Då världen känns dyster Hans Roslings kärleksfulla minne till Teater Viirus scen.
Hans Rosling var professorn i internationell hälsa vid Karolinska Institutet som blev världsberömd för sina tydliga beskrivningar av världens tillstånd med äpplen och legoklossar.
Hans budskap var konsekvent: den mänskliga utvecklingen i världen är mycket positivare än vad nyhetsflödet låter oss förstå. Befolkningsökningen avtar, utbildningen och välståndet ökar.
Roslings ton var humoristisk och varm men missuppfattningar bemötte han bestämt och med stränga fakta. Han sysslade inte med ”optimism”, lösa förhoppningar om en obekymrad framtid.
Hans självvalda uppgift var att visa världen så som statistiken lär oss att den ser ut idag. Den bilden är komplex och nyanserad, men också mycket hoppfullare än våra nedärvda fördomar, och svaghet för dramatiska hotbilder låter oss förstå.
Lösningarna är kända och finns inom räckhåll – de största hindren är rädsla och kortsiktig snålhet.
Under pandemiåret 2021 ansåg skådespelaren Oskar Pöysti att världen behövde en dos av Roslings hoppfulla perspektiv. I monologföreställningen The Loving Memory of Hans Rosling spelade Pöysti vårt minne av honom: professorn anlände återuppstånden i kavaj och rufsigt hår, utrustad med klossar och leksaksfordon, och höll en medryckande föreläsning på karaktäristisk svengelska.
Men hur är läget idag? Håller perspektivet fortfarande då kriget rasar i Europa?
I februari återvände minnet av Rosling till scenen för att ge oss en ny dos hopp och påminna oss om att det fortfarande står i vår makt att välja vår framtid. War and Piss får uppföljaren heta.
Hans motpart på scenen är en domedagstiger som morrar ut nyhetsbevakningens ödesdigra hotbilder – vem går segrande ur kampen om framtiden?
Djävulen kommer till Helsingfors
Framtiden syns på scenen också på Helsingfors stadsteater i föreställningen Asmodeus ja 1313 sielua med manus och regi av Juha Hurme.
Föreställningen baserar sig på Runar Schildts roman från 1915, där djävulen slår vad med en demon om att tretton personer på tre dagar ska sälja honom sina själar. Hurme håller upplägget men höjer insatsen till det hundrafaldiga – annars vore utmaningen på tok för enkel idag.
Denna pessimism löper som en röd tråd genom Hurmes föreställning. Den utspelar sig i en nära framtid då inlandsisen på Antarktis och Grönland smält bort. Havsytan har stigit med 50 meter och översvämmat landet mellan Finska viken och Vita havet. Norden är numera en ö i Norra Ishavet.
I Finland har huvudstaden flyttats inåt land till Lahtis och det är dit Asmodeus anländer för att hitta sina själar.
Huvudstaden är en dyster plats. En fientlig stadsplanering gör allt för att köra bort hemlösa och ungdomar, enbart den optimala gruppen av betalande kunder är välkomna. Stadens invånare består av wellness-yuppies som bokstavligen dyrkar framgång eller brutna och cyniska egenföretagare. Miljön är begravd under parkeringsplatser.
Bara en militant miljöaktivist har några principer. Men även han är beredd att sälja sin själ, för rätt pris.
Lyssna på Kulturpodden om Juha Hurmes uppsättning om Asmodeus och de 13(13) själarna:
Satiren är träffsäker och igenkännbar. Udden riktas mot ett konkurrenssamhälle som säljer wellnessprodukter och pseudoandlighet samtidigt som det delar upp människor i vinnare och förlorare i ett skoningslöst nollsummespel.
Trots det är föreställningen samtidigt övertydlig och oklar. Dialogen består av krystade finurligheter, karaktärerna utvecklas inte. Satan skördar ett knippe själar som av allt att döma hade hamnat i helvetet ändå, och mycket plötsligt tar föreställningen bara slut.
Vi kanske inte behöver mer hopplöshet, hinner jag tänka. Framtidsbilden är kall, uppgiven och arg. Dessutom (och kanske allvarligare i konstnärligt hänseende) känns det en smula fantasilöst.
Kampen om framtiden
I War and Piss citeras författaren Rebecca Solnit, som i en insiktsfull essä i The Guardian konstaterar att varje kris i någon utsträckning är en kamp mellan berättelser.
Enligt en sliten fras som använts bland annat av filosofen Mark Fisher är det lättare för oss att föreställa oss jordens undergång än slutet på kapitalismen.
Å andra sidan har vi väldigt lätt för att föreställa oss undergången. Det var något Rosling ofta påminde oss om. Av evolutionära skäl överbetonar människohjärnan faror och hotbilder, de är som magneter för vår uppmärksamhet. Det färgar ohjälpligt vår världsbild.
Mänskligheten har också en lång och rik tradition av undergångsskildringar, från svamp-pokalypsen i The Last of Us till asagudarnas Ragnarök och Nya testamentets uppenbarelsebok.
De är storartade berättelser. Men det är ojämförligt mycket svårare att se konturerna av den kommande samhällsform där vi lyckats frånkoppla det växande välståndet från en ständigt ökande konsumtion av fossila bränslen.
Konstens uppgift är visserligen inte att ge hopp. Men åtminstone att vara fantasifull, och inte enbart kapitulera inför domedagstigerns morrande.