Året 2022 var ett bra år för rockmusik. Att stora namn som Scorpions, Halestorm och Def Leppard inte ens nådde topp tio i Grönroos garage verksamhetsberättelse för musikåret 2022 säger något. Hela tre debutskivor finns med på listan.
Avvikande åsikter noteras och arkiveras, men listan är slutgiltig och resultatet fästs med häftstift på anslagstavlan bredvid chokokalendern i Grönroos garage.
Hett tips: Kolla in Grönroos garage på Yle Arenan.
10. Starcrawler: She Said
Sångerskan Arrow de Wildes fysiska habitus påminner om en ung Michael Monroe i Hanoi Rocks cirka 1982. En inte helt vilseledande jämförelse ifall du söker referenser.
Los Angeles-bandets tredje album visar en mer polerad och förfinad sleazerock jämfört med de två första skivorna. Som helhet balanserar plattan mellan ren och trallvänligt rå rock i till exempel Roadkill och radiovänlig slipad glamrock i videosingeln Stranded.
Avslutande Better Place har starka Americana-vibbar och Broken Angels en cool aura av cigarett i mungipan och slidegitarr på verandan med en kalja på golvet.
De skitigaste liksom de mest melodramatiska och etniska kanterna som var typiska för Hanoi Rocks saknas ändå hos Starcrawler. De har kanske mer att tacka Foo Fighters för.
9. Megadeth: The Sick, The Dying … And The Dead!
Det finns de som anser att Dave Mustaine redan länge levererat bättre album än hans gamla bandkamrater i Metallica.
Det är kanske en litet orättvis jämförelse eftersom Megadeth och Metallica nuförtiden spelar ganska olika sorts musik. Visst är båda hårdrock som bottnar i thrash metal, men Metallica började ju redan med svarta skivan utforska om de kunde föra heavy metal till massorna, vilket de ju som bekant lyckats med riktigt framgångsrikt.
Megadeth däremot har hållit sig ganska ”true” eller ”old school” om du föredrar.
Den senaste skivan bjuder inte på några överraskningar. Jag har för länge sedan fallit av kälken när det gäller vem som spelar i bandet förutom Mustaine, men personligen kvittar det mig.
Hur som helst är skivan en jämnstark hårdrocksplatta för vänner av knivskarpt precisionsarbete kring riff och sound. Alla instrumenten finner sin plats som skinande muttrar och skruvar i en högoktanig maskin, redo för rivstart.
Den dåliga nyheten är att skivan saknar uppenbara hitlåtar. Ingen Peace Sells, Symphony of Destruction eller ens Use the Man.
Som sällskap i bilstereon är den däremot ett minst lika bra val som någon av bandets mest lyckade skivor de senaste 18 åren sedan deras kurva började peka uppåt igen med start vid The System Has Failed (2004).
Låtarnas teman är som vanligt krig (Night Stalkers), olyckor (Dogs of Chernobyl), knark (Junkie) och sociala kommentarer (Célebutante).
Night Stalkers rusar fram som expresståg, utan att ta några fångar. Med litet hjälp av Ice-T. Life In Hell hackar vassa riff in i ditt huvud med en hammare och We´ll Be Back sågar så snabbt så det hos någon kan framkalla ett epileptiskt anfall.
En jämn och stabil Megadeth-skiva med andra ord.
8. Her Shadow: The Ghost Love Chronicles
Den här inhemska debuten doftar av nattklubbstobak, blänkande stiletter bakom sammetsdraperier och illrött läppstift.
Från de första ackorden i Fifth season förs du till en parallellvärld där Twin Peaks, Pulp Fiction och Kaurismäki inte är populärkulturklassiker utan hållplatser längs med samma bussrutt.
Gillar du drömpop med Lana Del Reys eller Chris Isaaks retroestetik i musikform och dramatisk stämningsfull kvinnlig sång så är det här skivan för dig.
Bandet föddes när Tomi Henttunen i bandet Royal Lips och Markus Laakso i Kuolemanlaakso märkte att de båda var fans av både Lana Del Rey och Twin Peaks.
Royal Lips vokalist Anna Carolina är i fokus i helheten och man vill bara ha mer och mer av sammetslena spår som Devil Inside och Poisoned Moon.
7. Ghost: IMPERA
Ghost bygger på sitt imperium för varje skiva utan att tappa momentum. Låtarna och showerna blir bara större och större, liksom arenorna de spelar på.
På femte skivan är temat imperier som rasar och Tobias Forge eller oss vänner emellan Papa Emeritus IV styr skutan tryggt på den linje som Prequelle (2018) och Meliora (2015) stakat ut.
Trots den fantasiteatraliska världen och lyriken finns det något kontemporärt som förankrar bandets musik i de ruskiga tider vi just nu lever i. Inte minst i fullträffen Twenties.
Ghost ser dig och fungerar som en pulsmätare för världens undergång.
Jag anser fortfarande att debuten Opus Eponymous (201) och Meliora är de starkaste albumen, men hittills har Ghost inte gjort ett enda klavertramp.
Att mer eller mindre ensam på egen hand göra en skiva med så ruskigt fina gotiska pop-metallåtar som Spillways, Call Me Little Sunshine, Hunter´s Moon och Watcher In The Sky är en bedrift att lyfta på fjäderhatten för.
Inte att förglömma balladerna. Darkness at the Heart of My Love är som att gå på (en lyckad) dejt med Meat Loaf.
6. Tiger: Det ljuva livet
Tiger är till ⅔ finlandssvensk och ⅓ rikssvensk lätt indiepop. För kanske tjugo år sedan fanns det mycket sådan här vemodig men glad musik i Sverige.
Om du saknar den sortens stämningar som The Cardigans bjöd på kring Emmerdale och Kent formulerade på de första skivorna innan de blev mörka och elektroniska så har du svaret här.
Låten ”Finland” är varm och skön som en jättekiva bilfärd på sommaren på väg till sommarstugan med bakluckan full av picknickmat och badbyxor.
”Du får allt” är en låt med spår av Veronica Maggios vackra skörhet. ”Panna mot panna” är som gjord för ett dansgolv; som en Kent-hit som aldrig gjordes för Hagnesta Hill.
”Den sista sommaren” är pricken på i:et på skivan och man inser hur överproducerad och förstörd av autotune, samples och påklistrat billig Rn’B/hiphop den svenska mainstreampoppen har blivit.
Det krävs väl två finska karlar från Jakobstad. Daniella säger att Joel och Oskar bidrar med den finska vemodigheten i Tigers musik och det är just så perfekt som det kan bli.
Det här är en sommarskiva ut i fingerspetsarna.
Lyssna på Grönroos garage-avsnittet där Lasse träffade Tiger.
5. Ozzy Osbourne: Patient Number 9
Någon konstaterade att Ozzy har presterat sina allra bästa alster då livet sparkat honom i huvudet och han ställts med ryggen mot väggen. Istället för att låta sig besegras av sjukdomar, psykproblem, knark och alkohol så kämpar ”the prince of fucking darkness” sig upp ur varje grop och här ser vi det igen.
Ozzys hälsoproblem de senaste åren har de skrivits så mycket om så jag går inte in på det. Ozzy upprepar här förra skivan Ordinary Mans koncept att bjuda in en massa gästande kompisar och musiker.
Patient Number 9 är helt klart en syskonskiva till Ordinary man, men den är aningen hårdare.
Den tilltufsade legendens egna favoriter är titelspåret och mäktiga One of those days där Eric Clapton lägger på klassiska gitarrsolon som visar att gamla gardet minsann är lika hårt på hugget nu som då.
Det är så jätte-Ozzy som det bara kan bli längs med hela skivan. Hur tungt och hårt det än är så är det alltid melodiskt, fastnar på hjärnbarken och Ozzys kännspaka klagosång är stark, klar och lika kraftfull som på No more tears eller Blizzard of Ozz.
Jeff Beck hanterar med bravur gitarren på powerballaden A thousand shades. Ända sedan Ozzy sjöng Planet caravan och Changes i Black Sabbath har han lyckats hitta den rätta tonen och stämningen för sina ballader.
Han har aldrig överdrivit med för många ballader utan brukar ha just högst en dylik tiopoängare på en och samma skiva. Och Ozzy är ju en mästare på både stenhårt rockande hårdrocksklassiker och smäktande ballader.
Dreamer, Killer of giants, So tired, Mama, I´m coming home, Ordinary man och nu A thousand shades. Fenomenalt.
Samtidigt är Immortal och Parasite så hårda att de stora pojkarna blir litet rädda.
Att en ny skiva med Ozzy säkert är ”hans sista” börjar likna ett stående skämt, men om hans på riktigt sista skiva någon dag påminner ens litet om patient Number 9 så slutar han på toppen.
4. Oskar Wigren: Barnkyrkogården — Lasten Hautausmaa på svenska
Jag skulle aldrig ha trott att mitt finska favoritband Lasten Hautausmaa skulle gå att exportera utomlands eller översättas. De kusligt läskiga texterna och den självsäkert melodiska rocken med Kristiina Vaara bakom mikrofonen väcker tankar och känslor som få andra band lyckas med i landet.
Men Umeåmusikern Oskar Wigren har hittat det hemliga receptet och kokade ihop en stark kompott med precis de livsviktiga ingredienserna som utgör Lasten Hautausmaas musik.
Resultatet är en fruktansvärt stark och magisk skiva där Wigrens sympatiska rikssvenska accent tolkar perfekt översatta och tolkade historier om maror, vålnader och mardrömmar som pinar oss på natten.
Lyssna på till exempel Knotor, naglar & hår (Iho, hiukset ja luut) eller Mara (Naulat) om du vill få uppfriskande kalla kårar utefter ryggraden.
Låtar som Skrivbordsmördaren (Kirjoituspöytämurhaaja) och Barnkyrkogården (Lasten hautausmaa) visar inte bara hur duktig Wigren är, utan också hur genialiska kompositioner Lasten Hautausmaa faktiskt har på sina skivor.
Sång, akustisk gitarr och små kryddor av tamburin och andra enkla rytminstrument. Det avskalade lyfter texterna och melodierna på ett underbart sätt.
Lasten Hautausmaas skiva Kevät som kom ut i år är fin den med, men den här gången klår faktiskt tributartisten originalet.
Lyssna på Grönroos garage-asvnittet med Oskar Wigren.
3. The Cult: Under the Midnight Sun
Billy Duffy kan det här med riff. Den källan torkade minsann inte ut efter Sonic Temple (1989).
På nya skivan Under the Midnight Sun river han av klassiska nya riff som på det gyllene åttiotalet antagligen skulle ha fört bandet till stadionsuccé ifall de inte hade haft She sells sanctuary, Love removal machine och Love som draghjälp då det begav sig.
På det viset är det synd att tiderna är så annorlunda nu för Mirror och Give Me Mercy är extremt starka låtar med auktoritet och disciplin.
Och naturligtvis är det sångaren Ian Astbury som ger låtarna den trygga The Cult-stämpeln och ger låtarna deras röst.
På den här skivan ville bandet uttryckligen återgå till ett rent rocksound och det lyckas de mer än väl med på de åtta spår som utgör deras elfte studioalbum.
Skivans titel är förresten en intressant historia. Titeln syftar nämligen på en kväll i Finland när bandet uppträdde på Provinssirock den 8 juni 1986 inför 40 000 människor.
Efter giget vandrade de omkring i den ljusa sommarnatten bland folk som söp och knullade och njöt av livet och den där speciella stunden fastnade i Astburys minne som en slags lycklig plats i själen att återkomma till i svårare tider.
2. Wet Leg: Wet Leg
Isle of Wight-duon bestående av Rhian Teasdale och Hester Chambers slog ifjol igenom med hitlåten Chaise Lounge, kanske tack vare den coolt besynnerliga musikvideon.
https://www.youtube.com/watch?v=Zd9jeJk2UHQ
De ser i sina stora hattar snarare ut som två systrar som rymt från ”Borta med vindens” plantage än indiepunkare.
Den pumpande rytmen får det att rycka i foten fast man skulle anstränga sig att sitta helt stilla. Inte så konstigt att låten snabbt fick miljontals streams.
Is your muffin buttered? Would you like us to assign someone to butter your muffin? Excuse me (what?) Excuse me (what?)
Chaise Lounge
Debutskivan innehåller mer av samma sort: simplistisk indierock där sexuella tvetydigheter sjungs med blasé stämma och glimten i ögat.
Skivan blev listetta hemma i Storbritannien och nominerades för en massa priser. 2023 ska de värma upp för Harry Styles i Australien och Nya Zeeland.
De två mest skinande pärlorna på albumet är Chaise lounge och den ännu mer oemotståndliga Wet dream som släpptes som andra singel ifjol.
Här kan du se när Harry Styles tolkar Wet Dream
Tidningen Variety konstaterade att det är sällsynt för ett nytt band att släppa två singlar i rad, och båda är lika lysande.
Wet dream är ett bra exempel på duons lågmälda och tvetydiga humor. Istället för att skriva arga kränkta texter om en motbjudande runkare vid vägkanten så tar de sig an temat på ett helt eget vis.
I was in your wet dream Driving in my car Saw you at the side of the road There's no one else around You're touching yourself, touching yourself Touching your, touching yourself Touching yourself You said, ”Baby, do you want to come home with me? I've got Buffalo '66 on DVD”
Wet Dream
Jag måste googla Buffalo ‘66. Det är en independent kriminal-dramakomedi från 1998 med bland annat Vincent gallo, Christina Ricci, Mickey Rourke och Anjelica Huston.
Också spår som Angelica och I don´t wanna go out har ett skönt indiegitarrplinkande och lätt drömska rytmer.
Att överträffa två så stora fullträffar som de första singlarna är svårt, så det blir ett litet kvalitetsglapp mellan dem och resten av materialet.
Men skivans sista låt Too late now ger hopp om att det finns mera guld i låtskrivarkistan. Och efter några lyssningar på Ur Mum är man krokad vid den med. Att de gör helt suveräna musikvideor är inte heller till last för Wet Leg.
Det ska bli spännande att höra nästa album. När fixar någon dem till Finland för en spelning?
1. The Hellacopters: Eyes of oblivion
Så ska en comebackskiva låta!
Hellacoptrarnas saga var all när den undermåliga skivan Rock & Roll is Dead kom ut 2005. Inte ens hyfsade coverplattan Head Off (2008) kunde rädda bandet som tappat gnistan.
Då de gjorde comeback på livescenen 2016 joinade Dregen igen. Han spelade bara på de två första skivorna på 90-talet, då det var som mest ös och dist i musiken. Han fann dock snabbt sin nya roll i bandet och blev efterträdare till sin efterträdare Robert ”Strängen Dahlqvist” som gick bort 2017.
Så sjutton år efter senaste studioalbumet släppte Nicke Andersson & co en riktig bomb. En rockskiva som är så förbannat bra att tapeterna fattar eld varje gång nålen träffar vinylen på min spelare.
Reap a Hurricane är som en ny By the Grace of God (2002).
Can It Wait har druckit ur samma flaska som Sometimes I Don´t Know från High Visibility (2000).
So Sorry I Could Die är skivans avvikande spår, en soul-stark jämrande blues som säkert kommer från Nickes häfte med oanvända demon för hans andra band Imperial State Electric eller The Solution.
Stilmässigt håller sig Eyes of Oblivion ungefär kring stämningarna på bandets bästa skiva High Visibility.
Och titelspåret. Jumaleissön. Kan det här vara årets bästa låt 2022? Det är bara så rätt och perfekt så jag blir nästan tårögd. Den här skivan inte bara mäter sig med de skandinaviska action rock-klassikerna de gjort, den överträffar till och med vissa av dem.
Musikvideon för Eyes of Oblivion
När jag intervjuade bandet för Grönroos garage på våren sade de att de inte vill bli en nostalgiakt som bara spelar gammal skåpmat.
Det finns ingen risk för det med en så här stark comebackplatta.