I Journalistreglerna, de principer som alla seriösa medier i Finland har förbundit sig till, sägs det i punkt 1 att allmänheten “har rätt att få veta vad som händer i samhället”.
Den formuleringen verkar utgå ifrån att det finns en outtalad önskan bland folk att bli informerade, att medierna inte får förhindras i sitt arbete att uppfylla den önskan.
Men om man inte orkar med mera krig och elände? Kanske många just nu hellre förbehåller sig rätten att inte veta? Siffrorna över publikbeteende tyder på det. Sedan Ukrainakriget startade har så kallad news avoidance (ett aktivt undvikande av nyheter) blivit ett växande globalt fenomen, också i Finland.
Och man kan ju inte riktigt klandra någon för det. Vi har på redaktionens morgonmöten på sistone skrapat oss i huvudet för att hitta ens en liten gnutta ljus och hopp bland en aldrig sinande ström av krig, våld, social misär, ekonomiska nedskärningar, klimatkatastrofer, rasism, företagskonkurser, psykiskt illamående och så vidare.
Dessutom går det hetsiga 24/7-nyhetsflödet hand i hand med en annan bekymmersam utveckling: de allt mer högljudda kraven på att man borde ta ställning, borde ha en åsikt, borde välja sida.
Vågar man till exempel skriva något överhuvudtaget om det som för tillfället händer i Israel-Gaza? Jag känner en instinktiv motvilja eftersom jag vet hur omöjligt det är att nyansera nånting just nu.
Tonläget är högt och aggressivt, inte minst på de turboladdade sociala medierna där alla gråskalor försvinner. Där belönar algoritmerna känslostormar med ännu mer synlighet. De som är arga syns mest, medan de som är osäkra eller eftertänksamma förblir osynliga.
Det hetsiga nyhetsflödet går hand i hand med en annan bekymmersam utveckling: kravet på att ta ställning, att ha en åsikt, att välja sida
“Either you are with us or you are against us”. Den tidigare amerikanske presidenten George W. Bush ultimatum efter terrorattackerna den 11 september 2001 kunde gälla inte bara för Israel-Gaza, utan också många andra samhälleliga tvistefrågor i dag.
Håller man inte med, är man automatiskt emot.
I den här korselden hamnar också journalistiken. Medierna blir den ofrivilliga åskledaren för en massa ilska och frustration. Skjut budbäraren, liksom.
Och ju mer komplex världen är, desto större blir lockelsen i enkla, svartvita svar.
Men journalistiken får inte falla för samma frestelse. God journalistik ska ge verktyg för folk att skapa sig en egen uppfattning om det som sker men också avslöja hur svårt det faktiskt är att välja sida om man fördjupar sig tillräckligt i något.
Det betyder också att flera saker faktiskt kan vara lika sanna, relevanta och viktiga – samtidigt. Den ambivalens och irritation som det skapar måste vi helt enkelt lära oss att leva med.
Kanske vi också oftare kunde ha mod att helt enkelt säga “jag vet inte”? Så som världen ser ut just nu behövs ju knappast mer tvärsäkra åsikter.
God journalistik ska ge verktyg för folk att skapa sig en egen uppfattning men också avslöja hur svårt det är att välja sida om man fördjupar sig tillräckligt i något
Nyhetsundvikandet då? Hur ska vi komma åt det? För det första tycker jag att undvikandet i sig är helt sunt. Vi är bara människor, och det är faktiskt ingen medborgerlig plikt att ta del av all världens nöd och elände.
Att sätta gränser för vad man orkar med är inte detsamma som likgiltighet. Emellanåt måste man få andrum och en känsla av kontroll, vilket också psykologer påpekat.
För det andra hoppas jag att ni kan se på oss journalister som hjälpredor i informationskaoset, inte som domedagsprofeter eller olyckskorpar.
Vi filtrerar, sorterar, prioriterar och komprimerar så att du inte behöver göra det. Tycker du att flödet är övermäktigt, låt oss ta hand om det.
Förbättra världen kan vi knappast, men kanske kan vi göra verkligheten aningen mer begriplig och hanterlig.
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.