”Därför jag bli arg, vetdu. Jag gjort mitt bästa, varje dag jag gjort mitt bästa. Jag stiga upp, jag sköter om. Huset jag sköter om. Uppfostra, jag uppfostra denna-pojken. Ensam jag gjort. Förbaskat ändå! Hon inget hon vet, vetdu, ändå hon vill kritisera.”
Det har gått närmare elva år sedan Constance lämnade sin familj i Sri Lanka för att flytta till fjärran Finland och gifta sig med Reidar Gustafsson från östra Nyland.
Beslutet var inte hennes – hon fogade sig i familjens, eller snarare föräldrarnas, vilja. Hon accepterade föräldrarnas önskan om att lämna sitt jobb som löneräknare på flygplatsen och att avstå från tryggheten och gemenskapen bland släkt och vänner.
I bakgrunden kan man ana sig till en tilltagande oro för den eskalerande konflikten mellan de tamilska befrielsetigrarna och regeringsstyrkorna, och en önskan om ekonomisk trygghet och stabilitet för åtminstone ett av de fyra barnen.
Men förhoppningen om ett lyckligt liv visar sig vara byggd på lösan sand. Äktenskapet mellan Reidar och Constance knakar i fogarna innan de hunnit bygga gemensamt bo, och sonens födelse blir inte det kitt som svetsar dem samman.
När Constance lillasyster Cecilia kommer på besök rinner hågen till och Constance ger utlopp för sin frustration och sin ilska – hon vägrar finna sig i att skuldbeläggas och kritiseras.
Hon har gjort sitt bästa i ett hopplöst läge, hon har försökt navigera rätt i ett främmande land utan vare sig karta eller kompass – om än med hjälp av några förstående och stöttande vänner. Och nu är Ulla-Maj, den hjälpande handen och stödkäppen, död. Därmed slungas Constance ut i ett minnesarbete som sträcker sig över ett drygt decennium.
Frågor om klass, arv och miljö
I romanen Alla mänskor har problemen fortsätter Adrian Perera att utforska teman som han ägnat sig åt ända sedan debuten med diktverket White Monkey för sex år sedan – nämligen frågor om klass, arv och miljö.
Om hur människor med utländsk bakgrund kan känna sig förminskade, missuppfattade, marginaliserade och utestängda ur olika sammanhang – allt från sociala och kulturella sammanhang till politiska, ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga sammanhang.
Redan i White Monkey (2017) fick vi stifta bekantskap med Constance, Reidar och sonen Anthony, och i romanerna Mamma (2019) och Pappa (2020) fördjupade Adrian Perera bilden av en familj i kris.
I centrum för berättelsen har vi den splittrade familjen där sonen Anthony blir ett slags drivved som flyter fram och tillbaka mellan å ena sidan modern som har ensam vårdnad om barnet, å andra sidan fadern som har umgängesrätt med sonen.
Sonen blir ofta utsatt för olika psykiska påfrestningar och påtryckningar och hans lojalitet blir ständigt ifrågasatt. Ett kinkigt mittemellanläge som skapar oro och osäkerhet hos en blyg och tillbakadragen kille som ständigt befinner sig på vakt, som ständigt avkodar och analyserar olika känslo- och stämningslägen hos de vuxna i hans näromgivning.
I Alla mänskorna har problemen är sonen Anthony förhållandevis osynlig – han befinner sig mestadels i bakgrunden och svarar ytterst knapphändigt och enstavigt på tilltal och mamma Constance frågor.
En liv i motvind
I Alla mänskorna ha problemen får vi möta en kvinna som stretar på – mot alla odds, och ofta i motvind.
Constance är inte den som ger upp – med humor och gott humör kämpar och försöker se saker och ting ur en positiv och ljus synvinkel, även om livet bjuder på motgångar och motigheter. Som i talesättet om när livet ger en citroner så ska man göra lemonad.
Med en viss avsaknad av självbevarelsedrift försöker Constance rätta till orättvisor eller räta ut missförstånd. Milt men bestämt försöker hon tillrättavisa folk som beter sig illa mot henne.
Ibland blir Constance dock bara djupt sårad och försöker släta över när folk uttalar sig förminskande eller nervärderande om henne och ”folk som hon”.
Under den strävsamma ytan finns en sorg och en saknad, en hemlängtan, som ständigt gör sig påmind. Om det inte vore för sonen skulle Constance återvända till Sri Lanka:
”Utan honom jag inte stanna här, vetdu. Aldrig jag stanna. Det han vet, det jag sagt. Utan dig jag inte stanna. Så han vet hans vikten däre.”
Omsorg och skuldbeläggning i ett.
Adrian Perera har en förmåga att skildra motsättningar och motstridigheter på ett sätt som vänder ut och in på perspektiven.
Ett brutet språk
I både Mamma och Pappa alternerar Adrian Perera mellan olika språk – mamman pratar en blandning av singalesiska, engelska, svenska och finska, medan sonen Anthony växlar mellan svenska och engelska.
I en intervju för Svenska Yle i samband med att romanen Mamma kom ut berättade Adrian Perera att han jobbar med vad han kallar för brutna språk.
I Mamma får sonen Anthony i hög grad axla ansvaret för att agera översättare och tolk mellan modern och olika myndigheter och instanser – något som Anthony gör mer eller mindre samvetsgrant. De engelska, singalesiska och finska replikerna finns översatta i humoristiska fotnoter, samt i ett appendix i slutet av boken.
Både i Mamma och Pappa kommer den språkliga variationen, det brutna språket, fram i dialogerna – i vardagliga replikskiften mellan å ena sidan mamma Constance, å andra sidan sonen eller pappan.
Alla mänskorna ha problemen är i första hand skriven ur Constance perspektiv – det är Constance röst och reflektioner vi får ta del av, och därmed är också det brutna språket synnerligen framträdande i romanen.
På ett sklickligt sätt flyter de olika språken och språkliga varieteterna in och ut ur varandra – beroende på vem Constance pratar med och riktar sig till. Som läsare blir man fort van vid de ibland rätt så snabba och abrupta perspektiv- och språkb(r)ytena.
I början av boken citerar författaren ett stycke ur en bok om ord och fraser i singalesiskan där man bland annat konstaterar att singalesiskan är tvetydig på ett sätt som kan te sig främmande för engelskspråkiga. Att singalesiskan till exempel har ungefär 20 ord för ”du” – beroende på vem du är, vem du talar till och när du talar till någon.
I berättelsen Alla mänskorna ha problemen blir detta tydligt i hur Constance jag/du reflekteras i hur hon ständigt balanserar mellan olika språk och uttryck – samtidigt skildrar och gestaltar det också en splittrad vardag där Constance försöker orientera sig och skapa sig ett liv, som frånskild ensamförsörjare i ett land där folk har en tendens att främmandegöra och exotifiera människor med annan etnisk bakgrund.