Nittonåriga Liv har precis tagit studenten och sommaren finns alldeles bakom hörnet. Hon blir bjuden till en sommarstuga på en ö i skärgården tillsammans med sin vän Maja, Majas pojkvän Oliver och Livs ex Teddy som nyligen gjort slut och lämnat Liv gråtande på köksgolvet. Jag måste erkänna att jag i början är skeptisk inför upplägget som känns aningen fantasilöst och förutsägbart. Jag tror att jag vet precis hur en finlandssvensk sommar i skärgården kommer att arta sig – men ack, så fel jag har.
Det tar inte många uppslag förrän jag helt har hänförts av textens rytm och lågmälda finstilthet. Från att till en början ha irriterats av hur perfekt allting känns, låter jag mig så småningom tilltalas av de måleriska beskrivningarna av glittrande hav och tvångslös sommartillvaro bland Kitty-böcker och flagnande hud.
Wickholm har gestaltat en tid i en människas liv då vuxenheten är så skör att den till varje pris ska upprätthållas med alla vuxenhetsingredienser som finns. Varje bord ska dukas intill detalj, varje skede ska planeras omsorgsfullt. De rätt personlighetslösa pojkarna crawlar och kör motorbåt medan tjejerna funderar på matlagning.
Bland långbord med de finaste kärlen, blänkande glas och noga putsade bestick får Liv upp ögonen för Shirin, konstnären som hyr ett rum uppe i tornet i huset. Blickar blir till hälsningar, beröringar till hemliga, nattliga besök. Så småningom kan inte Liv tänka på något annat än Shirin, hennes vita baddräkt och hennes långa, mörka hår. Det faktum att hon är sju år äldre fungerar som ytterligare ett lager spänning, i vilket Shirin får rollen som den erfarna äldre kvinnan som för med sig nykomlingen i vuxenvärlden, där allting är nytt och alldeles fruktansvärt lockande.
Passionen mellan Shirin och Liv är skriven med iver och intensitet, utan att kännas konstlad. Beskrivningarna av hur Liv ständigt hoppas på att få syn på Shirins ryggtavla nere vid bryggan, eller få syn på hennes ansikte uppe i tornet, är laddade med en lågmäld men intensiv laddning som inte tar paus.
Fördomsfri gestaltning av kärleken
Jag är speciellt förtjust i hur okonstlat Wickholm skriver om attraktion mellan samma kön. Liv reflekterar aldrig över det faktum att hon fått upp ögonen för en kvinna, det bara faller sig så. Ingen i kompiskretsen verkar heller ha några funderingar kring vilken sexualitet som är okej eller inte. Medvetet eller inte – här gör Wickholm en fin show not tell-manöver genom att fördomsfritt gestalta kärlek som kärlek och därmed visa oss läsare att ingen – vare sig vi eller personerna i boken – behöver göra någon större grej av att någon blir kär i samma kön.
I kontrast till den stormande förälskelsen står den slentrianmässiga tillvaron mellan Liv och hennes vänner: Maja, Oliver och Teddy. Trion är ständigt närvarande men kunde inte bli mer betydelselös i motsats till det nya och heta som invaderat Livs medvetande. Wickholm har på ett intressant sätt skildrat ett möte mellan det gamla och det nya, där det gamla målas upp som rätt platt och tråkigt men utan att för den delen förlöjligas.
Med en känsla för människotyper och igenkännliga situationer, har Wickholm bland annat satt ord på den självsäkra överlägsenhet som bara en nittonårig finlandssvensk man – totalt omedveten om sitt eget privilegium – kan ha. Bakom solglasögonen och med händerna under huvudet konstaterar Oliver att man inte ska hålla på och ändra sig hela tiden. ”Se nu på Shirin. Hon har ingen utbildning och är snart trettio.”
Bokens sista del präglas av den brytningstid som Liv befinner sig i då tiden på ön är över och Liv funderar på vilken riktning livet härnäst ska ta. Wickholm har spunnit vidare kring kontrasten mellan den oskuldsfulla sommaren och den kompromisslösa hösten som dundrar in med sina frågor och föreställningar. Fastlandsmiljön är lika intressant som skärgården, glassarna vid bandet på glassfabriken Liv jobbar på, är beskrivna med samma glasklara skärpa som vågornas piskande mot klipporna ute på ön.
Kom hit! är en ungdomsroman som inte ursäktar sig. Den skildrar en tillvaro som känns sann och där passionen bränner så ord blir överflödiga. De nummerlösa kapitlen löper efter varandra lika smidigt som språket som inte i onödan ödslar med ord och långa beskrivningar. Det är helt enkelt en vacker och välbalanserad roman, som känns väldigt genomtänkt och välbearbetad. Tänk att det kan finnas ännu ett sätt att skriva om kärlek på – och att det fortfarande inte är tråkigt.