Charlotta Kerbs bänder upp dörren till det övergivna, röda huset från 1800-talet på Lufolk i Lepplax, som hennes mamma vuxit upp i. Hon berättar att hon är så glad över att gården lever upp igen.
– Jag drömmer om att renovera det och skapa ett konstnärsresidens här.
Det har gått några år sedan hon flyttade hem till Österbotten, och hon har inte ångrat sig.
Kerbs soul får Lepplax att kännas som Alabama under en konsert i hennes släkts gamla fähus som blivit konsertlokal. Följ med på ett souljam i Musikdokumentär:
Hennes senaste utgåva, Muscle Shoals Sessions, har hittat lyssnare utomlands och hennes röst har uppmärksammats som något unikt inom den finländska soulen.
Kerbs rotar i lådor av böcker, lyfter upp ett gammalt instrument och berättar om hur hon kring återflytten träffade en gammal dam på byn.
– Har du familj, frågade hon. Jag sa att jag är en frilansande musiker och lever för mig själv.
– Det känns som om du hittat ett hem här i Lepplax, sade damen, och jag kände att jag fick en välsignelse.
Janis Joplin är en förebild
Kerbs har varit ett namn inom det finlandssvenska musiklivet i många år. Hon spelar musik utan att vara kedjad vid någon genre: afro jazz, soul, rock och tillsammans med musikern Sanjay Khan undersöker hon till och med indisk folkmusik.
En gemensam nämnare för musik oberoende av kultur är hur musik används för att uppnå trans.
Sin öppna inställning till musik fick hon redan som 11 årig flicka, av musikergrannen Peter ”Nylli” Nylund, som bjöd på lyssningssessioner vid sitt köksbord.
Charlotta Kerbs, 11 år, lyssnade tillsammans med Nylli på Louis Armstrong, progressiva band som Yes, Genesis och David Bowie.
Janis Joplins version av Me and Bobby McGee, där hon sjunger ”freedom is just another word for nothing left to lose” har stannat hos Charlotta Kerbs sedan ungdomen och det första band hon spelade i var ett akustiskt hippieband.
Hippien i henne lever fortfarande. Hon lever ett liv lite vid sidan om normerna och mår bra med det.
– Jag är nog en väldigt snäll hippie, jag går mot strömmen men vill inte kämpa emot någonting.
Kerbs berättar att Janis hjälpt henne att förhålla sig till blickar man får som kvinnlig artist.
Drömstudion i Muscle Shoals, Alabama
Fame Recording studion i Muscle Shoals är världsberömd. Alicia Keys, Aretha Franklin och Lynyrd Skynyrd har spelat in där, bland många andra.
– Redan när vi körde in på parkeringsplatsen kom tårarna, det kändes så stort.
Att gå in genom studions dörrar, som så många förebilder innan Kerbs, var en dröm och inspelningen blev hennes kanske bästa.
– Det handlade om musiken, inte om att visa upp allt det man kan.
Charlotta Kerbs & The Strays är ett band med lite öppen uppsättning och en tanke är att binda samman musiker från olika håll i världen.
Las Vegas-basisten Darrell Craig Harris är en oersättlig part i samarbetet och Kerbs berättar att inspelningen av hennes låt Eagle var minnesvärd eftersom den berörde en av proffsmusikerna i Fame-studion.
– Jag såg att han fick tårar i ögonen.
Låten handlar just om att släppa taget och låta sina vingar bära, uppåt. Hela albumets atmosfär uppmuntrar lyssnaren att våga leva.
På souljammet i Lepplax är fähuset fullt av barn, vuxna, unga som dansar, äldre människor och åtminstone en hund.
Hon öppnar med Edith Piafs Non, je ne regrette rien - jag ångrar ingenting.
Musikerkollegan som Kerbs ofta jobbat med, Tinja Sabel, uppträder med några låtar och sen får Charlotta och the Strays stället att svänga som i den amerikanska södern.
Förutom Harris på bas så skapar Felix Holmberg på trummor och Petter Näse på gitarr ett luftigt, elektriskt sound medan Kerbs vinner hela publikens hjärta.
Det är otroligt bra, inkluderande och kärleksfullt, medan sommarregnet faller lätt utanför.
Det blir både egna låtar och några evergreens och mot slutet av konserten sjunger Kerbs ”freedom is just another word for nothing left to lose”, i låten som Janis Joplin gjorde känd, ett mognadsprov säger hon.
– Om man inte har något att förlora, har man ju allt att vinna.