Fokus på finalserien i säsongens näst sista podd-avsnitt. Dessutom vädrar Mattias och Anders sina olika åsikter om Juuse Saros framtid i Nashville
Många blev besvikna, ännu fler förundrade sig över hur skillnaden kan vara så stor mellan de två lagen som silats fram ur en lönetaksliga, som åtminstone på basis av grundserien är så jämn det är möjligt att bli. Tio poäng skiljde grundseriens tvåa från elvan.
Lägg till att laget som placerade sig artonde i grundserien, och kom till slutspel tack vare konferensuppdelningen, slog ut grundseriens överlägsna etta. Man kunde tro att det behövs mikroskop för att hitta ljus mellan lagen i finalserien.
Där trodde man alltså fel. Och trots att Floridas spelare tydligen egentligen borde ha funnits på en sjukhusavdelning istället för i en hockeyrink, var nivåskillnaden direkt omskakande.
Vågar nämligen lova att även Vegas fysioterapeuter och läkare jobbade långa dagar, tömde förråden på smärtstillande medicinering och gjorde is till en bristvara i ökendelstaten Nevada.
Slutspelet är en kamp mot smärta och skador
För så är det att alla spelar halvdöda i Stanley Cup-finalerna. ”Nästa man” ska klara av att bära ansvar när någon är mer heldöd än halvsådan. Att bygga lag som bland annat kan leva med skadeproblem är vad General Managers får lön för.
Många har säkert hört berättelsen om finalserien 1983, mellan regerande dynastin New York Islanders och kommande dynastin Edmonton Oilers, som Islanders vann med 4–0.
Efter sista finalen gick ett par djupt besvikna men fysiskt ganska fräscha Oilers-spelare förbi den öppna dörren till Islanders omklädningsrum. Oilers-killarna överraskades av att det rådde närmast total tystnad där, istället för högljudd segeryra.
Vinnarna satt med tomma blickar på bänkarna, täckta av ispåsar, plåster, stygn och bandage. Senare berättade Islanders-spelarna, att laget var totalt slutkört och fysiskt sönder. Det fanns absolut inget mer att ge – då hade man alltså svept ett ungt, skickligt och starkt Oilers.
Coachen Paul Maurice må måla upp hurdana färggranna verbala konstverk som helst gällande Panthers-spelarnas kamp genom olidliga smärtor och närmast livshotande skador – det är inget nytt. Det är vad Stanley Cup-slutspelet handlar om. ”Last team standing”.
Enligt ögonvittnen kunde Vegas-kaptenen Mark Stone emellanåt under slutspelet knappast gå på grund av sina långvariga och svåra ryggproblem (två operationer hittills). Tvivlar på att Stone själv knöt sina skridskor innan han åkte ut och gjorde hattrick i sista finalen.
Faktum är att Vegas var med förbluffande klar marginal det bästa laget i årets slutspel. Dessutom var det inget undantag att ett lag höjer sig över de övriga – närmast börjar det påminna om en regel.
St. Louis–Boston är den enda riktiga finalthrillern på tio slutspel
Finalserien mellan Boston Bruins och St. Louis Blues 2019 gick till match sju och var oviss hela vägen. Fram till att Bruins överraskande vek ner sig i den avgörande matchen inför Blues tunga hockey som gick ut på att kontrollera mitten av rinken (låter det bekant?).
I övrigt har de tio senaste finalerna gång på gång varit något av besvikelser. Det har ganska tidigt blivit klart vilket lag som kopplat ett järngrepp.
Mästarna: Los Angeles, Chicago, två gånger Pittsburgh, Washington, två gånger Tampa och Colorado – var så pass mycket starkare än motståndaren, att det inte behövts ett hockeysnille för att inse vart det är på väg.
Nu kanske någon protesterar mot att Tampa inte skulle ha utmanat Colorado ifjol, men nog var det hela tiden en överlevnadskamp för ”Bolts”. Tredje finalen på raken blev en för stor utmaning.
Nio till slut ganska ohotade mästare i de senaste tio slutspelen – under lönetakseran – är en besvikelse. Små marginaler är nämligen vad NHL ska handla om. Alla som följer med NHL, skribenten inberäknad, älskar att tala om hur världens bästa hockeyliga också är världens jämnaste toppserie.
Att det tidigare blev utklassningar, när ägarnas plånböcker tillsammans med scoutingens proffsighet och volym bestämde vilka lag som var rustade till tänderna, kan man förstå.
Men från och med hösten 2006 finns ett ordentligt begränsande lönetak och alla lag jagar i dag spelare med nitisk noggrannhet.
Då borde väl en sammandrabbning mellan de två lagen som båda vunnit ett fullt dussin krävande playoffmatcher vara en nagelbitare i sju akter? Så gott som varje gång?
Så var det mellan Blues och Bruins 2019. Mer sådant vill vi se. Finns säkert ingen garanterat fungerande lösning på att så sker, men försöka skulle duga.
Större vikt på grundserien – gränserna bort mellan divisionerna och konferenserna
Ligan och NHL-medierna är grymt nöjda med hur slutspelsträdet ser ut och att det skulle finnas behov av förändring har inte ens identifierats. Självbelåtenheten genomsyrar all diskussion.
Men det skulle behövas förändring – grundläggande och dessutom mycket logisk. Tre steg skulle den ha – små steg för människan, stora för NHL-slutspelets kvalitet. Samtliga förändringar lägger vikt vid att ha gjort starkt ifrån sig i den 82-matcher långa grundserien.
Steg 1 – första omgången: Slopa divisionerna. Konferensens etta mot andra wild card-laget (precis som nu), tvåan mot första wild card. Samma princip för de övriga lagen. Det vill säga konferensens trea möter sexan och fyran möter femman.
Den här gången skulle det i öst ha betytt att två par hade sett ut som de gjorde: Boston-Florida, Carolina-Islanders. Däremot hade New Jersey spelat mot Tampa och Toronto mot Rangers.
I väst hade Vegas mött – precis som nu – Winnipeg, men de övriga paren hade sett annorlunda ut: Edmonton–Seattle, Colorado–Minnesota och Dallas–Los Angeles.
Vågar påstå att en sådan här första omgång hade kunnat få betydelsefulla konsekvenser för resten av slutspelet.
Steg 2 – andra omgången: slopa konferenserna. Åtta lag kvar och de paras ihop enligt placeringen i ligans hopslagna grundserie. Första omgången skulle ha levererat tillräckligt med ”lokalderbyn”.
En tankelek med samma lag som nu gick vidare från omgång 1 skulle ge följande serier: Carolina–Florida, New Jersey–Seattle, Toronto–Dallas, Vegas–Edmonton.
Steg 3 – tredje omgången: renodlade semifinaler. Placeringen i grundserien bestämmer fortfarande. Än en gång skulle det betala sig tillbaka – åtminstone i teorin – att ha kämpat på hög nivå i 82 omgångar (blir väl 84). Något att spela för varje kväll i november.
Visst skulle det vara otroligt intressant att varje år se ett helt unikt slutspelsträd. Istället för att redan vid nyår veta at det blir Leafs–Lightning i första omgången.
Och inget snack skulle det vara om ifall det är säsongens två bästa lag som gör upp om ishockeyns mest uppskattade mästerskap.
Tack för att du läste.