De tog minsann god tid på sig att släppa ett nytt album med ny egen musik, men den som väntar blir inte besviken. Hackney Diamonds är den första av två nya album som de rullande stenarna ger ut. Senaste studioalbumet A Bigger Bang kom 2005 och bluescoverplattan Blue And Lonesome 2016.
Under den här tiden har bandet turnerat otaliga gånger runt jorden och två medlemmar har dött. Trummisen Charlie Watts dog 2021 och hans trummspel hörs också på Hackney Diamonds fast merparten spelas av nya trummisen Steve Jordan. Bandets gamla polare, saxofonisten Bobby Keyes som stod bandet nära ända sedan 70-talet, gick bort 2014.
Rolling Stones har släppt fler liveskivor och samlingsskivor än man kan hålla reda på så jag har här koncentrerat mig på studioalbumen. Analys och rangordning är essensen av diggandet och med rockpolisiärt rynkad panna har jag försökt hålla mig borta från förutfattade ”sanningar” och istället se på den digra diskografin ur respektive tidsperiods perspektiv. Vill du lyssna på bandets liveskivor så rekommenderar jag att starta med serien From the Vault.
I slutet finns en poll där du kan rösta på din egen favoritperiod!
The Rolling Stones är utan tvekan världens största nu levande band och måttstocken för alla andra hur länge man kan hålla på. Trots att det litet skär i hjärtat att se bara tre personer på de färska bandfotona så lyfter jag på hatten för en makalös skivskatt från 1964 till 2023 - och vidare.
27. A Bigger Bang (2005)
Att utse Rollarnas “sämsta” skiva var det lättaste i hela den här artikeln. Hur jag än vrider och vänder på saken så är deras nästnyaste skiva med nytt eget material bottennoteringen.
Jag minns att jag blev bjuden på skivbolagets förhandslyssning i Helsingfors och så satt vi där med min kollega Micke Cronström som var världens hårdaste Stones-fan och en dedikerad samlare. Han fann mycket gott i de nya låtarna. Jag ville göra det, men hade svårt.
Här är egentligen allting fel. Skivan är med sina 16 spår överlång och det finns inte en enda låt med hitpotential. Bandet låter trött och oinspirerat och soundet är sterilt och intetsägande.
Spår som Rain fall down, Let me down slow och singeln Streets of Love kan uppehålla intresset en stund, men inte ens de är särskilt minnesvärda.
Faktum är att jag har ytterst svårt att lyssna igenom hela albumet utan att ungefär 10% in känna mig tvungen att lägga på Exile on Main St. eller Some Girls för att påminna mig om hur bra det kan vara.
Skivan har lika mycket värme som en led-ficklampa med AAA-batterier. Dessutom är det utan tvekan deras absolut fulaste skivkonvolut.
Turnén var ju fin ändå och de besökte Finland också.
26. Blue & Lonesome (2016)
En bluescoverplatta med enbart låtar av de ursprungliga bluesgubbar från plantagernas åkrar i början av förra seklet. Det var det här Stones lyssnade på när de gick i blöja och skivan fick gott mottagande.
Men det är likväl bara gamla bluescovers. Må vara att de är trovärdigt tolkade, men om man är en rockfantast och inte en bluesfantast ger skivan inte så mycket.
25. Bridges To Babylon (1997)
Den här har jag också svårt med av samma orsak som A Bigger Bang. Men den klår A Bigger Bang med att här faktiskt finns en väldigt fin singellåt i Anybody Seen My Baby? Mick Jagger briljerar med samma hemlighetsfulla känsla av urbant cool som på Emotional Rescue eller Undercover.
Men det är andra spåret och sedan barkar det neråt och när skivan är slut så minns du kanske två spår.
Keith Richards sjunger Thief in the night som om han just höll på att somna till TV-Nytt efter maten
Saint of me är en okej låt men till exempel Might As Well Get Juiced är någon obegriplig dänga som låter mer som en ratad demo av U2 kring tiden för Achtung Baby. Keith Richards sjunger Thief In he Night som om han just höll på att somna till TV-Nytt efter maten.
Även denna turné såg jag dem på Olympiastadion i Helsingfors och bra var det som vanligt.
24. Dirty Work (1986)
Den här skivan vet jag att jag inte är ensam om att fnysa åt. Men vadfan; skivan inleds med en helt sjukt bra låt: One hit (to the Body)! Coolt, tufft, rått och sexigt. Och dansbart som fan. Okej, sådant där gubbdansande med konstiga handrörelser. Men låten får blodet att pumpa och höfterna att vicka.
Sedan tar det roliga mer eller mindre slut. Fight är en onödig rockdänga men Harlem Shuffle är ju i sig en liten klassiker. Den svänger och svajar lojt och har genuin groove, men resten av albumet är bara “fillers”.
Pluspoäng för de färggranna kavajerna dock.
(Jag menar det.)
23. Emotional Rescue (1980)
Här är vi riktigt djupt inne i diskotekets bortersta hörn. Jagger har tummen på pulsen med tidens anda. Och varför inte? Handlar inte all rockmusik om rytm och rörelse? Om dans och sex?
Keith Richards brukar säga någonting i stil med att han gillar “roll” mera än “rock” i ”rock and roll”. Och Emotional Rescues disco har ju av den biten.
Send it to me är borderline reggae.
Fet bas och falsettsång som nästan bara hundar kan höra sparkar igång titelspåret. Godis för öronen. Jag börjar alltid att tänka på X3M:s “rocknyheter” som hade det här introt som signatur och ljudmatta.
Jag har ansett den här skivan vara deras minst kända, på ett sätt obskyraste, och för mig faller den litet mellan andra album före och efter som är bättre.
She’s So Cold har funnits på setlistan på deras konserter på senare år. En bra låt. Varför gömma den och titelspåret i slutet av skivan?
På något sätt förblir helheten lika anonym som deras nästfulaste konvolut.
En relativt sällsynt musikvideo för skivans titellåt Emotional rescue.
22. Voodoo Lounge (1994)
Jag går rakt på sak: Jag fullständigt älskar låten Blinded By Rainbows. Den är så vacker att jag nästan börjar gråta. Det är bara ett albumspår som tiden glömde bort men ack så vacker. Jag får typ tonårsminnen som aldrig har hänt.
Det sagt - Voodoo Lounge är en spretig helhet. Love is Strong med sitt munspel är en semistark (eller -svag) öppning och litet jumppaöppning för You got me rocking som tar fart men inte riktigt hinner fram till bardisken före valomerkki.
Sparks Will Fly tänder inte tapeten och i The Worst är än en gång Keef på gråtmilt balladhumör.
Förväntningarna var höga när bandet gav ut sin första skiva på nittiotalet. Med facit i hand lämnade Voodoo Lounge litet i övrigt att önska. Här finns goda stunder, till och med sådana som får håret att resa sig på armarna av välbehag, men det finns lika mycket eller mer onödig utfyllnad. Och 15 låtar är på tok för mycket.
På den här turnén såg jag dem för första gången, på stadion i Helsingfors och det var en stor upplevelse att få se legenderna live.
Jag köpte en vinrödsfärgad keps av någotslags sammetsaktigt material. Den var obekväm och ful. Litet som hela den kommersiella apparaturen kring den rullande cirkusen Rolling Stones som från och med nu började påminna om varuhusets gula dagar on the road.
Bilmärken, tampongmärken, ölfabrikanter och fan och hans mormor sponsorerade Stones och allt var till salu. I USA lär de tjäna mera på parkeringsavgifterna utanför stadion än på gaget eller merchandiseförsäljningen.
Men. Keith-fucking-Richards på scen. Livslevande. Gåshud och ståfräs. Idag är jag aningen mindre kritisk till skivan och kepsen har jag grävt fram. Jag använde den hela sommaren ute på stugan.
Hade jag någonsin kunnat ana att de över 20 år senare skulle kunna överträffa det här låtmaterialet? Nej. Men likväl gjorde de det. Jag kommer till det senare så fortsätt läsa.
21. Rolling Stones (England´s Newest Hitmakers) (UK & USA, 1964)
Klart det är orättvist att placera Rolling Stones självbetitlade debut så här lågt. Tillsammans med The Beatles startade ju för fan en rörelse som hela mitt och miljoner andras liv kretsar kring. Elvis, Little Richard och Chuck Berry uppfann hjulet i USA, men det var de unga britterna med ovårdade frisyrer som tog koppi och undvek att cykla ner i träsket av gospel- och julskivor som Elvis gjorde.
Men debuten består ju bara av covers. Eller nej, Tell me (You’re Coming Back) är skriven av Jagger/Richards. Nej jag kan inte heller nynna på den. Och två till är tillskrivna “Nanker Phelge” som var bandets kollektiva hemliga namn när de inte täcktes säga att de själva skrivit en låt.
Hur låter debuten? Kul tuggummijytä i Route 66, live var det ännu mera fart och fläng, men som gjort för cringe-dans på bröllop när fastrar och mostrar kastar loss efter för många glas bål.
För min egen smak är de två första skivorna för mycket R’n’B och för litet rock. Brittiska och amerikanska utgåvan har litet olika låtval.
En rolig anekdot: År 1963 gav John Lennon och Paul McCartney från The Beatles sin låt I Wanna Be Your Man åt Rolling Stones som släppte den som singel (deras andra) tre veckor före Beatles egen version kom ut på deras andra album.
Låten anses vara Rolling Stones första hitsingel. 2022 spelade Stones den live.
Så här såg I wanna be your man ut 1964.
20. Rolling Stones No. 2 / 12 x 5 (UK & USA, 1965)
Den här är aningen bättre än debuten men de söker ännu sin stil. Time Is On My Side förknippar jag mera med Stones än Irma Thomas som spelade in den tidigare.
Den är en verkligt stor personlig favoritlåt för mig. Jag kan nörda med att versionen med gitarrintrot är avsevärt bättre än det ihåliga orgelintrot i en annan version.
Men när de gör Everybody Needs Somebody to Love eller Under the Boardwalk så känns det litet ”tja”. Inte alls bra faktiskt, om jag ska vara helt ärlig.
Off the Hook och You Can't Catch Me är smått oemotståndligt svängiga. Man försöker hålla foten stilla i bussen när man lyssnar med hörlurar men det går sådär.
Jag föredrar den amerikanska utgåvan och rekommenderar 12 x 5 på vinyl för en skön söndag förmiddag hemma.
Favoritlåtar? Time is On My Side och All Over Now.
Så här såg Rolling Stones-hysterin ut i Yyteri i Björneborg år 1965.
19. The Rolling Stones, Now! (1965)
Här har vi ytterligare en av Juratidens Rolling Stones. Än en gång överlappande låtar med andra album. Det var tredje albumet i USA.
Det finns vissa riktigt tydliga gränsdragningar och brytningspunkter i bandets karriär och Now! hör ännu klart till den första eran.
Sju av låtarna fanns på Rolling Stones No.2 och en del andra hamnade på Out Of Our Heads.
Strunt samma, det är tidig rockjytä och ränttätänttä med skrälliga elgitarrer.
Den exakta stunden när Rolling Stones första era med dylika låtar som låter antika tog slut och en ny era med någonting annat klev in heter Aftermath och då var året 1966.
Den skivan ska vi återkomma till, men tills vidare är Now! ett album för konässören av mycket tidig britt-rock’n’roll.
18. Flowers (1967)
Huruvida Flowers är ett album eller en samlingsskiva kan akademikerna tvista om men faktum kvarstår att skivan med det tidstypiskt psykedeliska konvolutet är fylld av guld.
Ruby Tuesday är en av deras finaste ballader, en barockt elegant och väldigt brittisk låt.
Lose your dreams and you will lose your mind
Ruby Tuesday
Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadows är en aningen bortglömd klassiker som representerar den snabbare och rockigare sidan av bandet i full “fighting mode” på sextiotalet med brass och attityd.
Let's Spend the Night Together behöver inte heller någon presentation.
Men det som drar ner på albumets poäng i den här rangordningen är faktumet att den är ett hopkrafs av låtar från skivorna Aftermath och Between the Buttons samt några separata singlar.
Flowers får på nåder vara med här eftersom den trots allt innehöll tre tidigare outgivna överloppslåtar. Dessa är inte så mycket att hänga i granen. Värst är den sliskiga versionen av My Girl.
Men ser vi Flowers som en samlingsskiva så är den alldeles ypperlig. Ska du ha bara ett album från sextiotalet så kan det gott vara den här.
17. Out Of Our Heads (UK & USA, 1965)
Det här var den första Rolling Stones-skivan jag köpte på cd. Jag hade fått upp öronen för dem på Steel Wheels och ville dyka ner i det klassiska sextiotalet så jag skaffade albumet som har (I Cant't Get No) Satisfaction. Det vill säga den amerikanska versionen. Av 12 låtar är hälften gemensama på den brittiska och den amerikanska utgåvan.
Som helhet har låtarna samma sound och känsla.
Vi står vid urkällan av rock n’ roll och det är bara att ödmjukt ta av sig hatten och skåda briljansen av bandet på albumet där de började hitta sin egen stil och Jagger/Richars började författa egna låtar. På de allra första albumen spelade de ju bara in andra artisters låtar. Likväl gör de unga rullande stenarna en lysande tolkning av till exempel Sam Cookes Good Times. På sitt eget vis och bättre än originalet om ni frågar mig.
Av den riktigt tidiga “flickhysteri”-erans album gillar jag kanske mest den amerikanska versionen av Out Of Our Heads som har vassa kompositioner där den “farlighet” som skulle göra dem riktigt stora för första gången lyfte på sitt huvud i låtar som Play with fire, The Last Time och naturligtvis deras kanske mest legendariska låt någonsin: Satisfaction.
Vid sidan av de här topparna finns det roliga spår som The Spider and the Fly och The Under Assistant West Coast Promotion Man som gungar skönt.
Inga svaga stunder här men bandet jobbade ännu på att hitta sin egen röst.
16. Black And Blue (1976)
Det är ett gammalt skämt att gitarristen Ronnie Wood är “den nya killen i bandet”. Idag är det han, Mick och Keith som representerar Rolling Stones och basisten och trummisen får inte vara med på bandfotona,
I Stones diskografi har Black and Blue en ganska stor betydelse i och med att Ron Wood gjorde entré här.
Stackars Mick Taylor spelade på många (de flesta) av bandets allra mest ansedda skivor, från Let It Bleed (1969) fram till It´s Only Rock ‘N’ Roll (1974). Men han hade inte samma stamina som Keef att knarka och till sist blev heroinmissbruket och annat missnöje för mycket.
I december 1974 meddelade han åt Mick Jagger att han slutar, vilket förargade hela resten av bandet eftersom de snart skulle gå in i studion för att spela in ett nytt album.
Taylor grämde sig över det faktum att han deltagit i låtskrivandet av flera låtar men trots löften fick han inga credits för sina kompositioner.
Hur som helst for skidorna i kors och Rolling Stones saknade en gitarrist. Ett samtal till gamla polaren Ron Wood som spelade i Faces med Rod Stewart löste problemet.
Han hade redan på förra skivan spelat gitarr på titelspåret så han hade redan ena lilltån inne i bandet. Auditions med andra gitarrister värmde inte Stones-gubbarna på samma sätt som Rons bidrag.
Nu hade de en pålitlig gitarrist vars enda påfågelslater fanns i klädsel men inte i gitarrspelet. Ronnie var den perfekta kompisen att supa och spela biljard med och hans fötterna på jorden-attityd och glada humör har gjort honom till en populär medlem hos fansen.
Hans skivdebut är däremot en litet blandad affär trots att den var deras femte listetta i rad i USA. Det är reggaetoner, funk, ballader och disco som dominerar albumets sound.
De gör det förvisso med bravur, men spår som Hot Stuff eller Hey Negrita kanske inte faller alla rockdiggare i smaken. Ingen behöver Melody.
Disco-sidan skulle de utforska ännu mera på Some Girls, men skivan var en ganska tvär vändning åt ett nytt håll efter It's Only Rock ‘N’ Roll.
Den har sina stunder men ganska många spår som inte helt håller måttet eller lyssnarens intresse.
Skivans höjdpunkt är finfina Fool To Cry.
15. Hackney Diamonds
Fastän A Bigger Bang kommer sist på min rankinglista så betyder det inte att bandet bara blivit sämre efter det. Tvärtom har de varit i högform på flera singlar som släppts som bonusar på samlingsskivor. Bästa är kanske Doom and Gloom och Living in a Ghost Town från 2019.
Öppningen Angry är en energiskt maklig rocklåt med ett riff som litet för tankarna till Start me up. Samma murbräckarkvalitet har den förstås inte men det gå an och låten är catchy.
Det anmärkningsvärda med Hackney Diamonds är hur bra Mick Jagger låter. Jag skulle i ärlighetens namn inte kunna säga om låten är från 1993 eller 2003 om jag inte visste. För en 80-åring sjunger han med samma fräna frasering och ton som alltid. Han låter jättebra.
Elton John gästar på piano i Get Close. Igen är det Mick som är i fokus och halvvägs in kommer ett klädsamt trumpetsolo.
Depending on You är en finfin ballad, en av albumets bästa spår. ”Now I´m too young for dying and too old to lose” sjunger Mick.
Jag måste orda litet om producenten Andrew Watt. Det var Paul McCartney som 2022 rekommenderade honom för Ron Wood. Jagger nappade på det eftersom Watt har en hiskeligt fin meritlista från de senaste åren, både med moderna artister och lyckade album av gamla artister.
Watt ligger bakom Iggy Pops senaste fullträff Every Loser och Ozzy Osbournes senaste album Patient Number 9 och Ordinary Man som också är käftsmällar av hårdrock med tufft sound. Förutom veteranerna har han producerat till exempel Miley Cyrus rockiga skiva Plastic Hearts som är en fullständig tiopoängare och andra stora namn som Post Malone, Dua Lipa, Justin Bieber, Elton John, Lana Del Rey, Ed Sheeran, Avicii och Blink 182.
Det är kanske det som är grejen med den här skivan: det behövdes en 1990-född producent för att få till en fräsch produktion och gräva fram de bästa låtarna ur gubbarna.
Bite my Head Off är skivans snabbaste och rockigaste låt där Paul McCartney gästar på bas. Den sitter bra i helheten för balansens skull. Mick är en skällande hund som river dig i byxbunten. Keith och Ron sågar på gitarrerna så man hör hur svetten lackar på dem. Det här är bra!
Sen blir det ännu bättre i Whole Wide World. Igen ett kraftigt riff och en stark refräng. Jag tror den här låten kan växa till en favorit bara jag hunnit lyssna på skivan litet mer. Den har en litet hypnotiskt drivande rytm som inte släpper taget.
Rolling Stones nya trummis är 66-åriga Steve Jordan som gör ett makalöst fint jobb på hela skivan. I många låtar noterar jag framförallt hur bra trummorna låter. Det är annorlunda än salige Charlie Watts, men inte sämre.
Dreamy Skies är lugn men inte helt övertygande. Inget extra. Mess it up och Live by the Sword har Charlie på trummorna, det är spår de hann spela in före hans död. Mess it up är svängig, litet melankolisk och på ett rockigt sätt ”mysig”. Igen poäng åt Mick för en utmärkt sångprestation. Just så här vill jag att Stones ska låta 2023.
På Live by the sword spelar hela det klassiska Rolling Stones med Charlie på trummor ock också basisten Bill Wyman som lämnade bandet i början av 90-talet. Elton plinkar på pianot. Kul att ha Bill och Charlie med men låten i sig är inte så märkvärdig. Åtminstone rivs det av ordentliga gitarrsolon i den.
Driving Me too Hard är medeltempo, litet repetitiv. Tja.
Tell me Straight är den obligatoriska Keith Richards-låten där han sjunger. Det är en allvarsam Keith som tar tag i dagens problem med samma ärlighet som forna dagars texter om grejer som var aktuella i en annan tid. Keef lär till och med ha slutat röka på doktorns order. Men inte dricka förstås.
I need an answer, how long can this last? Just tell me straight, don't make me wait Is my future all in the past?
Tell me straight
I Sweet Sounds of Heaven briljerar Lady Gaga med sockersöt gospelsång och Elton spelar piano. Det är en verkligt lyckad duett och en klockren gammaldags låt. Riktigt lyckat samarbete måste jag säga.
Sedan kommer vi till slutet. Covern Rolling Stone Blues är skivans tolfte spår. Muddy Waters spelade in den 1950 som Rollin' stone. En enda sådan här blueskrabba räcker på tallriken för det är definitivt inte det här som lyfter upp Hackney Diamonds och gör den till en så bra skiva.
En bra mängd låtar, många riktigt bra låtar och ett par fillers, men inte många sådana. Som många andra kritiker sagt: det borde inte varit möjligt men Rolling Stones har gjort en mycket bra skiva. Och de säger att de hann spela in större delen av ett till album med Andrew Watt, så jag väntar med iver på nästa skiva redan nu!
14. Undercover (1983)
Undercover var det första albumet som inte sålde så bra och därför blev det ingen turné.
Efter Tattoo You 1981 var bandet i kris. Redan under inspelningen av Emotional Recue (1980) började Mick och Keith gräla. Gitarristen ville turnera men vokalisten ville inte det. Grälet blev större och deras sista gig spelades i Roundhay Park i Leeds 1982.
När jag tittar på den konserten så ser jag ett glatt och energiskt band som spelar inför en ocean av människor en fin sommardag.
Man skulle aldrig ana att de inte skulle spela live tillsammans igen förrän 1989 när de tog ett stort kliv uppåt med showproduktion.
Många hatar skivan, kanske för att den har så starka åttiotalsvibbar och tidstypiskt sound.
Jag gillar Undercover riktigt skarpt.
Öppningen Undercover (Of the night) är häftig som vinjetten tilW en deckarserie på tv. De där “Takatakataka!” trumfillsen är fantastiska!
Bandet är nu flera mil från Walking the dog kan man konstatera.
She Was Hot är en pålitlig Stones-dänga med piano som driver på som en allmän åklagare.
Det finns både kyla och värme på skivan och ett mörker i lyriken som inte är helt typiskt för bandet.
Too Much Blood med sina plastiga 80-talstrummor och blåsinstrument har en urban känsla och Mick rappar en massa om styckmördare, kannibaler och Texas motorsågsmördaren. Intressant och i själva verket ganska cool.
Som helhet en ganska bra skiva vars ess i ärmen är att den utforskar nytt territorium och tar ut svängarna ordentligt i urban kriminalmystik på ett skönt sätt.
13. It´s Only Rock ‘n’ Roll (1974)
Det här var gitarristen Mick Taylors sista skiva och när man jämför med följande platta Black and Blue (1976) så inser man hur stark prägel Taylor lade på albumen.
Den slappa swaggern är genast där i öppningen If you can´t rock me men det är inte bandets mest oförglömliga låt precis.
Titelspåret har vi alla hört en miljon gånger. Och den funkar varje gång lika bra. En av de där riktigt kännspaka Rolling Stones-låtarna med attityd, avslappnad glädje och en rytm som för lyssnaren in i essensen av Rolling Stones.
Albumet är ändå litet ojämnt. Inga låtar är direkt dåliga men vissa är inte så vassa som på albumen innan.
Skivans diamant i kronan är utan tvekan balladen Time waits for no one som är en tankfull iakttagelse om livets förgänglighet.
Jag snackade för många år sedan med kollegan Micke Cronström om låten och han kunde på rak arm säga längden på både albumversionen (6’38’’) och den förkortade versionen som finns på samlingsalbumet Sucking In the Seventies (4’25’’). Bless you Micke.
Av alla bandets ballader hör den här till den absoluta toppen.
Skivans andra långa ballad If you really wanna be my friend är däremot med sina sex minuter och sexton sekunder ungefär fem minuter för lång för sitt eget bästa.
Fingerprint file är en dold pärla.
12. Let It Bleed (1969)
Många Stones-fans kommer att hata mig nu men jag måste säga det ändå. Let it bleed är en tråkig skiva.
Förutom första och sista spåret.
Sextiotalets svansång inleds i och för sig med bandets kanske bästa låt, åtminstone tävlar Gimme shelter om förstaplatsen med en handfull andra odödliga klassiker i bandets katalog.
Men sedan tappar jag intresset. Love in vain är sövande gnällblues.
Jag är evigt trött på att de än i denna dag envisas med att ha trista Midnight rambler med i setlistan.
Country honk är en ryslig ny version av Honky Tonk Women som bara gavs ut som singel. Den här country&western-versionen med irriterande fioler och biltutor hade mått bäst av att låsas in i ladan.
Let It Bleed är med andra ord en hamburgare med världens godaste semla men biffen är gjord på torr hö
Live with me far in genom ena örat och ut genom andra. Titelspåret har också piano och sävligt tempo. Det är klassisk Rolling Stones men skivan kom till i en turbulent tid i bandets historia.
Originalgitarristen och bandets tidiga ledare Brian Jones var så nerknarkad och på fyllan vid det här laget så han knappt kunde stå upprätt. Därför spelar han bara litet harpa och perkussioner på två låtar.
Brian Jones fick sparken från bandet mitt under inspelningen och två månader senare var han död. Han hittades drunknad i sin simbassäng och än i denna dag florerar konspirationsteorier om hur det gick till.
De hittade en begåvad ung gitarrist vid namn Mick Taylor som spelar på två låtar, resten fixas av Keith Richard. Han lade till ett ”s” efter först år 1977.
Okej, jag fattar varför Let It Bleed hör till de klassiska albumen. Det finns en obestridlig låtskrivartalang i Gimme Shelter. Den är ju för fan en perfekt låt. Superbt intro, kvinnlig körsång som ger kalla kårar, dramatiskt piano, hypnotisk rytm och den osar av sex och fara. Precis som året 1969.
Synd att albumet i övrigt låter som en amerikansk bonde med höstrå i munnen som snarkar på sitt traktorflak.
Men sedan kommer finalen. Skivan avslutas med sju och en halv minut långa You Can´t Always Get What You Want, som givetvis är en till odödlig rockklassiker den med. Kyrkokör, trumpet och allsång för hela stadion. Onödigt att orda om den för ni vet redan.
Let It Bleed är med andra ord en hamburgare med världens godaste semla men biffen är gjord på torr hö.
11. Between the Buttons (UK & USA, 1967)
Den här finns också i två versioner med litet olika låtar. Aftermath som kom före är vassare och däremellan kom liveskivan “Got LIVE if you want it!” som är enda officiella liveskivan med Brian Jones på gitarr.
Jag gillar den här tidens brittiska elegans som 1969 byttes ut mot amerikansk folkmusik.
Yesterday’s Papers och She Smiled Sweetly har skön oskyldig stämning.
Connection har attityd och friska tag och är en av mina favoriter från skivan. De här gamla sextiotalsplattorna med dem har så krispt och tydligt sound. Man hör de enskilda instrumenten tydligt vilket är en njutning.
Pianodrivna Cool, Calm and Collected är nästan humormusik, det låter nästan mera som The Beatles med Paul McCartney på vaudeville-humör. Men det är komiskt på ett trevligt sätt.
Skillnaden till föregående albumet Aftermath är ändå ganska tydlig och den här hamnar i skuggan även om det är en ganska bra skiva.
Vem kan säga att den inte gillar Miss Amanda Jones?
Den amerikanska versionen vinner solklart över den brittiska i och med att den har Let's Spend the Night Together och Ruby Tuesday, båda två Rolling Stones som allra bäst.
Överlag är den här tiden den bästa av de ursprungliga rullande stenarnas period. De hade funnit sin egen stil, lät ännu väldigt brittiska och kompositionerna var avsevärt bättre än två år tidigare.
10. Their Satanic Majesties Request (1967)
Många säger att det här var en miss av bandet. De borde inte ha försökt sig på att göra en egen “Sgt. Peppers”, skivan som tog The Beatles till en ny nivå och lade ribban högt för alla andra band efter det med sina studiotricks.
Många säger saker men få har rätt. Gene Simmons i Kiss har sagt att han rankar den här skivan högt av den orsaken att den visar upp en helt ny sida av bandet och att de vågade experimentera gjorde dem säkert gott.
Nya tider nalkades och om de hade gjort “12 x 5” om och om igen hade ingen brytt sig om dem idag.
Dessutom — här finns åtminstone tre helt saakelis bra låtar. Först och främst fantastiska 2000 Man med sina framtidsvisioner och på samma linje finns 2000 Light Years From Home som är ren science fiction. Undrar om de hade lyssnat på tidig Pink Floyd med Syd Barret? För det finns alldeles klara likheter mellan Astronomy Domine-tidens Floyd.
Jag förknippar alltid den låten med livekonserten på tv från Steel Wheels/Urban Jungle-turnén 1989-1990 där de spelade låten.
Den tredje stenhårda klassikern bland de psykedeliska drogdrömmarna är She's a Rainbow.
Albumet är uppbyggt som en dag på nöjesfältet eller en marknad med gycklare och folk som ropar högt och vill locka din uppmärksamhet.
Personligen diggar jag de där riktigt konstiga spåren som Citadel, The Lantern och In Another Land, den senare enda kompositionen av basisten Bill Wyman som han också sjunger själv
Vi hör kyrkklockor, snarkningar, människoröster och ett experiment som bandet aldrig skulle upprepa efter det här. Därför känns skivan så speciell.
9. Tattoo You (1981)
Introriffet i Start me up är ikoniskt. Till den grad sönderspelat att jag inte riktigt orkar med den längre. Tattoo you är ju på det viset en speciell platta att den kom till i en turbulent tid och till stor del bestod av gammal skåpmat.
Men de lyckades göra en delikat pyttipanna på de ingredienser som fanns till hands och skivan blev en fullträff.
Start me up t.ex. var en gammal reggae-grej med titeln Never stop från Some Girls-inspelningarna men det ville sig inte riktigt och låten lades flera gånger åt sidan. Tills de knäckte koden och den blev list-tvåa i USA.
Hela skivan är en hårt rockande guldbit som varken saknar rå energi (Hang fire), tillbakalutad funkgroove (Slave) eller en Keith Richards-sjungen stänkare (Little T&A).
Tops är så gammal att det är Mick Taylor på gitarr.
Många av de här låtarna har framförts live och turnén för skivan var påkostad och storslagen. Det skulle bli deras sista turné på sju långa år.
De officiella konsertvideorna från turnén är fenomenala och visar ett energiskt band som ger järnet på fulla cylindrar. Trots interna gräl inom bandet, framförallt mellan Mick och Keith.
Mot slutet av albumet (b-sidan om du föredrar vinylspråk) så dras tempot litet ner, men hela albumets höjdpunkt är den enastående vackra Waiting on a friend.
Waiting on a friend har också en sympatisk musikvideo.
8. Some Girls (1978)
Här har vi ännu en gång ett Rolling Stones-album som inleds med en rockklassiker. Man kunde nästan kalla Miss You en discoklassiker också, för speciellt Mick Jagger anammade friskt från discoboomen på sjuttiotalet på den här skivan.
Some Girls avlade en massa hitlåtar i USA och Storbritannien och är faktiskt deras mest sålda album som såldes i över 11 miljoner exemplar. Bara samlingsskivan Hot Rocks toppar den. Exakta siffror är svåra att föra fram men plattan var en succé.
Ronnie Wood var nu full medlem i bandet.
En av mina favoriter är Before They Make Me Run där Keith Richards sjunger om att bli jagad av polisen med fickan full av pulver av dubiöst ursprung.
Beast of Burden är också en av mina alla tiders favoritlåtar av bandet.
When the Whip Comes Down piskar som Vasagatans Lady Domina på lönedagen och Shattered sparkar också röv.
Lyriken i titelspåret har på senare dagar kränkt feminister och konvolutkonsten höjde en del ögonbryn och förargade många kändisar vars ansikte syntes där så de fick laga om omslaget.
When the whip comes down piskar som Vasagatans Lady Domina på lönedagen
Ronnie Woods input är påtaglig för hans gitarrspel kompar och driver framåt Keith Richards spel på ett helt annat sätt än den mer bluesorienterade Mick Taylor som var mer av en virtuos än en hårt rockande gitarrist.
Det här är en skiva som jag ständigt återkommer till.
7. Beggars Banquet (1968)
Den stora frågan är om det här är den mäktigaste öppningen av ett Stones-album? Den här eller Paint it black måste det vara.
Få låtar i rockhistorien är lika ikoniska som Sympathy for the Devil. För många världens bästa låt genom tiderna.
Se Sympathy for the devil musikvideon på YouTube.
På två år hade hela deras image och sound tagit flera kliv framåt och helt nya vindar blåser på Beggar's Banquet.
Det är ännu det “gamla“ Rolling Stones som spelar även om det är litet oklart hur mycket Brian Jones längre bidrog med för han var ganska nere i träsket mot slutet av livet.
Det brittiska har fått ge vika för mer amerikanska tongångar med influenser av country och folk. Men de gör det väl och Dear doctor t.ex. har en skön ledig stämning.
Slidegitarren i Jigsaw puzzle och Bill Wymans lågmälda bas är godis för öronen.
Street fighting man är säkert en av de rocklåtar av bandet som det gjorts flest covers på och den är i fokus som albumets hårdaste stund.
En storfavorit för mig personligen är fräcka Stray cat blues. Lyriken må vara litet tvivelaktig men låten är guld. “I can see that you're 15 years old / No I don't want your ID” sjunger Jagger och och på liveskivan Get Yer Ya-Ya’s Out har 15 blivit 13…
Stones lämnar ofta det bästa till sist och som socker på botten avslutas skivan med arbetarklasshymnen Salt of the earth, en av många höjdpunkter på albumet.
Samma år spelade de också in hitsingeln Jumpin’ Jack Flash som faktiskt inte finns på en enda studioskiva med bandet.
6. December´s Children (And Everybody’s) (1965)
Den här skivan hör till en av mina favoriter. Den visar upp den råa och skrälliga tidiga lineupens bästa sidor. She said yeah är högexplosiv, Talkin’ about you sävlig men krypande melodiskt cool.
Men skivan är i princip en samlingsskiva i USA med låtar från deras tidigare album plus några extra nummer. Likväl är det en bunt prima musik av tidiga Stones.
You better move on är romantik med röda rosor och fluffiga presenter paketerade med sidensnöre. Fånig men kul.
Jag hittar många favoriter här: The Singer not the song är lysande. Liveversionerna av Route 66 och I’m Moving on med autentiska flickskrik är eld och lågor liksom publiken.
As tears go by är hitlåten som de gav åt Marianne Faitfull, men här är det Mick Jagger som sjunger den. Bra version trots det och en vacker låt.
Skivans största hit är klassikern Get off my cloud som getts ut som singel och nu kom med på album. Med handklappningar och de turvisa “hey!”, “you!”-ropen en stenhård rocklåt som hängt med i setlistorna genom årtiondena. Sabla hårt och kompromisslöst trummspel av Charlie Watts också. Den var listetta i USA.
Skivan har hela spektret: från sockersöta ballader till kioskvältande rockriff. Därför är December´s Children en så skön helhet.
5. Exile On Main St. (1972)
Nu kommer vi till det tunga artilleriet i diskografin. Det här är skivan som ofta röstas fram som bandets kronjuvel och toppar listorna.
Hela albumet med underbara spår som till exempel Sweet Virginia är knastret från en öppen spis i en väderbiten trästuga och smaken av billig konjak ur ett skråmat mjölkglas. Vad kan en människa mer begära?
Jag försöker ändå se på den inspelade karriären ur ett mera personligt perspektiv och ta alla årtiondena i beaktande i den situation då skivorna gjorts.
Det skulle vara för lätt att pricka in den mest legendariska skivan av dem alla som etta. Den saknar ju fakmtiskt hitar!
Vid det här laget kan alla redan historien: Bandet gick i skatteflykt i exil till södra Frankrike där de hyste in sitt pick och pack i slottet Nellcôte; instrument, kompisar, flickvänner, barnen, brenkkun och drogerna och riggade upp i trapphus och dammiga källare.
Sweet Virginia är knastret från en öppen spis i en väderbiten trästuga och smaken av billig konjak ur ett skråmat mjölkglas
Festen var igång och ut kom ett album low-fi musik som inte liknande nånting annat de gjort tidigare. Kritiker och fans krafsade sig i huvudet och var tveksamma men med tiden har skivans status stigit till mytiska höjder.
Det är naturligtvis fullständigt guld.
Skivan är på sätt och vis ett slags soundtrack och stämning mer än en bunt “låtar”. Den har 18 spår och Happy som sjungs av Keith Richards är kanske den som mest krafsats ner i deras setlistor efteråt.
Tumbling Dice är också väldigt känd.
Men det är de så kallade “deep cuts” som är grädden på moset här.
Det blir inte skönare än Sweet Virginia eller Casino Boogie till exempel. Bara att sätta fötterna upp på bordet och sluta ögonen och njuta.
De olika låtarna har litet olika sound, bandet testade olika ställen i slottet att spela in på och inte en kotte var säkert nykter. Men den andas en värme och jordnära mänsklighet som få andra skivor.
Det varierar litet vem som sist och slutligen spelar på vilka låtar, de jobbade inte tätt ihop som ett band på den här. Basisten Bill Wyman orkade inte hänga så mycket på plats men han minns att sessionerna började åtta på kvällen och slutade tre på morgonen, i en hel månads tid.
Keith Richards använde nu heroin på daglig basis och polare som William S. Burroughs, Gram Parsons och John Lennon ragglade ut och in.
Den påföljande turnén är också stuff som legender byggs av. Man skulle ha velat vara en fluga i taket på deras privata flygplan!
4. Sticky Fingers (1971)
Brown Sugar är en sådan där rockstandard till som jag har hört för mycket av. Visst är det ett ikoniskt riff, men min personliga favorit på den fronten är låten Bitch.
Sticky Fingers är dels namnet på Bill Wymans restaurang i London och också Mick Taylors första studioalbum som gitarrist i Rolling Stones. Han spelade på liveskivan Get Yer Ya-Ya’s Out innan.
Om ni ursäktar mig så spolar jag framåt från Brown sugar till the good stuff. Sway har en långsam sexig groove som får fönstren att imma.
Wild Horses är jättekänd. Inte utan orsak, den är ju väldigt vacker.
Sju minuter läckra Can´t you hear me knocking fanns med i sin helhet i filmen Casino av Martin Scorsese, ett genialiskt drag att spela hela låten under gansterscenerna i Las Vegas.
You Gotta Move är kanske litet sövande country.
Bitch grabbar sedan tag i dig som portieren i din krage och kalsipperna och bär dig resolut ut på gatan för en käfträttegång och när det är klart vill du bara gå in igen och fortsätta slåss.
Gene Simmons har sagt att han lånade riffet bakfram för Kiss låt Deuce.
I Got the Blues är en till långsam och stämningsfull låt.
Sister Morphine är en av bandets mest dramatiska låtar någonsin och tillsammans med Bitch är det för mig skivans höjdpunkt.
Mörkt och skälvande och man får ju rysningar av välbehag vid 56 sekunder när gitarren kommer in.
Och ännu mer så vid 1’25’’ när Bill Wymans bas träder in.
Vid 2’36’’ kommer den tredje skrällen med Charlie Watts perfekt tajmade trummfill.
Låten bara växer och växer och fångar din fullständiga koncentration som en kobra som kommer upp ur ormtjusarens korg.
Countrydängan Dead Flowers drar dig ner på jorden igen och öppnar gardinerna.
Moonlight Mile är ute på mystiskt territorium och spär starkt på med stråkar mot slutet. Ännu en pärla på albumet.
Sticky Fingers och Exile On Main St. är väldigt olika skivor men de är båda 100% diamant. Sticky Fingers enskilda låtar kanske ändå funkar bättre i ett kortare format medan Exile bäst avnjuts i lugn och ro i sin helhet. Helst skulle jag ge delad plats åt albumen.
3. Steel Wheels (1989)
“Helgerån!” hör jag någon ropa. Jag vet. Men låt mig förklara litet. Året var 1989 och min pappa gav mig den här skivan på kassett som present. Jag tror han hade köpt den på någon arbetsresa. Jag vet inte om hans baktanke var att introducera mig till något annat än bara hårdrock för från mitt rum hördes mest Iron Maiden, Twisted Sister, AC/DC, Kiss, Skid Row och Ozzy Osbourne och sådant.
Jag gav skivan en chans och föll direkt för den. Senast när de visade konsertfilmen från samma turné på tv så var saken klar. Rolling Stones var tillbaka efter sju års livepaus och de var i ruskigt bra form. Steel Wheels/Urban Jungle-turnén var deras största produktion någonsin med en massa roliga uppblåsbara prylar och Mick sjöng Sympathy for the Devil uppifrån stadiontornen.
Så varför rankar jag den här ganska bortglömda skivan högre än de heliga kossorna Exile On Main St. och Sticky fingers?
Om vi ser på tidsperioden när den kom ut så har Steel Wheels ett helt nytt sound jämfört med senaste studioalbumet Dirty Work från 1986 som låter litet plastig.
Det var ett sound och ett låtmaterial som lät fräscht och tilltalade mig just då. Jag skulle inte ha fastnat för Exile år 1989. Verkligen inte. Än mindre de tidiga sextiotalsskivorna. Brown Sugar, Honky Tonk Women och sådant luktade gamla människors firmafester och spindelnät på diskreta slipsar.
Steel Wheels är lysande för att de kunde förnya sig och vara relevanta i en helt ny tid.
Sad Sad Sad är perfekt öppning. De menar allvar och det är brass och keyboards och körer som maxar bandets snabba drev. Mick är i lågor.
Mixed Emotions är bara en så galet bra låt med otroligt catchy refräng. Den tröttnar jag aldrig på. De lugna låtarna som Terrifying har gitarrsound som låter väldigt mycket sent åttiotal, på ett bra sätt. Skivan har till skillnad från till exempel Let It Bleed urbana vibbar.
Steel Wheels är lysande för att de kunde förnya sig och vara relevanta i en helt ny tid
Steel Wheels andas stämningen av ett litet parasoll i min Pommac. Kromade räcken, spegelhissar och marshaller i snön.
Samtliga låtar är sirliga och smidda med erfarenhet och hjärta. Det finns ballader också och Mick lyser framförallt i Almost hear you sigh och Keith i sin tur i Slipping away.
Rock and a hard place har ett gudabenådat riff, hundra gånger häftigare än Start me up och det finns mera djup i låten.
Jag har fortfarande kassetten kvar och lyssnar varje sommar på den i bastun på sommarstugan.
Jag tröttnar aldrig på Steel Wheels som jag ibland tröttnar på Sticky Fingers eller Beggar's Banquet.
Steel Wheels visar en litet annan sida än det vi är mest vana vid och är ett bevis på att de kan avvika från det mest uppenbara formuläret och fortfarande göra fantastisk musik.
100 Years ago tänder en ny cigarett och blåser sakta ut röken i ditt ansikte. Du hostar och känner någons hand på ditt knä och det känns inte illa alls
2. Goats Head Soup (1973)
Det sägs till och med i boken som kom med deluxeutgåvan av den här skivan att den hamnade i skuggan av mästerverket Exile On Main St. året innan.
Men där Exile är litet spretig och mer en känsla än ett album så är Goats Head Soup sex på burk.
Hur Mick väser “New York ccccity!” i öppningslåten Dancing with Mr. D och de där skriken av fasa som hörs i bakgrunden vid 2’15’’. Det är djuriskt hela vägen.
100 Years Ago tänder en ny cigarett och blåser sakta ut röken i ditt ansikte. Du hostar och känner någons hand på ditt knä och det känns inte illa alls.
Coming Down Again är vacker och skör med piano och vemodig sång.
Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker) må ha en löjlig titel men det är New York ssssity igen och polisen jagar en ung kille genom parken tills de skjuter ihjäl honom. Gitarrkompet är sylvasst i refrängen och sågar ett hål i tapeten. Vems händer är det där på mina axlar? Var är vinflaskan, det behövs påfyllning!
“Till dig eller mig eller ska vi dansa först?”
Femte låten är skivans stora hit och bandets troligtvis bästa ballad av dem alla: Angie. Den är lågmäld, växer sakta och Mick Jagger sjunger som en ängel.
Här en presskonferens år 1973 med Rolling Stones.
Och en dokumentär om turnén i Australien 1973.
Silver Train representerar deras boogiesida och albumet avslutas till sist med Starfucker som inte fick heta så utan snabbt döptes om till Star Star. Också den en högenergisk klassiker som funkar i vått och torrt.
För mig klår Goats Head Soup Exile On Main st. därför att det finns fler användningsmöjligheter för låtarna på den här skivan. Det funkar inte nödvändigtvis att lägga en Exile-låt i jukeboxen eller en random spellista på en fyllefest och utan kontext kan de enskilda spåren kännas ensamma och litet vilsna.
Det gör inte låtarna på Goats Head Soup, de står stadigt på egna ben. Jag skulle inte nödvändigtvis lägga Mick Taylor-kompositionen Winter i en bilreklam men i bilen, på promenaden, på festen och i sängkammaren funkar albumet som tågets berömda toalett.
Skivan är inte helt felfri. Can You Hear the Music och Hide Your Love är litet utfyllnad men de magiska stunderna kompenserar mer än väl för det.
Som sagt, det här är Rolling Stones sexigaste skiva.
Mick Jaggers klädsel på sjuttio- och åttiotalet var ibland fullständigt skrattretande och här kulminerade hans flamboyanta sida med guldbyxorna i musikvideon till Dancing with Mr. D.
1. Aftermath (UK & USA, 1966)
Vi talar ju faktiskt om separata album här. Först kom den brittiska Aftermath och därefter den amerikanska, med litet olika låtlistor.
Båda versionerna inleds med var sin fullträff: den brittiska med Mother's Little Helper, en berättelse om husmödrar och uppiggande droger som var ett bra steg åt sidan från de trötta tonårskärleksförklaringarna tidigare.
Och den amerikanska. Paint it Black. Wow! Är det Rolling Stones bästa låt? Mycket möjligt. Åtminstone badar den i samma guldkantade badkar fyllt av Dom Perignon som Satisfaction, Sympathy for the Devil, Gimme Shelter, Start Me Up och Brown Sugar.
Se tonårshysterin urarta i fullständigt kaos i den här dokumentären, gå direkt till 17 minuter.
Stupid Girl är frän och fräck och har attityd. Klart den kränker vissa idag, precis som rockmusik ska göra. Vad är det annars för idé?
Spinettballaden Lady Jane är lika perfekt varje gång jag hör den. Bandet har utvecklats till något eget och blomstrat ut. Deras sökande efter nya musikaliska toner och inspirationer börjar här. Låten för mina tankar till hovet i något medeltida slott i England. Korsetter, gycklare och dolda dolkar.
Det är ofattbart hur en skiva efter så där bra låtar kan fortsätta överraska och bli bättre och bättre hela tiden. Fjärde låten Under My Thumb är ren energi tappad på en flaska. Stones lättar retfullt på korken och låter musiken smyga ut i doser som gör att du bara vill ha mera. Live, som inledning på konserter, fick låten en ny energisk dimension.
Balansen mellan instrumenten är perfekt. De tysta stunderna är minst lika viktiga som stunderna som fylls av riff och trummslag.
Going Home är över elva minuter lång och ett tecken på vad som komma skulle i till exempel Midnight Rambler på Let It Bleed (1969). Det håller hela vägen.
Flight 505 retas med tonerna av Satisfaction på piano i introt innan den kör igång med en skön stänkare. På High and Dry testar de på country och de lyckas med hedern i behåll.
Den amerikanska må ha Paint it black men den brittiska har Out of time.
Så där har ni det. Aftermath är Rolling Stones som bäst. Det här är skivan där hjulen lämnade marken och planet lyfte med attityd och starka egna kompositioner under vingarna. De skulle nå ännu högre höjder i popularitet, men det var på Aftermath det blev allvar av det hela.
