Många av dagens framför allt yngre författare skriver i en eller annan form om miljöförstörelsen och de hot som är förknippade med den. Samma trend finns också i Svenskfinland. (Jag skriver ordet trend med lite motvilja eftersom det klingar falskt i det här sammanhanget.)
Några exempel ur höstens skörd: Victor von Hellens fick helt nyligen lyrikpriset Den dansande björnen för sin dystopi Onkalo, Ulla Donners serieroman Den naturliga komedin handlar om kampen om naturens fortlevnad och i Mikaela Nymans diktsamling För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled blir rivströmmen en bild för en miljökatastrof som inte går att hejda.
Det var senast på 1980-talet det talades och skrevs så mycket om miljön som i våra dagar. Och bra så eftersom det är ju ett tema som hotar hela mänsklighetens existens på vår planet.
Cli-fi
Också Erica Håkans nyaste bok Biosfär slår an på samma strängar. För tjugo år sedan skulle jag ha kallat boken för science fiction (sci-fi) men idag har det skapats en egen kategori för den här sortens böcker: climate fiction (cli-fi).
Erica Håkans börjar boken med ett vagt memento:
Det kommer en dag
när du blickar tillbaka
till denna tid
när allting var bra.
Vagt, eftersom det inte är klart vilken tid ”denna tid” syftar på: vår nutid, 2023, eller berättelsens nutid, 2090.
Det finns fler tider i boken. Till exempel 2060-talet, årtiondet där allt sket sig och människorna tvingades att fly undan miljöförstörelsen. Jordens yta är helt enkelt inte längre beboelig.
Människorna flyr dock inte till månen eller mars (som herremännen Musk eller Bezos drömmer om) och går inte heller under jorden, utan de dyker ner i vattnet.
Under vatten
Under vatten har det byggts olika kolonier. De var först tänkta som skyddsrum men när det inte längre var möjligt att lämna bunkrarna byggdes de ut till små samhällen. I Biosfär får vi följa med livet i en koloni som har döpts till Hydra.
Vi döpte kolonin till Hydra. Det kändes som ett passande namn på en civilisation som likt ett månghövdat monster vägrade att dö
Erica Håkans: Biosfär
Livet under vattnet har sina fördelar. Klimatet är alltid exakt det samma. Under ytan hotas man av varken stormar, hettan, störtregn, översvämningar eller andra katastrofer som härjar på jordens landytor.
Människor som bor i Hydra har anpassat sig till ett liv på havets botten. De äter fisk och odlar kelp, en snabbväxande brunalg som formar stora undervattensskogar. I stället för trädgårdar finns det tånggårdar.
Också rent fysiologiskt börjar människokroppen vänja sig vid ett ”undervattniskt” liv. Invånarna i Hydra kan hålla andan i upp till 20 minuter.
Under år av träning har de fått en stark mjälte som ger syre längre. Mitt rekord är 12 minuter
Erica Håkans: Biosfär
Det finns ett flertal sådana kolonier men kommunikationen dem emellan har brutits och därför vet Hydras besättning inte om de är jordens sista människor eller om det finns överlevare i de andra stationerna.
Kolonin är förresten ganska så liten: 86/115. Den första siffran beskriver det aktuella invånarantalet och den andra kolonins kapacitet.
Universums historia
Erica Håkans berättelse Biosfär består av små kapitel tagna från olika källor under olika årtionden: bland andra en Tanyas dagbok skriven mest i början av 2070-talet, Kaptenens logg skriven år 2090, jag-berättarens anmärkningar från nulivet i kolonin och utdrag ur Universums historia, kapitel 14, volym 6. Uppslagsordet är Homo sapiens.
Universums historia är skrivet på ett för mig (och alla andra misstänker jag) okänt språk som har tacknämliges översatts (och skapats?) av bokens författare.
Det här upplägget påminner om expressionisternas sätt att skriva på 1920-talet. Liksom författarna på den tiden varvar Håkans olika urklipp ur olika källor och fogar ihop dem till ett litterärt collage. Bara med den lilla skillnaden att hon själv har fabricerat alla sina källor, vilket är förståeligt i en bok som utspelar sig i framtiden.
Först har man en känsla att man fiskar i mörkret. Men Håkans har gjort det ganska skickligt och så småningom växer en helhetsbild fram under läsningens gång med ett flertal aha-effekter.
De enskilda bitarnas kvalitet är i sig ganska ojämn, men i det stora hela lyckas hon med att hålla oss kvar i berättelsen och gör oss nyfikna på nästa uppslag.
Bäst gillar jag faktiskt utdragen ur Universums historia, mest för att de är så finurliga och roliga. Tillsammans med de andra ”källorna” bilder de en tankeväckande helhet om ett möjligt liv på jorden år 2090 där prepositionen på känns ganska så malplacerad och prepositionen under inte heller bra.