Ärligt talat trodde jag inte att det här skulle leda till en så inflammerad debatt också hos oss. Det är trots allt en ständigt pågående kris som dessutom funnits så länge jag kan minnas.
Med undantag för enskilda uppflammande diskussioner har den israelisk-palestinska konflikten under årens lopp inte genererat något större engagemang bland publiken.
Men här är vi nu. Efter det som skedde i Israel den 7 oktober har vi fått till och med mer respons på vår Mellanösternrapportering än på många av de inrikesfrågor som alltid brukar röra upp känslor.
Responsen följer samma polariserade mönster som på andra håll.
Antingen beskylls vi för att vara pro-israeliska (och för att aktivt ”nonchalera lidandet bland palestinierna”), eller så är vi pro-palestinska (och därigenom ”på terroristernas sida”). Samma hetsiga attityd vittnar också finländska forskare om.
Någon gråskala finns inte i publikresponsen. Det finns bara antingen eller.
I ett sådant läge är det omöjligt för journalistiken att tillmötesgå allas förväntningar och krav. Hur vi än rapporterar beskylls vi för att gå den ena eller den andra partens ärenden. Allt vi gör betraktas med förstoringsglas i jakten på ”bevis” på var vi kan tänkas ha våra sympatier.
Någon gråskala finns inte i publikresponsen (heller).
Det är ett uttryck för det som inom forskningen kallas för fientliga medier-fenomenet, och i den här konflikten om någon tar den sig allra tydligast uttryck. Fenomenet innebär att personer som har en stark åsikt i en viss fråga anser att rapporteringen i frågan oftast gynnar motståndarsidan.
Och ändå är det ju – oberoende av vem man råkar sympatisera med i den här frågan – uppenbart att lösningen på konflikten förutsätter att man väger in olika beskrivningar av vad som sker. Om rätt och fel, om skuld och ansvar, om rättigheter och skyldigheter.
Det här är en konflikt där flera parallella berättelser kan vara precis lika sanna och relevanta – samtidigt.
Man kan å ena sidan vara upprörd över Hamas bestialiska och sadistiska attack på israeliska civila (och därför uppfatta Israels reaktion som helt berättigad), å andra sidan kan man samtidigt känna sorg och uppgivenhet över vad den palestinska befolkningen på Gazaremsan tvingas (och tvingats) utstå.
Det ena behöver inte utesluta det andra. Man ska inte behöva stämplas som pro-det ena eller anti-det andra även om man inte väljer sida.
Det här är en konflikt där flera parallella berättelser kan vara precis lika sanna och relevanta – samtidigt.
I ett uppmärksammat inlägg som USA:s tidigare president Barack Obama gjorde häromdagen apropå våldet i Gaza underströk han att vi ”måste godta att det finns en komplexitet i det som sker”, att det inte räcker med att vi ”begränsar oss till vår upprördhet” i frågan. Bara på så sätt kan vi gemensamt tänka framåt och ta itu med någon slags lösning, menade Obama.
Vad gäller politiker och makthavare var det ett välkommet tillskott av eftertanke och självkritik, som vi inte blivit precis bortskämda med på sistone.
Någonstans i det nyktra resonemanget finns det rättesnöre som jag tror att också journalistiken bör följa.
Verkligheten inordnar sig sällan i de ramar var och en av oss ställt upp för hur vi tolkar omvärlden. Istället är den oftast motstridig, frustrerande och svår att begripa. Lockelsen i enkla svartvita förklaringar är lika bedräglig som uppenbar.
I den fällan får journalistiken inte hamna. Vi måste klara av att berätta flera historier samtidigt, annars sviker vi vårt uppdrag.
Skribenten är innehållschef på Svenska Yle med ansvar för journalistik och etik.