Solen skiner på de röda strandbodarna vid Borgå å. Vinterns första snö har fallit och lämnat ett tunt skikt på bodarna, vilket sakta smälter när solstrålarna värmer de svarta filttaken.
Den pittoreska vyn vid åstranden ligger också på vägen till en av medeldistanslöparen Sara Lappalainen favoritträningsställen vid Borgbacken i Borgå.
Den 20-faldiga finländska medeldistansmästaren var i somras nära att lägga av sin framgångsrika karriär. Två år av motgångar höll på att bli för mycket.
– Alla problem skapar en enorm stress, vilket gör dig bara ännu sjukare. Jag kände enormt mycket ångest och det blev ett ekorrhjul som bara fortsatte och fortsatte.
Se Sportliv om Sara Lappalainen comeback:
Från rekordslakt till djupdykning
Sara Lappalainen hade en perfekt säsong OS-året 2021.
Vid de olympiska spelen i Tokyo tog hon sig till semifinal på både 800 och 1500 meter. Under mästerskapet förbättrade hon de finländska rekorden på distanserna i alla lopp, sammanlagt fyra gånger, och blev samtidigt första blåvita kvinna under drömgränsen två minuter på 800 meter.
Karriären pekade spikrakt uppåt och Lappalainen – då med flicknamnet Kuivisto – verkade ha något riktigt stort på gång.
– Jag tänkte att riktningen bara är uppåt. Jag hade nått en hög nivå och röjt mig väg till de stora loppen och mästerskapen. Men så kom störtdykningen, säger Lappalainen.
Det kom att bli en osannolik rad av bakslag som startade med trilskande hälsenor och slutade i att hon nästan satte punkt för sin karriär. Det blev helt enkelt för mycket.
Listan över motgångar är lång. Förutom hälsenorna har det handlat om en seg tarmbakterie, ett tekniskt fel i höghöjdsrummet, maken Ollis allvarliga cykelolycka och svårdiagnostiserade övriga hälsoproblem. Så fort hon rest sig slogs hon ned av följande problem.
– Jag är seg till min läggning och ett visst antal motgångar är inget bekymmer. Men när man ständigt har den ena motgången efter den andra, och inte ser något slut på eländet, så känns det nog tungt.
Totalt utmattad
Det trygga idrottarlivet är samtidigt det tråkiga idrottarlivet, beskriver Sara Lappalainen. Det består av dagar som ser väldigt likadana ut. Samma rutiner som upprepas dag efter dag.
Då den rytmen bryts försvinner också tryggheten som regelbundenheten för med sig.
– Det är brutalt på det viset att när det går bra så gallrar man automatiskt bort allt ur livet. Man har varken tid eller ork för nåt annat än idrotten. När det sen börjar gå dåligt sitter man ensam hemma på soffan. Man har inget att falla tillbaka på.
Som individuell idrottare står du ensam då det inte finns ett lag eller en tränarstab som backar upp.
– Det är ingen som ringer upp och kollar att allt är ok. Du ska själv klara av att ta hand om allt, ringa läkaren varje dag och ta dig ur eländet. Jag kände mig väldigt ensam.
Utan stödet från maken, familjen och tränaren hade det blivit svårt att ta sig upp ur gropen.
– Senast då förstod jag vad det betyder att vara totalt utmattad och deprimerad. Jag orkade bara inte.
I juni var hon redo att ge upp och lägga skorna på hyllan för gott. Men det visade sig att tiden ännu inte var inne.
Vägen tillbaka
Trots alla besvär gjorde Lappalainen comeback till tävlingsbanorna i juli. Hon valde att ställa upp i Kalevaspelen i Lahtis och överraskade alla, inklusive sig själv, genom att åka hem med dubbla FM-guld.
– Det var jätteviktigt för mig att jag kunde tävla, träna och springa i slutet av säsongen, säger Lappalainen som pressade fram riktigt konkurrenskraftiga tider trots hindren på vägen.
Hon säger att den oväntade framgången gjorde att hon igen fann glädjen i idrotten. Det kändes igen motiverande att träna och tävla – och hungern efter framgångar vaknade på nytt.
– Den lyckade säsongsavslutningen hjälpte mig förstå varför jag gör det här. Det är bara så kul, jag älskar det, säger den 32-åriga Borgå Akilles-löparen.
– Det var otroligt viktigt att hitta tillbaka till känslan att det här är vad jag vill göra. Än är det inte dags att kliva åt sidan.
Under den svåra perioden hann hon reflektera en hel del över sin idrott, men även allt runtomkring. Som toppidrottare lever man i sin egen bubbla där allt kretsar kring idrotten och där idrotten styr vardagen.
– Jag försöker hitta nåt positivt i allt. Det jag har fått med mig efter det här är att det ändå bara är idrott. Det finns också mycket annat i livet.
Alla motgångar fick Lappalainen att inse att också hon har gränser, att hon inte är odödlig och osårbar. Perspektivet breddades.
– Jag är inte någon supermänniska.
Vill inte sluta med skitsmak i munnen
Förmiddagens träning vid åstranden i Borgå är avklarad. Det blev åtta kilometer löpning med en snitthastighet på 4:15 minuter per kilometer.
Hon stannar upp med ett brett leende på läpparna. Det känns skönt att träna igen. Äntligen frisk.
Mitt i motgångarna har det hela tiden under ytan pyrt en drivande tanke på att få avsluta karriären på ett värdigt sätt.
– Jag ville inte lägga av med skitsmak i munnen.
Med ny iver har hon valt att satsa åtminstone en säsong till. En säsong som kommer att innehålla både EM och OS.
Längre än så har Lappalainen inte planerat. Så länge hon känner att det är meningsfullt att fortsätta så gör hon det. Och nästa säsong ska det definitivt göra det.
– Jag vill förknippa min karriär med nåt positivt. Det skulle vara häftigt med en säsong då vi kunnat göra allt och inte bara räddat vad som räddas kan.
Att prata om kommande säsong som den sista vill Lappalainen undvika. Det skapar bara onödig stress. Målet är att få löpa i sommarens båda stortävlingar och njuta av att tävla skadefri på toppnivå.
– Jag tänker njuta av allt i fulla drag.