Visst, också Fortum, Finland och de finländska skattebetalarna åker på en rejäl Unipersmäll, men för Finland kunde smällen samtidigt ha varit mycket hårdare.
Gasimportören Unipers framtid är så viktig att man från Tysklands sida måste bita i det sura äpplet och ty sig till miljarder av skattebetalarnas pengar för att hålla företaget flytande. Samtidigt måste också de tyska kunderna förbereda sig på att betala betydligt mer för sin gas.
För Fortum och dess majoritetsägare, det vill säga den finska staten, är lösningen acceptabel, vilket såväl ägarstyrningsministern Tytti Tuppurainen samt Fortums vd Markus Rauramo redan har konstaterat.
Fortum åker visserligen på stora förluster och förlorar andelar i Uniper, men samtidigt ser de finländska skattebetalarna ut att i nuläget inte behöva delta ännu mer i räddningen av det tyska energibolaget. Det här var också från Finlands sida det uttalade målet för förhandlingarna.
Det som är helt avgörande för att det här nu är möjligt är det faktum att det i Tyskland från första stund har varit helt klart att Uniper inte kan och får gå omkull.
Ekonomiminister Robert Habeck har redan länge betonat att det är lättare och mer ändamålsenligt att stödja ett bolag, det vill säga Uniper, än alla dess kunder som annars skulle råka i stora problem.
För att konkretisera betyder det här bland annat många av de små kommunala energibolag som säljer gasen vidare till privathushåll runtom i landet.
Att räddningsaktionen är absolut nödvändig betonade också förbundskansler Olaf Scholz i samband med en presskonferens under fredagen.
Tyska staten får mycket makt i Uniper?
Vid Scholz presskonferens behandlades räddningen av Uniper så gott som enbart som en tysk inrikespolitisk angelägenhet. Majoritetsägaren Fortum och den finska staten spelade här egentligen ingen roll.
Det blir nu intressant att se om den tyska statens ägande i Uniper kommer att förverkligas på samma sätt.
Med sina 30 procent av aktierna kan staten nämligen komma att ha en hel del att säga till om hur Uniper styrs och Fortums händer kan på vissa punkter komma att vara bundna.
Med ett så här stort aktieinnehav besitter staten nämligen i vissa frågor en i lag fastställd så kallad spärrminoritet, vilket betyder att Fortum i fortsättningen inte kan agera utan Tysklands samtycke. Det här förstås om man inte har kommit överens om annat.
Om det i framtiden alltid finns ett samtycke med den åtminstone tidigare oomtyckta majoritetsägaren återstår att se.
Från Fortums sida hade man ursprungligen hoppats på att Uniper skulle spjälkas upp och att Tyskland enbart skulle ha tagit över vissa delar av bolaget.
Ingen brist på vetskap
Trots att Scholz under fredagen talade gott om lösningen som nu har förhandlats fram finns det ändå mycket i Fortums Tysklandsäventyr som ur tysk synvinkel inte ter sig värst vackert.
I flera år gjorde Fortum stora pengar på rysk fossil energi, men så fort problemen hopade sig sökte man skydd hos den finska staten och unisont slog man fast att det finns klara gränser för det ansvar man bär.
Det kanske fulaste i hela affären har varit det att man från finländsk sida, med ägarstyrningsministern Tuppurainen i spetsen, har gjort Tyskland och dess energipolitik till den enda orsaken bakom Fortums problem. Om inte en direkt lögn, så är det här nog ett oerhört förskönande av sanningen.
Som redan tidigare konstaterat: Fortum är i detta fall absolut inget offer för tysk, i och för sig katastrofal, energipolitik.
Fortum valde medvetet att satsa sina pengar på det tyska bolaget, då man visste att det i Tyskland fortfarande fanns en möjlighet att göra pengar på fossil energi. Den tydligaste signalen för det här kom år 2015 då bygget av gasledningen Nord Stream 2 slogs fast.
På så sätt satte Fortum sina ägg i precis samma korg som Tyskland.
Att man inte skulle ha vetat om vad som kan hända är också värsta sortens bortförklaring.
I ett försök att mota Fortum i grind gjorde man från Unipers sida år 2017 allt för att se till att finländarna inte tar över. I ett öppet brev till Fortums aktieägare svartmålade man det egna bolaget och skrev ner precis alla de problem som ett Uniperägande och affärerna med Ryssland kan leda till.
Inte mycket av solidaritet
Relationerna mellan Finland och Tyskland har under de senaste åren varit så bra de bara kan vara två länder emellan och man får förstås hoppas att Uniperaffären inte väcker alltför mycket ont blod.
Lite besynnerligt är det i vilket fall som helst att förbundskansler Scholz inte med ett enda ord gick in på de förhandlingar som har förts. I liknande sammanhang brukar han nämligen vara mycket mån om att nämna om andan i samtalen har varit god.
Solidaritet och i synnerhet energipolitisk solidaritet är något det i Tyskland, av förståeliga skäl, har talats om en hel del sedan Rysslands angrepp på Ukraina.
Att länder i Sydeuropa, som i samband med eurokrisen inte fick åtnjuta värst mycket tysk solidaritet, nu frågar sig varför man ska stå upp för Tysklands skull är visserligen förståeligt, men att Finland nu agerar på ungefär samma sätt är mer oförståeligt.
Ur tysk synvinkel kan man nämligen se på Uniperkrisen som att Finland nu maximalt utnyttjar det prekära läge som Tyskland har satt sig i, för att man själv ska komma så lindrigt undan som möjligt.
Det är inte mycket av solidaritet i att den finska staten drar Unipers majoritetsägare ur skottlinjen, samtidigt som samma ägare tidigare har gjort stora pengar på den energipolitik som Tyskland har stått för.
Solidaritet fungerar alltid i två riktningar och i nuläget kan det komma till situationer där också Finland är i behov av stöd och hjälp. Gärna skulle man ju då också fullt ut kunna räkna med Tysklands stöd.
Det är klart att man inte ska dra alltför långtgående jämförelser och slutsatser, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att man i Ukraina just nu upplever vad ett halvhjärtat tyskt stöd i värsta fall kan innebära.