Start
Artikeln är över 3 år gammal

Restaurering ger ruinkyrkan i Gamla Vasa förlängt liv: "Viktigt att upprätthålla Vasabornas relation till platsen"

Restaureringen av Sankta Maria ruinkyrka i Gamla Vasa är igångsatt för i sommar. På grund av erosion är många stenar lösa och behöver av säkerhetsskäl bytas ut. Det är ett evighetsprojekt som är utmanande men betydelsefullt.

Kyrkoruiner mot blå himmel.
Sankt Maria kyrkan restes troligen i början av 1500-talet, och brann ner år 1852. Regelbunden underhållning av ruinen gör att platsen kan användas aktivt. Bild: Lina Nystrand / Yle

Tillträdet till Sankt Maria ruinkyrkan i Gamla Vasa är för tillfället begränsat på grund av restaureringsarbete. Tanken är att murstenarna och murbruket regelbundet ska förnyas för att stabilisera ruinen och möjliggöra fortsatt vistelse vid platsen.

Liisa Mendelin, studerar till restaureringsmurare och är en av de tre som jobbar med att ta bort föråldrade stenar och placera in nytt murbruk och nya stenar i väggarna. Hon beskriver processen som tung men rolig.

– Det är ganska tungt speciellt när det har varit så varmt, och det är ju ganska fysiskt att lyfta stenarna, berättar Mendelin.

Kvinna i skyddshjälm och skyddsglasögon står i byggställning och lutar mot stenvägg
Liisa Mendelin jobbar med att byta ut slitna stenar. Hon säger att arbetet som ett pussel i större och tyngre format. Bild: Lina Nystrand / Yle

Skadad av erosion och fukt

Orsaken till att ruinen behöver restaureras är att den ständigt är fuktig på grund av att skyddstaket som finns ovanpå ruinen inte längre är vattentätt. Det betyder att vatten från regn och snö tränger in mellan stenarna, vilket blir problematiskt på vintern när fukten fryser. När isen expanderar skapas det sprickor i stenarna och teglet.

– För att göra det vattentätt ska vi i sommar också försöka förbättra skyddstaket på murarna, säger Mendelin.

De slitna stenarna kan falla och gör att det är farligt att röra sig vid ruinen. För Liisa Mendelin och hennes medarbetare är reparationsarbetet inte heller riskfritt.

– Vi har förstås skyddsutrustning, vi har hjälm på oss hela tiden när vi jobbar för att de kan trilla ner lösa stenar.

Betydelsefull plats för Vasaborna

Sankt Maria kyrkan förstördes i den stora stadsbranden i Gamla Vasa 1852, men platsen har trots sin dystra historia inte förfallit. Kyrkoruinen är snarare en plats full av rörelse och liv och därför är underhållningen av den viktig.

– Det här är en jätteviktig plats för Vasaborna, nästan alla har något barndomsminne härifrån och det har ju till och med ordnats vigslar här, säger Mendelin.

Förutom att ruinen lockar många turister och lokala invånare, påpekar Mendelin att den också är en unik medeltida konstruktion som påminner oss om det gedigna byggarbete som gjordes på 1500-talet.

Kyrkoruiner som är instängslade. Blå himmel och grönt i bakgrunden.
Runt ruinen finns just nu ett stängsel men det är möjligt att se insidan från det begränsade besöksområdet. Bild: Lina Nystrand / Yle

– Om man står här en stund och funderar på vilket massivt arbete det har varit att bygga kyrkan sätts ens egna liv i perspektiv. Varför var det viktigt för dem att bygga det här och finns det något i ens egna liv som är lika viktigt att göra som en kollektiv insats?

För att upprätthålla Vasabornas relation till ruinen är restaureringsarbetet avgörande. Det ska vara tryggt att njuta av den vackra platsen, tycker Mendelin.

Det är ett evighetsprojekt

För tillfället är Sankt Maria kyrkoruin omringad av ett stängsel som förhindrar folk från att gå nära murväggarna. Men en del av insidan har öppnats upp så att man fortfarande kan betrakta ruinen.

Tidpunkten för när arbetet blir klart är ännu ett frågetecken. Mendelin antyder att det är lite av ett evighetsprojekt.

Kyrkoruiner. Sten- och tegelvägg.
Exempel på en del av ruinen som behöver restaureras. Man ser många lösa stenar som riskerar att falla. Bild: Lina Nystrand / Yle

– Det är svårt att säga när en ruin blir klar och till vilken punkt man ska ta arbetet. Vi siktar mera på delmål som att kunna öppna upp den östra korsarmen där altaret har funnits, säger Mendelin.