidigt som The Good Boss nuddar vid intressanta teman som maktbalanser, arbetskultur, moral och etik blir sensmoralen av filmen ändå något luddig. I slutändan är det ju i första hand en mörk komedi som de Aranoa har gjort, och det är så den bör tas.
Ser man filmen som lättsmält arbetsplatssatir snarare än samtidskommenterande drama kan man gå nöjd ut ur biosalongen.