Säger man ”Åland” och ”rockband” möts man på fastlandet till största delen av frågande miner eller, om man har god tur, nämns bandet Good Evening Manchester. Och Pub Bastun förstås.
Fredrik Rosenqvists nya bok Pyro, party och pudelrock handlar om alla de små eller ännu mindre band från Åland som på sin tid var lokala superstjärnor.
Väldigt lokala, måste man tillägga. Men superstjärnor likväl.
Men ack så roligt de unga musikerna verkar ha haft det!
Som tidsskildring är boken härlig att läsa och det är glädjande att alla nostalgiska foton från gig, bakrum och skoldiskon getts lika stort utrymme som texten.
Utan fotona kan mängden ”name dropping” bli litet för mycket för den icke-insatte läsaren, men den snygga redigeringen och fokus på känslan av att vara ”på gång” gör mycket för boken.
Jag måste lyfta upp ett exempel som fick mig att skratta. Bandet Speed Limit ska inleda sitt musikaliska världsherravälde på ett skoldisco i Sverige. Pontus Eliasson berättar hur det gick till:
”En annan gång hade vi en spelning på en ungdomsgård i Farsta, på ett disco. Vi skulle bara ta med oss handinstrumenten och så skulle de fixa resten, men när vi kom dit var det total katastrof. De ville att jag skulle koppla in gitarren i en gammal bandspelare som skulle fungera som förstärkare.”
Författaren Fredrik Rosenqvist berättar om hur han upplevde scenen på det gyllene åttiotalet.
Boken är en inblick i en försvunnen tid när lokala band var kung och det ordnades en massa gig på Åland. Hur aktiv var livescenen på den tiden jämfört med senare årtionden?
– I synnerhet jämfört med de tio, tjugo senaste åren var den oerhört aktiv. Det fanns ett stort utbud av lokala band som spelade så ofta de bara kunde. I Mariehamn kretsade mycket kring Pub Bastun, där det kunde vara flera spelningar i veckan. Det hölls dessutom mängder med spelningar på de olika högstadieskolorna och ungdomslokalerna.
– Dessutom hade vi ett stort inflöde av svenska band som mer än gärna spelade på Bastun, som hade en publik och atmosfär som var bättre än de flesta ställen i Stockholm. Det finns flera bra åländska band i dag också, men tyvärr spelar de nästan bara utanför Åland.
Jag reagerade på att många av banden hade ganska mesiga bandnamn, de hette sådant som Styrox, Schack Matt, Speed Limit, Nameless eller Wize Verza – inte så mycket fananamma i de namnen åtminstone. Hur stor rock-kredibilitet hade den tidens band?
– Det är genomgående för de flesta band att namnet de tog var en slags nödlösning. Ofta var det så att ett gäng började spela, fick det att låta bra och blev inbokade på sitt första gig. Då insåg de i panik att de var tvungna att heta något och krystade fram någon tillfällig lösning som de sedan aldrig orkade byta ut mot något bättre.
– Till exempel Nameless kom ju de facto aldrig på något namn. Och Good Evening Manchester ville ju också egentligen byta namn, men det blev inte av. Även om namnen inte var så creddiga var det bra ös i musiken. På 90-talet blev bandnamnen däremot lite hårdare. Då hette de saker som Human Corpse, DIE och Mortuary!
De ville att jag skulle koppla in gitarren i en gammal bandspelare som skulle fungera som förstärkare
Bandet Speed Limit
Många av banden i boken var extremt unga, ofta gick medlemmarna ännu högstadiet eller var i yrkesskole- eller gymnasieålder. Hur kommer det sig att just rockmusik, framförallt hårdrock, blev en så stor grej bland unga på 80-talet?
– Jag tror det har att göra med att Åland jämfört med resten av Finland är så influerat av vad som sker i Sverige. Hårdrocken var jättestor i Sverige under några år på 1980-talet och då blev den det på Åland också. De åländska ungdomarna åkte på Monsters of Rock i Stockholm 1984, de var jätteimponerade av Europe när de slog igenom och nästan alla lyssnade på och ville bli som bandet Mogg de gånger de kom till Åland och lirade.
– Jag tror att den här rörelsen blev så stark att det var svårt att som åländsk ungdom tycka om någon annan musik än hårdrock på 1980-talet. Det var hårdrock alla lyssnade på och om du inte gjorde det blev du väl i det närmaste utstött, för att överdriva lite.
Vilken anekdot var den mest dråpliga eller roliga du hörde när du intervjuade banden?
– Det var nog när killarna i Fury berättade om när de skulle vara förband åt Prayer i Godby högstadieskola, som alltså ligger ute på den åländska landsbygden. Fury var och är ett gäng tuffa killar från Strandnäs (en förort till Mariehamn) som bara skulle ut på landet och visa bönderna hur man spelar hårdrock. Så kommer de dit och blir totalt knäckta när de ser hur bra Prayer är, hur de spelar på riktiga USA-strator och har enorma Marshallstärkare.
– Trots att det har gått 35 år sedan dess beskriver killarna i Fury det fortfarande som ett trauma. Det var också rätt dråpligt när Limelight trodde att deras spelning på Stafettkarnevalen på Olympiastadion i Helsingfors hade blivit inställd och satt sig på hotellrummet och söp i stället. När de sedan fick reda på att spelningen inte alls hade blivit inställd blev det ganska bråttom …
Det var kallt, det luktade piss och det var skitigt, men det var fritt
Fredrik Rosenqvist
Vilka var de centralaste platserna för Ålands musikliv?
– De två absolut viktigaste platserna var Vicke och Pub Bastun, båda i Mariehamn. Vicke var i praktiken ett övergivet hus vägg i vägg med ungdomsgården Uncan, där alla band som fick plats kunde repa. Det var på Vicke i princip samtliga band föddes och där banden och deras ”hangarounds” hade hela sina liv. Alla fick komma och gå som de ville och det fanns i princip inga regler och ingen vuxen närvaro. Det var kallt, det luktade piss och det var skitigt, men det var fritt, vilket gjorde att det blev en väldigt kreativ miljö. Utan Vicke skulle knappast några av de band som porträtteras i boken ha funnits. Sedan var Pub Bastun den plats alla banden på Vicke drömde om att få spela på.
En tunn mustasch var också inne, ser jag på fotona. Vem hade den snyggaste mustaschen?
– I och med att de flesta av banden bestod av ungdomar i högstadieåldern är nog ansiktsbehåringen, eller snarare bristen på den, ett rätt sorgligt kapitel bland de åländska 1980-talsbanden. Jerker Ahlmans moppemush kanske, den är i alla fall den första jag kommer att tänka på.
Du planerar en bok till, om 90-talets musikliv på Åland – hur skiljde det sig från 80-talet?
– Oj, det var som att någon tryckte på en knapp 1989 och så blev allt helt annorlunda. Hårdrocken dog i princip ut över en natt och i stället fick vi mycket punk och pop på svenska, en hel del väldigt extrem metall och under andra halvan av 1990-talet mycket britpop. Musikscenen blev mindre likriktad och antalet åländska band blev faktiskt ännu fler under 1990-talet.
– Det var ju under det här årtiondet som Good Evening Manchester nådde sina största framgångar. De spelade bland annat på stora scenen på Ruisrock samma dag som Nirvana. Rent konstnärligt var i synnerhet texterna på en högre nivå. Det var mindre klyschor och mer texter om verkliga känslor och vardagliga saker som var lättare för ungdomar att relatera till – åtminstone upplever jag det så.
