Att se Nationalteaterns dramatisering av Anu Silfverbergs bok Äitikortti och Liisa Mustonens nya pjäs Äidin pikku perkele på Teater Takomo är ungefär som att resa i ilfart genom föräldraskapets olika skeden på bara några kvällar, med prestationsångesten som första anhalt och separationsskräcken som den sista.
Men ta det lugnt. De här iscensättningarna är inte tänkta att öka stressen i någondera ändan. Däremot har de kanske ett och annat att säga om behovet av lite distans till den egna föräldrarollen.
I Nationalteaterns Äitikortti anslås den raljanta tonen direkt när publiken träder in i salongen. Skådespelarna tar plats bland granna legoklossar i megaformat och stämmer upp i en barnsång med det utpräglat gulliga tonfall vi förväntas ta till både när vi talar om och med barn. Men hur ser det ut bakom den glättade idyllen?
Inte som i Strömsö
I regissören Olka Horilas dramatisering har Silfverbergs essäbok förvandlats till en galghumoristisk studie i föräldraförväntningar, myter och fällor. Formen är ett slags revy, ett pärlband av korta nedslag i tre pars väg från de första planerna på barn till de första månaderna som föräldrar. Och det säger förstås sig självt att det inte är mycket som går som i Strömsö.
Jag ska lämna in en reklamation, vrålar en av de nyblivna mammor som epiduralblockaden snuvat på ’den stora förlossningsupplevelsen’ medan en annan svär sig blå över allt hymlande om amningens salighet. Och hur var det nu med barnvagnen egentligen? Kan man verkligen godkänna en grunka som skjuter det stackars barnet bort från sin mor ...?
Äitikortti driver respektlöst både med de orimliga förväntningar och känslor av misslyckande som följer i föräldraskapets kölvatten sedan det förvandlats både till projekt och prestation med stort P. Men under satiren ryms också ett stråk av allvar. Varför är föräldraskapet fortfarande i första hand kvinnornas projekt? Och när blev mödrarna sina egna och andra mödrars främsta fiender?
Med mammakortet i bakfickan
I Äitikortti finns det alltid någon som drämmer till med mammakortet, d.v.s. gör anspråk på det ultimata tolkningsföreträdet under förevändningen att hon 'som mamma' minsann vet bäst vad både världen och barnen behöver.
Infallsvinklarna är många i Horilas dramatisering men hanteringen blir naturligtvis ganska flyktig i det här formatet. Det drabbar framför allt den första akten som blir en lätt andfådd marsch mellan olika tematiska trådar i väntan på graviditetstestens positiva resultat.
Men i den andra akten hittar uppsättningen både ett fokus och en fungerande rytm, också när fullt kaos råder. Som t.ex. i en läcker sandlådescen där Kreeta Salminens storögda nybörjarmamma hamnar mitt i korselden mellan Mari Lehtonens militanta ekopropagandist och Meri Nenonens pragmatiska burkmatsrationalist.
De beskäftiga mammakorten singlar runt som giftiga projektiler samtidigt som en stor del av generationskamraterna i publiken sannolikt smårodnande identifierar sin egen plats i trion på scenen. Och förhoppningsvis samtidigt inser att det inte finns någon patenterad idealmodell för vare sig mammor, pappor eller barn.
Vuxna barn är också barn
I Liisa Mustonens Äidin pikku perkele på Teater Takomo är puréerna visserligen ett passerat stadium men mammatrumfkortet lika svårt att avstå ifrån som i Äitikortti. Men här halas det fram i de interna uppgörelserna mellan mor och dotter.
Upptakten är som en parodi på Sartres Lyckta dörrar. Två kvinnor, en mamma och hennes vuxna dotter, finner sig fångna i ett slutet rum.
’Var är vi? - Det ser ut som en toalett.’ Småviskande funderar de på hur de ska ta sig ut men landar i stället i ett gnabb som öppnar porten mot alla de gräl de redan lagt bakom sig.
En bastuscen med förpubertal blygsel över en kropp i förändring, rasande tonårstrots och förnumstigt mammatjat, överraskningsbesök med proviant hos ungen som nyss lämnat boet ... Flashbackarna från det förflutna varvas med realtidskäbblet och småningom inser vi att toaletten mest av allt är ett symboliskt rum, en mental plats där gamla mönster kommer att gå i unken loop i all oändlighet om de här två inte lyckas spola ner dem för gott och ta sig ut ur sitt slutna rum.
Kommunikationsfnurror med exakt tonträffning
Parrelationer, familjedynamik och föräldraskap hör till teaterns mest omhuldade ämnessfärer men det är få som hanterar dem med samma lyhördhet och precision som Liisa Mustonen. Titlarna är det heller inget fel på. Äidin pikku perkele är i alla avseenden en logisk uppföljare till såväl relationsdramat Painia ja pornoa som familjestudien Helvetin perhe.
Tarja Heinula och Elina Hietala medverkade bägge i Helvetin perhe på Kokoteatteri för ett par år sedan och gör nu rollerna som mor och dotter i en produktion som i många avseenden är besläktad både med den pjäsens tema och estetik.
Ordfejder som spårar ut i kakofoniska sekvenser får karaktären av återkommande ritualhandlingar medan perspektivväxlingarna mellan minnesbilder och realtid glider in i varandra, utan anspråk på någon objektiv sanning. Den subjektiva sanningen går vi däremot aldrig bet på. Heinula och Hietala är både igenkännbara och exakta i sin gestaltning av ett maktspel där den största fienden gömmer sig inom gestalterna själva, i oförmågan att glömma, förlåta, släppa loss och frigöra sig.
Äidin pikku perkele känns som ett skutt tjugo år in i den framtid småbarnsfamiljerna i Äitikortti etablerar.
Och det enda som fortfarande inte gått hem är att också föräldrar har rätt till lite nåd. Både ur sitt eget och sina barns perspektiv.