Först den uppenbara frågan: Var bilderna på Marins festande över huvud taget relevanta att rapportera om? Självklart.
Statsminister Sanna Marin är i praktiken aldrig en privatperson, hon (liksom hennes företrädare) representerar en samhällelig institution och är landets mest inflytelserika makthavare tjugofyra timmar i dygnet.
En politikers anseende och hens trovärdighet i uppdraget påverkas också av sådant som sker i politikerns privatliv och utanför den egentliga tjänsteutövningen.
Frågan är om det inte kan påverka till och med mera än den egentliga politiska substansen. Då vi går till val fäster vi ofta uppmärksamhet vid hurudan människa kandidaten verkar vara, snarare än vad hen driver för specifik politisk sakfråga.
Huruvida man sedan tycker att det medierna rapporterar om Marin (eller någon annan makthavare) har någon betydelse eller inte för politikerns förmåga att sköta sitt jobb, är en helt annan fråga.
Men den frågan avgörs i slutändan i demokratiska val, inte av journalisterna.
Huruvida man tycker att det medierna rapporterar om har någon betydelse eller inte för politikerns förmåga att sköta sitt jobb, är en fråga som avgörs i val, inte av journalisterna
Ändå är jag bekymrad över hur lite det skrivits om uttryckligen journalistiken kring fallet.
Den samstämmiga åsikten inom branschen verkar i korthet vara den att Marin är en inflytelserik makthavare och att all rapportering nog därmed var journalistiskt försvarbar.
Men lite mer reflektion och eftertanke hade inte skadat.
Stod rapporteringen faktiskt i proportion till frågans samhälleliga relevans? Vilka risker innebar den hetsiga publiceringstakten? Gjorde man alla rättelser och nyanseringar såsom journalistreglerna föreskriver? Riskerade det hela att kantra över i kampanjjournalistik?
Och så vidare. Var blev mediekritiken?
Den samstämmiga åsikten inom branschen verkar vara att Marin är en inflytelserik makthavare och att all rapportering därmed var journalistiskt försvarbar
Till det som kännetecknar det som på finska kallas "kohu" (på svenska ungefär "uppståndelse" eller "ståhej") hör nämligen att medierna sällan reflekterar över sin egen roll i tillblivelsen av "kohun" och hur de sedan lever vidare och förstärks.
Det ser ut ungefär på följande sätt. Först är medierna med och skapar uppståndelsen, men sedan förflyttar man sig snabbt och behändigt upp på åskådarläktaren och låtsas som utomstående observera och kommentera uppståndelsen (som man alltså själv varit med och skapat).
Som om man inte hade den minsta andel i att det blev ett sådant liv (eller i vad som diskuteras).
Ändå är mediernas roll i allra högsta grad tongivande när det gäller uttolkningen av vad som skett.
Först är medierna med och skapar uppståndelsen, sedan förflyttar man sig snabbt upp på åskådarläktaren och låtsas observera och kommentera uppståndelsen
Medierna porträtterar frågan, ger den ramar och innebörd. Man bestämmer – genom rubriksättning, frågeställningar och vinklingar – vad som är relevant och därmed vad folk förväntas reagera på och vad de ska förhålla sig till.
De samtal som just nu förs kring kaffebord runtom i landet kring Marins agerande, de förs utgående från den "föredragningslista" och agenda som medierna sammanställt.
Här är de relevanta frågeställningarna! Det här är problemet! Därför ska du bry dig! Titta på det här!
Medierna redogör inte bara för alla de här återkommande uppståndelserna, de är faktiskt väldigt ofta en del av dem. Vare sig det gäller Marin eller något annat.
Media bestämmer – genom rubriksättning, frågeställningar och vinklingar - vad som är relevant och därmed vad folk förväntas reagera på och förhålla sig till
Ändå har jag läst och hört väldigt lite om just den biten. Det blir alltför lätt att gömma sig bakom rollen som maktens vakthund och (förment) objektiv observatör.
Det är synd, för jag tror förtroendet för journalistiken kunde stärkas om medierna någon gång skulle visa lite ödmjukhet inför kritiken. I förlängningen vinner journalistiken på den öppenheten.
Till sist den uppenbara frågan: Hur tycker vi på Svenska Yle att vi skött oss gällande Marin?
Det som slentrianmässigt kallas "medierna" är ju ingen grå massa som agerar precis likadant.
Jag är 100 procent jävig men anser att vi har gett frågan den uppmärksamhet som motsvarar dess samhälleliga relevans – varken mer eller mindre.
Rent volymmässigt motsvarar vår bevakning ungefär den som vi ägnar vilket som helst annat lite större nyhetsämne. Inget drev, men inte heller något strykande medhårs.
Vi har i huvudsak endast refererat vad som hänt och vilka reaktionerna varit. Snabbast har vi inte varit, och just i det här fallet är det väl lika så bra.
Vi har medvetet inte kört det som toppnyhet dag efter dag, däremot nog på synlig plats hela tiden.
Jag anser att vi gett frågan den uppmärksamhet som motsvarar dess samhälleliga relevans – varken mer eller mindre. Inget drev, men inte heller något strykande medhårs.
Men har vi fokuserat på rätt saker eller inte? Var det något annat som flög under radarn då all syre i offentligheten upptogs av Marins festbilder?
Borde vi faktiskt ha direktsänt Sanna Marins alla presskonferenser? Borde vi istället ha grävt mera i hur bilderna ens kom i omlopp eller i hur ryktena om droger så hastigt uppstod?
Jag har inga självsäkra svar. Frågor och tvivel har jag däremot gott om. Med facit på hand är det lätt att vara efterklok och inse hur vi borde ha agerat i stundens hetta.
Säkert fanns det brister, men det journalistiska saldot skrivs först senare, sannolikt av forskare eller andra intresserade. Som inblandad är det svårt att se klart i backspegeln då allting ännu är i rörelse.
Med facit på hand är det lätt att vara efterklok och inse hur vi borde ha agerat i stundens hetta
Men det är bokslut som vi alltid borde hinna göra, innan vi skyndar vidare till nästa ämne.
Det kunde vi konstatera då vi häromdagen hade en större genomgång med hela redaktionen och försökte utvärdera hur det riktigt hade gått.
Det vinner både publiken och vi själva på.
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.