Historikern Minna Sarantola-Weiss som förtjänstfullt skrivit om 1970-talet i boken Reilusti Ruskea (2008) tog tillfället i akt och bestämde sig för att skriva en bok om följande årtionde.
1980-talet var det där märkliga årtiondet som kännetecknades av dålig musik och konstiga kläder, av roffarmentalitet, idealism och en okuvlig tro på individen. Låter det inte som om 1980-talet var här igen?
Resultatet blev Me halusimme kaiken, en bok som likt titeln handlar om otåliga unga människor som vill uppleva, konsumera och i allra högsta grad signalera ett avstånd till den äldre generationen.
Det gör man genom att lyssna på plastig pop från C-kassetter, iklä sig överstora kavajer med axelvaddar eller genom att inreda sin studentlya i klara färger som revolterar mot 1970-talets bruna nyanser.
‒ 1980-talet var visuellt annorlunda. Färgerna går i svart, pastell och neon. Färgvärlden är grannare, men också mycket hårdare, säger historikern Minna Sarantola-Weiss.
1980-talets klara färgskala vittnar om att man ville markera ett tydligt avstånd till det förra årtiondets brutna nyanser, men de djärva färgvalen i neon och svart får väl också ses som ett uttryck för den tilltagande individualismen.
En gryende medvetenhet
1980-talet är ett betydligt mer komplext årtionde än det extravaganta modet och den urbana city-kulturen ger vid handen. Hedonismen och individualismen blandas med ett intresse för mänskliga rättigheter och den konsumtionskultur som 1980-talet väldigt långt anses avspegla, rymmer också en gryende miljöaktivism och ett engagemang för djurens rätt.
‒ I motsats till den äldre generationen hade många unga sett stora världen.
1980-talets ungdomar hade alltså rest mer än sina föräldrar, varit på interrail eller språkkurser och på så sätt fått upp ögonen för globala frågor. Det förändrade medieklimatet bidrog också till en större medvetenhet bland unga. Yles monopolställning fick konkurrens av privata lokalradiostationer och en helt ny reklamfinansierad tv-kanal.
‒ Medierna hade varit väldigt homogena fram till början av 1980-talet. När riksnyheterna fick en konkurrent förändrades också synen på det egna landet.
Dessutom verkar 1980-talet åtminstone i Finland ha inneburit ett välkommet avbrott för många som fått nog av den politiska vänsterflankens kollektivism. Ensam är stark, löd parollen och i grannlandet Sverige lanserade Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) en kampanj som betecknande nog hade döpts till "Satsa på dig själv". Individualismen hade på allvar landstigit i Norden och också i Finland tycktes många vara övertygade om att 1970-talets strukturer vara föråldrade och ett direkt hinder för ens eget välbefinnande.
‒ Många såg på förändringen med beundran och förundran, säger Minna Sarantola-Weiss.
Pengar, pengar, pengar
Också i Finland märktes den nya tiden i en förändrad syn på pengar, skuld och konsumtion. Låneregleringen hade uppluckrats. Skulden sågs inte längre som något skamligt, utan som ett smart sätt att finansiera inköp och resor.
Världen blev större och levnadsstandarden höjdes. Plötsligt fanns det hopp och betydligt mer pengar, även för unga att sätta sprätt på.
‒ För första gången i Finlands historia har unga vuxna råd att köpa C-kassetter, LP-skivor och märkeskläder.
Efter 1970-talets enhetskultur var det plötsligt tillåtet att ta plats och synas. I ett land som Finland där sparandet alltid hade setts som en dygd, var det med ens också tillåtet att skylta med sin rikedom. Om reklamen tidigare uppmuntrat till sparsamhet, så gjorde bankerna på 1980-talet en helomvändning och uppmanade sina kunder att skaffa kreditkort eller skuldsätta sig.
Om det är någon som personifierar framgång, stil och vräkigt beteende på 1980-talet så är det yuppien. Också finländsk media skrev om dessa unga finansvalpar som jobbade dygnet runt, förutom när de festade loss bland rika och vackra gelikar.
‒ Yuppien är en spännande figur som på 1980-talet representerade något främmande.
Cirkeln sluter sig
I ett 40-årigt perspektiv kan det ändå tyckas lite märkligt att den kritiserade Yuppie-ideologin har blivit mainstream på 2000-talet. Minna Sarantola-Weiss påpekar att vårt konsumtionsbeteende inte skiljer sig särskilt mycket från 1980-talets glansdagar. Många av oss reser, satsar på flärd och märkesprodukter och tar för givet att exotiska frukter alltid ska finnas tillgängliga i närbutiken.
I det hänseendet påminner faktiskt 1980-talet väldigt mycket om den tid vi lever i just nu. Osäkerheten och individualismen ledsagar oss också idag, men kanske också ett slags mångstämmighet och nyfikenhet som i och med recessionen på 1990-talet kom av sig, men som vi kanske kunde vara något bättre på att förvalta.
Så klä dig i klara färger, rufsa till frisyren, låna dina föräldrars gamla Walkman eller ta din egen i trotjänare i bruk och ställ dig sedan på barrikaden. Har du tur, så möter du en gammal yuppie som insett att det inte var pengarna som gjorde en lycklig, utan drömmen om en fredligare och jämlikare värld … för också detta rymde 1980-talet, de stora kontrasternas årtionde.
