”Higistame välja kõik selle hirmu!”
Det är mörkt och varmt och bland ångorna urskiljer man nakna kvinnokroppar som rytmiskt skanderar ”låt oss svetta ut all denna rädsla”, det låter som en besvärjelse, rösterna blir allt högre och högre för att till sist nästan övergå i ett skrik.
I den estniska dokumentären Smoke Sauna Sisterhood möter vi olika kvinnor som badar rökbastu och bildar ett slags systerskap i och kring den estniska rökbastutraditionen i Võrumaa i sydöstra Estland.
Kvinnor som i skydd av bastuns mörka väggar och varma ångor berättar om sina liv, om kärlek och sorg, våldtäkt, svåra sjukdomar och jobbiga modersrelationer och förundrar sig över mäns behov att skicka dick pics.
De gråter, skrattar och lyssnar in varandras berättelser. Och man inser snabbt att här renas inte bara kroppen utan också själen.
Varje gång jag går in i en rökbastu är det som att stiga in i en symfoni
Syskonskap och symfoni av ljud
Smoke Sauna Sisterhood utspelar sig i och runt om en kolsvart, gammal stockbastu.
Vi ser skiraste sommargrönska, höstlöv som faller, tung, blöt snö som böjer trädstammarna. Årstiderna växlar men bastun består.
Den står där stadigt i landskapet och tar emot kvinnorna som badar, berättar och ibland går ut för att svalka sig i sjön eller för att bara ligga i sommargräset och njuta.
Dokumentären är visuellt vacker och då jag pratar med regissören Anna Hints och berättar hur de här bilderna stannat i mitt minne börjar hon le. För henne är rökbastun inte bara cinematografisk, den har också ett otroligt fint ljudlandskap.
– Varje gång jag går in i en rökbastu är det som att stiga in i en symfoni. Det var en utmaning att kunna fånga och omvandla allt det en rökbastu är till filmduken – ljudet, ljuset, pratet i bastun, hela den här magiska kosmiska sårbarheten.
Bottnar i regissörens rötter
Dokumentären skildrar rökbastukulturen i Võrumaa i sydöstra Estland, en tradition som sedan 2014 också finns på Unescos lista över immateriella kulturarv. (Den finska bastutraditionen kom med på listan 2020.)
Bastun är en safe space och varje historia har rätt att höras och födas där
Att se dokumentären betyder att man får ta del av djupt personliga berättelser och då jag talar med regissören Anna Hints avslöjar hon att dokumentären är djupt rotad i hennes egen bakgrund.
– Jag kommer från den här kulturen, jag ser inte på rökbastukulturen utifrån utan är en röst inifrån.
Det här var också en av orsakerna till att hon kunde skapa ett förtroende för de kvinnor som medverkar.
Anna Hints berättar att hon redan som 11-åring insåg att bastun är mer än bara en plats där man tvättar sig. Hennes farfar hade precis dött och dagen innan begravningen eldade släkten rökbastun.
– Min farmor, jag och några andra kvinnliga släktingar gick för att bada och i bastun berättade farmor plötsligt att farfar hade varit otrogen mot henne flera gånger. Där och då släppte hon ut alla känslor, all ilska, frustration, skam och smärta.
– Vi badade i flera timmar och efteråt kände jag att farmor hade fått frid gentemot farfar.
Då insåg också Anna att bastun och speciellt rökbastun är en plats där man kan dela känslor, berättelser och erfarenheter och där man blir hörd.
– Bastun är en safe space och varje historia har rätt att höras och födas där.
Då Anna nu reser runt världen med dokumentären har hon också insett hur speciell och viktig bastukulturen är.
– Det här är superviktigt och jag har insett att det finns en stor saknad av ett sådant här säkert rum där man kan samlas och dela med sig.
Ordens makt
Den estniska rökbastukulturen i Vöromaa har olika ritualer och hit hör bland annat ord och besvärjelser, eller som Anna kallar dem, ”loitsu”.
– Det finns en stor tro på ordens makt, när du säger eller skapar en ”loitsu” så har den en kraft.
Annas farmor var en helare som använde makten i orden och då hon beskriver sin farmor säger Anna att ”orden kom till henne”.
– Du skapar inte, utan mottar ord, som en slags vision i form av ord.
– Jag har ibland upplevt det själv då jag till exempel stått i skogen och plötsligt har starka besvärjelser och sånger kommit till mig.
Anna, som också är sångare, förvaltar nu arvet efter farmor och för henne är det viktigt att de här traditionerna är levande. Folklore utställt på ett museum är ingen levande kultur.
Biografen som en bastu
Att stiga in i en bastu handlar inte bara om att klä av sig kläderna, det handlar också om att klä av sig emotionellt.
– Vi klär av oss alla masker, alla konstruktioner och koncept vi har av oss själva och då blir bastun en möjlighet, en plats där du kan ifrågasätta och omdefiniera dig själv.
Anna berättar hur hon har försökt att omvandla upplevelsen av en rökbastu till biografen, så att då du sitter i biomörkret får känslan av att sitta i en rökbastu.
– Jag blev så lycklig då en japansk kvinna berättade för mig att hon sett filmen sex gånger och upplevde det som att basta. För henne blev det också ett sätt att behandla de svåra saker hon gick igenom personligen.
Förtroende att filma nakna kvinnor
Kvinnorna som medverkar i dokumentären berättar djupt personliga saker ur sina liv och då jag frågar Anna hur hon fann de här kvinnorna säger hon att det hela blev en mycket betydelsefull organisk process.
– Jag övertalade ingen att vara med, men jag förklarade noggrant vilken nivå av intimitet jag ville ha, att jag ville gå djupt.
Eftersom Estland är ett litet land spred sig snart också ryktet om dokumentären. Anna berättar hur en helt okänd kvinna en gång kom körande och frågade ”Var är rökbastun? Jag vill vara med.”. Och så blev hon en av dem som medverkar i dokumentären.
Anna bestämde sig också för att först filma och klippa ihop en första version innan hon visade den för kvinnorna, då fick de bestämma om de ville att deras berättelser skulle vara med eller inte.
– Jag och min producent Marianne Ostrat tog en stor risk, vi filmade i sju år och först i filmens slutskede frågade vi dem om de ville vara med. Ingen sade nej.
En annan utmaning för Anna var hur hon skulle filma de nakna kropparna eftersom den kvinnliga kroppen alltid är så översexualiserad i vårt samhälle.
– Kameran är aldrig objektiv, utan alltid subjektiv och jag ville absolut inte ha en manlig blick.
– Alla som varit i en estnisk eller finsk bastu vet att det inte finns något sexuellt med att sitta naken i en bastu. Men hur skapar du samma känsla eller uttryck i en dokumentär?
För att hitta den rätta visuella stilen testade Anna det hela genom att filma sin egen kropp. Och sedan visa det för kvinnorna så att de skulle få en uppfattning om hur det hela skulle se ut. Dessutom fick de välja om deras ansikten skulle synas eller inte.
Slutresultatet blev en dokumentär där det stillsamma lyssnandet är en central del av berättelsen.
Och för också tankarna till den finska dokumentären Miesten vuoro (Den nakna mannen, 2010).