Salta eller inte salta, det är den eviga frågan. Åtminstone när det gäller höst- och vinterföret på våra vägar. En del vill gärna ha nästan sommarförhållanden året om medan andra anser att det räcker med att satsa på ordentliga vinterdäck.
För några veckor sedan startade jag bilen i Esbo för att köra till Borgå där Yle Östnylands redaktion som bekant ligger. Klockan var fyra på morgonen och min arbetsväg bestod i stort sett av Åboleden, Ring I och Borgå motorväg. Rätt hög hastighet hela tiden alltså. Just den här natten och morgonen hade kvicksilvret för första gången sjunkit under noll och på vissa ställen var det mycket halt. Saltbilarna hade inte reagerat på föret så det gällde att köra med tungan mitt i munnen hela vägen till jobbet.
Farliga ramper
Sedan blev det lite varmare tills meteorologen en vecka senare igen hotade med minusgrader. Nu reagerade jag i tid och fixade vinterdäck, splitternya vinterdäck, till följande morgon. Märkväl, dubbdäck, inte friktionsdäck. Med andra ord borde de klara av de mest kvistigaste blixthalkorna som uppstår då vägarna beläggs med is. Nu var Destias gula bilar ute redan klockan fyra och öste salt ur sina bakdelar så på det stora hela var det ganska goda förhållanden i bägge körfält. Men ramperna, dessa dödsfällor för den morgontrötte bilföraren, var det en annan femma med. Antingen saltas de till sist, eller så saltas de inte alls, verkar det som. Hur försiktigt jag än försökte köra i motorvägsramperna började bilen kasta så fort jag ens lite tryckte på gasen. Jag vet inte vad man borde göra annat än salta dessa vägstumpar som med tvära kurvor leder fordonen in och ut från motorvägarna.
Vad tusan saltar de för, det är ju plusgrader?
För några dagar sedan var saltbilarna ute och åkte i Östnyland fast termometrarna visade plus fyra grader och regnet öste ner. Saltmotståndarna ställde sig på barrikaderna och knöt sina nävar och förbannade Destia. Nå, det kan man förstå om spörsmålet tas ur kontext.
- Man kan säga att det var en onödig förhandssaltning, säger arbetsledare Pekka Grönroos till tidningen Uusimaa. Men det var det inte alls, fortsätter han. För vädret skiftade mellan minus och plus från ena timmen till den andra under just den natten.
Grönroos poäng är, helt riktig enligt mig, den att då bolaget i fråga har inalles 1036 kilometer väg att underhålla i Borgåregionen kan man helt enkelt inte vänta på att vägarna helt säkert har belagts med is. Då är det liksom för sent att stiga upp i tid. Saltbilarna måste ut innan det har skett förskräckliga saker i trafiken.
Tvätta eller reparera?
Jag vill å det kraftigaste hävda att jag mycket hellre tvingas föra min bil till tvätten mera frekvent och betala det ofta hutlösa pris tvätterierna tar för att putsa bort smuts och salt från plåten än att jag sitter i diket och måste räta ut samma plåt. Eller ännu värre ligga på sjukhus med fysiska men eller faktiskt i allra värsta fall ha åsamkat någon annan fysiska men.
Det är helt klart att saltet inte är hälsosamt för naturen. Risken att det förstör omgivningen eller ännu värre grundvattenområden är säkert inte obetydlig i och för sig. Men det här gäller väl mindre landsvägar. Det är ju en annan sak då vi talar om våra motorvägar och ringvägar. Naturen kring dem är högst troligt inte speciellt frodig annars heller. Så vitt jag vet får motorvägar inte ens dras genom grundvatten områden över huvudtaget.
Nu ska ingen tro att jag är så dum att jag anser att man borde få kunna köra lika fort året om, ens på motorvägen. Det är ju helt klart att varje bilförare måste vara medveten om körförhållandena varje gång motorn startas. Men klockan fyra på morgonen i november-december då asfalten gnistrar av is känns det nog varmt i hjärtat då jag brummar framåt i bilen på väg mot Borgåredaktionen och möter de gula saltbilarna som precis har dragit upp ett trafiksäkert körfält framför mig.