Anton levde ett helt vanligt liv med sin familj i Esbo. Han spelade ishockey och umgicks med vänner.
– Anton var empatisk och social. Ett barn som det var lätt att ha att göra med och en tonåring som det inte var några problem med, berättar Antons mamma Kreetta Ahti.
Ishockey var Antons stora passion. Han tränade hårt och var ambitiös. I skolan hade han lätt för att lära och han hade bra betyg. Han hade vänner som han umgicks med och han var också mycket tillsammans med familjen. Han hade en äldre och en yngre syster.
Anton skadade sin rygg i ishockeyn och var tvungen att sluta. Det var ett hårt slag för honom.
Efter nionde klassen skulle Anton börja på Mattlidens gymnasium i Esbo. Sommaren innan gymnasiet började han umgås med nya vänner som familjen inte kände. Anton som alltid hade kommunicerat med sin familj om var han är och när han kommer hem, började försvinna.
– Början av gymnasietiden var svår. Bruket av cannabis hade gått överstyr under sommaren efter nian, men jag insåg det inte då. Han började försvinna hemifrån och jag var mycket orolig, berättar Kreetta.
Kreetta tog sin son på drogtest som visade att Anton inte bara använde cannabis, som han själv påstod. Nu fanns det bevis för att Anton också använde tyngre droger.
Barnskyddet kopplades in. Familjen och Anton hade samtal med dem. Men ingenting förändrades i Antons beteende. Han försvann fortfarande hemifrån och svarade inte i telefon.
Till slut anmälde Kreetta Ahti sin son försvunnen till polisen.
Barnskyddet kom med radikalt förslag
Polisen var i kontakt med barnskyddet och efter en tid fattade Antons föräldrar, i samråd med barnskyddet, beslut om att Anton skulle placeras på en barnskyddsenhet. För att få bort honom från de människor och miljöer som hade med missbruket att göra valdes en enhet i en annan stad.
Anton gick med på placeringen men fogade sig inte efter de regler som sattes upp för honom.
Han hade ingen motivation att sluta missbruka. Anton ansåg, som han gjort från första början, att han inte hade något missbruksproblem. Det var bara när det var fest som han använde droger. Någon missbrukare var han inte.
– Så här i efterhand har jag svårt att säga om placeringsbeslutet var rätt eller fel. Vi borde kanske ha funderat noggrannare på det men jag hade inga bättre förslag själv och vi hade försökt med allt annat.
Då Anton fyllde 18 år skrevs han ut från barnskyddsenheten. Då hade han också bestämt sig för att flytta hemifrån. Han ville komma bort från sin kontrollerande mamma, som han uttryckte det själv. Han ville pröva sina vingar och framför allt visa sin familj att han klarade sig.
– Jag var så klart orolig över om han kunde ta hand om sig. Men vad kan man göra? En 18-åring har tyvärr självbestämmanderätt. Det var i och flytten som Antons väg utför började, säger Kreetta Ahti.
Ingen lämplig vård erbjöds
Antons mående växlade mellan eufori och självdestruktivitet. Han kunde skicka meddelande mitt i natten om att allt var bra och fint och följande dag hotade han att ta sitt liv. Kreetta Ahti la mycket tid och energi på att försöka få vård för Anton.
– Vi besökte hälsocentralen hur många gånger som helst för det fanns gånger när Anton skadade sig själv. Han skar sig i handlederna och senare skar han sig i halsen. Anton var så ångestfylld och utagerande att vi, vid de här tillfällena, tillkallade både vårdpersonal och polis, berättar Kreetta.
Anton mådde psykiskt dåligt och han använde olika droger. Det här är en vanlig men svår kombination eftersom missbruk vårdas på en enhet och mentala problem på en annan. I teorin ska enheterna samarbeta, men i praktiken fungerar det inte så. Det fick Kreeta och hennes familj uppleva.
– Anton borde i ett tidigare skede ha fått sådan vård som beaktar de dubbla diagnoserna. Men vårdstigen är sådan att man skickar patienten till psykvården och från psykvården till missbruksvården, säger Kreetta Ahti.
– Man bollar de här sjuka människorna fram och tillbaka. Det fanns ingen fast punkt eller egen plats för Anton och hans krafter tog slut. Också för oss anhöriga tog krafterna slut, säger hon.
Bristerna inom vården är kända
I somras publicerade riksdagens Justitieombudsman en utredning över vilken sorts vård personer med dubbeldiagnos har tillgång till.
”På basis av de uppgifter jag har till mitt förfogande är det klart att det finns brister i hur tjänster produceras för personer med dubbeldiagnos. De kan ha blivit utan vård, trots att deras situation varit känd hos personal både inom social- och hälsovården. Jag anser att bristerna som kommer fram i utredningen är allvarliga,” skriver biträdande justitieombudsman Maija Sakslin.
Efter att ha tagit emot flera klagomål kräver Maija Sakslin förbättringar i vården av den här patientgruppen.
I Helsingfors är det HUS beroendepsykiatri som sköter patienter med så kallad dubbeldiagnos. Man är väl medveten om problemen som lyfts upp.
– Jag anser att vi gjort stora förbättringar de senaste åren. Vi har skapat så kallad integrativ vård som innebär att man på en och samma enhet kan få vård för både missbruks- och mentala problem. Vi vet att det finns regionala skillnader i hur bra det fungerar och det finns säkert situationer där vi misslyckas, säger Kaisa Kuurne.
Vården kom för sent
Sommaren 2020 blev Anton intagen på en sluten psykiatrisk avdelning. Han var psykotisk under en lång tid innan man slutligen hittade rätt sorts medicin.
En dag ringde han sin mamma och sa, ”nu förstår jag att den här världen som jag har levt i, den är inte verklig.”
Kreetta Ahti var lättad över att han äntligen mådde bättre.
– När Antons psykos avtog fick jag tillbaka min son. Det var jag väldigt glad över. Han hade mycket kroppsliga symptom och tung medicinering. Men jag fick tillbaka min varma och empatiska pojke och hann njuta av hans sällskap när han hade permission från sjukhuset.
Den 13 september 2020 fyllde Anton 19 år och Kreetta fick ordna födelsedagsfest.
Anton hade under den senaste tiden levt väldigt isolerat och brutit med många av sina vänner. Men nu var glädjen stor över att han ville fira sin födelsedag och träffa familjen och sina släktingar.
Födelsedagen som blev den sista
En vecka senare hade Anton på nytt permission från sjukhuset där han var intagen.
Han skulle övernatta hos sin mormor en natt och sen åka hem till familjen under veckoslutet. De skulle se på film och Anton skulle gå och köpa lite godsaker till filmkvällen. Mormor väntade men Anton kom inte tillbaka.
Anton tog sitt liv den 20 september. Han lämnade inget meddelande efter sig så familjen kan bara spekulera i vad som fick honom att fatta det här beslutet.
Kreetta Ahti anser att det är fel att Antons död i statistiken är ett självmord. Enligt henne är det drogmissbruk och mentala problem som gjorde att Anton tog sitt liv.
– Själv anser jag att Antons död beror på drogmissbruket, avslutar Kreetta Ahti.