Hon säger om sin senaste bok, essäsamlingen Min farmors nerver, att den var den värsta, svåraste bok hon har skrivit eftersom den hela vägen handlar om personliga saker.
Att vara kulturredaktör på Hufvudstadsbladet i över tjugo år var ingen formalitet för Pia Ingström. Det var en väldigt stor och viktig aspekt av henne, berättar hon.
Men när hon våren 2022 avstod från den, blev det gott om utrymme för annat. Och då hon dessutom har processat mycket av sitt liv i terapi var det kanske därför som hon skrev boken Min farmors nerver just nu, funderar hon.
– Jag insåg att om det är någonting jag kan skriva nu så är det ändå denna för mig lite hemska bok, hemsk eftersom den trots allt kanske är mest personlig av det som jag har gett ut.
I Min farmors nerver skriver Pia Ingström bland annat om sin uppväxt i Gårdsbacka, om sin farmor, om sina föräldrar, sin farbror och sitt förhållande till sina barn speglat genom den amerikanska författaren Sylvia Plath.
Ingström vill framförallt förstå sig själv bättre genom att närma sig de här privata, ofta kanske nojiga eller primitiva känslorna i nära relationer. De där som kan bero på både ens nedärvda egenskaper och olika händelser och skeenden i livet.
Den vitröda vreden
En viktig fråga för Ingström är det här med nerverna och varför hon själv har haft så lätt för att känna en blixtrande vrede och också för att oroa sig mycket? Hurdana har hennes farmors, pappas och mammas liv och nerver varit?
Vad ligger bakom de häftiga grälen hon ännu kan råka in i med sin pappa? Och hade hon kunnat vara en bättre mamma för sina barn då de var små om hon gått i psykoterapi tidigare?
– Jag skulle ha bråkat mindre med mina barn om jag gått tidigare i psykoterapi, upplever Ingström.
Hon tänker sig att hon skrek till sina barn mer än genomsnittligt. Åtminstone hör hon det så i sitt huvud, säger hon.
Hennes barn lärde sig att tala väldigt tidigt. Ingström kan tänka sig att det då fanns ett systemfel i hur hon resonerade.
– Det gjorde att jag alltid överskattade deras förstånd och rationalitet, vilket i sin tur gjorde att jag hela tiden var skärrad för att jag trodde att de hade några andra bevekelsegrunder att göra dumma, farliga saker än att de bara var barn som gör sådana saker just för att de är barn. Så någonstans tror jag att jag liksom lite missförstod barnets barnsliga grundnatur.
Mamma till vuxna barn
Vi kommer in på hur Ingström har förhållit sig till sina söner som vuxna. Hon berättar att hon ofta saknar dem och upplever att inget är roligare än att umgås med dem.
– Och de är snälla och vänliga och ställer ofta upp och äter lunch, håller kontakt och skickar länkar på Messenger till intressanta artiklar som jag borde läsa och sådant här, så jag njuter och blir väldigt glad när de gör det, konstaterar Ingström.
Samtidigt kommer hon ihåg ett samtal som hennes mamma förde med henne som ung, barnlös och då mamman tyckte att hennes dotter ringde till henne alldeles för sällan. Otåligt frågade Pia då hur ofta hon tyckte att de borde ha kontakt, att skulle det räcka med en gång i veckan?
Det här tänker Ingström nu på med förfäran. Med sitt förnuft förstår hon att det borde räcka med en gång i veckan eller varannan vecka, sönerna är ju nu vuxna med sina alldeles egna liv, betonar hon.
– Men på något sätt, och nu vill jag påpeka att detta är det psykoanalytiska jagets mytologiska bottenslam som jag talar ur, är jag inte alltid så vuxen att jag har koll på det här. Jag måste verkligen bekämpa min benägenhet att uppföra mig som en äcklig klängig medusa-mamma, med ålande tentakler, säger Ingström.
Hon citerar författaren Sylvia Plaths berömda dikt Medusa. I den säger Plath att moderskärleken kan kännas ”som en ålande tentakel, som en klafsig röd placenta, som en alltför stor närhet” för den som bara är trettio år och ännu i färd med att skapa sitt eget liv.
Och Ingström inser ju det orimliga med sin önskan om ständig kontakt. Men samtidigt ser hon den nu som en mamma-atavism, en kvarleva från småbarnsåren då man ofta ser efter att bebisen andas, berättar hon.
– På motsvarande sätt kan jag inte alltid förhålla mig som en saklig vuxen till min åldriga far. Ibland reagerar jag på honom som ett sårat barn. Och han reagerar på mig som på en bossig sårande mamma! Det blir inte så snyggt alla gånger, säger Ingström.
– Men jag tror nog att det nu inte bara handlar om mig och några dårar till, utan jag tror att det inte är ovanligt att man har kvar de där atavistiska känslorna för sina barn också när de är vuxna, och för sina föräldrar när man själv är vuxen. Sen har man en massa andra känslor också lyckligtvis, skrattar hon.
I sin bok återger hon en episod med två unga, behagliga kulturmän som under en middag börjar prata om hur deras mammor har en underlig vana att ringa till dem utan att ha något ärende.
– Och då ... jag försökte säga att men hon vill ju bara kolla att ni lever, att inte vill hon veta något desto mera. Ni kan ju öva in några standardiakttagelser om vädret och livet, det räcker långt… berättar Ingström.
Känslor kommer och går
Ingström har kommit fram till att man inte behöver vara jättetapper med sina känslor. De finns och de är inte farliga i sig, känslor kommer och går, de dödar ingen, konstaterar hon.
– Men man får ju se efter hur man handlar. Och inte säger jag nu att jag inte ofta skulle handla fel ... Men man ska åtminstone försöka låta bli att smeta sina känslor över bordet hela tiden och när andra är med, säger Ingström.
Hon är kritisk till det så kallade Mom Bashing-modet, det att mammor alltid skall anklagas för allt möjligt. Positionen som mor innebär ju också i grunden att man skall påverka och forma sitt barn, det kan man inte komma ifrån, konstaterar Ingström.
Men det har funnits en väldigt stark kultur av att skuldbelägga just mammor för den närhet som de lever i med sina barn och förklara den förkastlig eller enklare att lösgöra sig ifrån än den är, säger hon.
Ingström har haft stor behållning av psykoanalytikern Emma Riekkos text ”Kohti lisääntyvää autonomiaa – eriytymisen ja itsenäistymisen polut lapsuudessa ja nuoruusiässä” (”Mot tilltagande autonomi – differentieringens och självständighetens stigar i barndomen och ungdomen”, Ingströms översättning).
Det är en text som har en empatisk och uppmuntrande syn också på mamman, i stället för att reducera henne till det patologiska hindret i barnets väg, berättar Ingström.
Riekko ser barnets frigörelseprocess ur mammans synvinkel. Och hon ser inte mamman som en regressiv eller ond eller förkastlig eller äcklig medusa för att också hon upplever processen som smärtsam.
Moderskärleken
Ingström skriver även om en annan mycket känd dikt, den i vilken den lite på tjugoårige författaren Henry Parland, eller snarare hans diktjag, önskar sig lite svalkande likgiltighet av sin mor.
En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.
– Den citeras ju ofta, den här karamellen till dikt. Och då tänker jag: Voj Henry! Ingenting begrep han, men kanske han gjort det om han skulle ha blivit lite mer fullvuxen! utbrister Ingström.
För Henry Parlands mamma hade upplevt alla möjliga fasor, faror och förluster, inte minst i ryska revolutionens spår och syskons sjukdomar och död och sådant som det fanns mycket av i början av 1900-talet, konstaterar Ingström.
Och Henry Parland var ju den finlandssvenska litteraturens stora modernistiska unga geni, som festade och skrev med otrolig frenesi under de få år han levde innan han dog i scharlakansfeber som tjugotvååring.
Så modern hade verkligen skäl att oroa sig, samtidigt som det för Henry förstås inte var så trevligt, konstaterar Ingström. Och hon tänker sig att det är en dum, barnslig dröm att föreställa sig att mammor, eller föräldrar överhuvudtaget, på riktigt skulle se på sina älskade barn med svalkande likgiltighet.
– Jag menar, man kan låtsas. Men det duger inte som någon slags recept på hur man fixar sitt liv och inte heller som ett allmänt recept för moderskap. Det är alldeles för enkelt, säger Pia Ingström.