Det är inte en lätt fråga att besvara, för man vet inte hur man reagerar innan man står inför situationen. Ibland är vi nämligen för rädda för att säga eller göra någonting fel, när vi som mest skulle behövas.
När vardagens väv plötsligt slits sönder i en olycka, en naturkatastrof eller för att en nära anhörig plötsligt dör. Då behöver vi hjälp. Det kan vara en lyhörd vän eller en person som är utbildad i krisstöd som ger den, men den är avgörande, säger Sara Johansson som är aktuell med boken Förenligt med liv - Berättelser om krisstöd.
Hon talar för att vi var och en kunde lära oss mer om krisstöd. Att det handlar om livskunskap som vi kunde öva upp på samma sätt som vi gör på första hjälpkurser.
Ibland vill man bara bli hörd i det man känner och man vill bli förstådd i det man upplevt.
Sara Johansson
– Vi pratar om vad man ska göra när någon får ett hjärtstopp eller en stor blödning och det är jättebra. Men vad ska man göra med den anhöriga som just har sett sin partner falla ihop och få det här hjärtstoppet? Jag skulle önska att det vara en lika självklar del av utbildningen, säger Johansson som själv är beteendevetare med krisstöd som expertområde.
Du och jag, här och nu
Johansson beskriver situationer med hjälp av berättelser om möten. Hennes språk är poetiskt och bildrikt. När behovet av hjälp är så stort att alla inte kommer att få det bra koncentrerar sig Johansson på att vara närvarande med just den personen hon har framför sig. Det gör det hela hanterbart.
Vi hör om stora katastrofer i nyheterna eller om bekanta som drabbats av olyckor. Men mera sällan hör vi om dom som hjälper dem som drabbats. Johansson har bland annat arbetat med tsunamikatastrofen i Sydostasien och på fältsjukhus i södra Pakistan.
Hon beskriver uppdrag som är på gränsen till vad man kan uthärda. Där hjälparbetarna får för lite mat eftersom man inte kan tära på de lokala resurserna och där det inte finns tillräckligt med tid för sömn. Men en sak är värre än allt annat.
– Det tyngsta är när man ser barn dö, inte av sjukdomar som kräver intensivvård eller stora insatser, utan av saker som hade varit väldigt lätta att behandla. Som att dom är uttorkade eller undernärda eller att de aldrig blivit vaccinerade mot mässling. Det för med sig en slags existentiell sorg, konstaterar Johansson.
Oron för anhöriga värst
Den längsta kön vid en katastrof är inte nödvändigtvis till rent dricksvatten eller sjukvård. Den allra längsta kön kan vara för att låna en satellittelefon, så att man kan ringa till en kär anhörig.
För att inte veta vad som hänt någon vi verkligen bryr oss om ger oerhörd stress. Att återförenas och få vara tillsammans med dem man älskar är därför en av de viktigaste åtgärderna inom ramen för krisstöd.
Ibland behöver vi bara lyssna
En sak man kunde tänka på när man har en vän eller kollega som varit med om en svår händelse är bland annat att inte bara börja berätta om egna erfarenheter. Det är väldigt lätt hänt och det är väldigt mänskligt, menar Johansson.
– Om någon säger att mormor dog i helgen i cancer, då börjar man direkt själv berätta att jahaa min mamma har faktiskt haft bröstcancer och det var jättejobbigt därför att ...
Det är inte fel att dela erfarenheter. Men tänk på att inte göra det för snabbt. För vi vet ju inte hur situationen upplevs av den drabbade. Vi vet ju inte hurdan relationen har varit till den som dog.
– En annan sak är det här med att ge råd, som vi ju gärna vill göra när någon har det jobbigt. Om det är en väldigt tuff situation som personen berättar om kan man till exempel börja med att fråga vad personen redan har provat. Och man kan också ställa frågan ”Vill du ha råd från mig, vill du veta vad jag tänker om det här? Eller vill du kanske bara få prata av dig?”
För ibland vill man bara bli hörd i det man känner och man vill bli förstådd i det man upplevt. Det kan vara bra att försöka bromsa sig själv och träna på att lyssna.
