Pophistoriens i mitt tycke kanske riktigaste kategorisering görs av Morrisey när han i The Smiths låt Panic sjunger ”because the music that they constantly play, it says nothing to me about my life”.
I sin färska bok Låtskrivarkonsten är Bob Dylan inne på något liknande, att det intressanta med en låt är vilken betydelse den får i lyssnarens liv.
Häromkvällen gick jag för att kasta pil i en bar och de spelade låtar från 90-talet, som bjöd på både aha-upplevelser och pinsamma minnen.
Studentrummen och hemmafesterna där musik oavbrutet flödade ur stereon kändes plötsligt levande, men föll snabbt tillbaka i mitt minne.
Och eftersom jag inte lyssnat på de här låtarna, till exempel Blur, på 25 år så verkar de inte ha haft en djupare betydelse för mig.
För många år sedan intervjuade jag svenska musikern Tomas Andersson Wij som använde begreppet ”ljudtapet”.
Låtar som är ljudtapeter muntrar upp en stund, färgar ens vardag, men ersätts snabbt av nya låtar.
Men vad är speciellt med den musik som stannar hos en? Skiljer den sig kvalitativt eller handlar det bara om smak?
Musikdokumentär om Suad handlar bland annat om dessa frågor, lyssna här:
Festivalmagi och hur man kan ramla över sin nya favoritartist
En söndag i augusti 2019 gick jag på Flow festivalen för att se en favorit, The Cure och under kvällen såg jag också Tove Lo och Mitski.
Alla är fina artister men lite av en händelse gick också för att kolla in Suad, en inhemsk artist jag fick nys om när jag skummade igenom programbladet.
Det var en ljuvlig spelning på festivalens finaste scen, Balloon 360.
Så gick ett par år och hela musikbranschen stannade av och under pandemin kom Suads på många håll hyllade debutalbum Waves.
Tillsammans med Nick Caves & Warren Ellis drabbande Carnage och Lilly Hiatts Walking Proof blev det albumet som jag lyssnade mest på hemma under pandemitiden.
Jag kommer aldrig att glömma de här vinylerna, de var som en portal till en värld som var on hold, en påminnelse om att en värld full av kännande, tänkande och skapande människor fanns där ute.
Och jag bestämde mig för att göra en dokumentär om Suad.
Varför gör man den musik man gör?
Under våren 2022 ordnades festivalen Världen i byn i Helsingfors och tre år efter spelningen på Flow är tillvaron på många sätt en annan. Och jag ser Suad live igen.
Tillsammans med musikerna Vilunki 3000, Tommi Toijonen, Tapio Viitasaari och undantagsvis Tatu Rönkkö, lyser hon i kapp med vårsolen.
Musiken kan beskrivas som en nordisk mix av tjärig americana, ringande och ekande gitarrer, dunkla pianoballader och Suads uttrycksfulla röst och de här elementen har gjort henne till en stjärna på Finlands indiehimmel.
Hennes musikaliska resa har varit förhållandevis lång och gick via att sjunga med band som Uusi Fantasia under tidigt 2000-tal och senare Jaakko Eino Kalevi till soloartist.
Mycket av Suads musik handlar om hennes röst, men låtarnas strukturer, känslolägen och de teman som behandlas gör dem till konst, istället för att vara underhållning, ljudtapeter.
Nyckelfrågan är ”varför gör någon den musik hon gör”.
Suad upptäckte att hon kan skriva egen musik
Trots att musik har funnits med i Suads liv sedan barndomen var det först under studier på pop/jazz konservatoriet i Jyväskylä hon började förstå att hon både kan och vill göra musik.
– Jag är inte den där personen som alltid visste att jag kan skriva låtar, jag tänkte att det finns dom som har den där låtskrivarmagin i sig, jag tänkte inte att jag hade det.
Det blev mer vardagligt att skriva låtar och Suad berättar att det bästa med utbildningen var att förstå att hon också kan göra det.
– När man inser att varför skulle inte jag kunna, kan en ny värld öppna sig.
Should I go and fight for tomorrow If it only brings out the worst in me?
Suad: Waves
Jag känner tidsandan just nu i hennes låtar, hur människor kämpar för att få grepp om sina liv, relationer som kastar in en i loopar av utsiktslöshet, och allt påminner mig om hur de människor man har omkring sig utgör ens värld.
Den personliga berättelsen blir angelägen för den som lyssnar, eftersom det som skildras är uppriktigt.
– Jag gick väl igenom någon situation när jag började skriva låtarna och får tacka min livssituation för dem…
Inte bara texterna utan också stämningarna, nyanserna i musiken får den att kännas som ett uttryck för empati och är därför angelägen i världen just nu.
Att skriva om sitt liv
Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein talar, kanske lite gåtfullt, om hur den lyckliges och olyckliges värld inte är densamma.
Jag tänker på honom när jag hör Suad sjunga ”I stay inside…Out there it all is so strange”, hur yttervärlden kan kännas fientlig om man själv kämpar, hur all mening kan verka rinna av sådant som vanligtvis är betydelsefullt.
Eller hur ens relation till vintern som man älskade förändrats eftersom den ”tog ens kärlek”.
Suad skriver existentiella låttexter, hon verkar sällan göra låtar om positiva erfarenheter, men ett visst ljus blandar sig alltid med melankolin.
– Meningen är inte att lyssnaren ska känna sig deprimerad - djup och att bli berörd är det viktigaste för mig med musik.
Den finländska naturen, havet, skogar, vågor, årstider finns med i texterna som både symboliska och konkreta bilder.
Sällan är texterna lineära berättelser, utan handlar om att fånga vissa känslotillstånd, gestalta erfarenheter utan att bli för biografisk.
Att skriva låtar blir för Suad ett led i att försöka förstå sitt eget liv.
– Jag har märkt att det är en självisk form av terapi men det är underbart om någon annan får ut något av dem.
Samtidigt är det viktigt att musiken fastnar i lyssnaren.
– Jag gillar låtar som är catchyga.
Att musik som undersöker själens skrymslen och tyngre erfarenheter skulle vara nedslående är ändå ett missförstånd, det är jag övertygad om, oberoende om man talar om tung rock eller drönande indie.
And in the deepest of the deep You see, there always is a yearn
Suad: The Burn
I bägge fallen gör den lyssnaren mindre ensam i världen, man förstår att de känslor man själv också har är sådana som andra kan känna och har känt.
Kanske kan det som är terapi för den som skriver också bli det för den som lyssnar?
Medan jag skriver den här texten går det allt klarare upp för mig hur konst kan bli tröst för oss människor som går omkring och bär på sorg som vi kanske inte ens är medvetna om.
Det skulle förklara varför det ibland kan brista för mig när jag lyssnar på vissa slags låtar och jag fattar att det Suad hör till den typ av musik som jag på något sätt alltid letar efter och fastnar för.
Popmusik som är lika djup som en bok eller en pjäs, som om man vänder på Morriseys text, får mig att förstå mig själv lite bättre i det liv jag lever.
Lyssna på Musikdokumentär om Suad, med musik från albumet Waves, och följ med på konsert och in i hennes replokal: