Var finns de framtida koreografstjärnorna inom nutidsdansen? Ute i världen känner man till Tero Saarinen, som i nästan tre decennier gjort en internationell karriär, men efter honom har ingen på samma sätt blivit berömd. Det samtida dansfältet har förändrats till en splittrad terräng med småskaliga föreställningar som visas några enstaka gånger.
Publiksiffrorna har rasat. Ifjol var publikmängden ungefär 320 000. Jämfört med tiden före coronapandemin har den sjunkit med nästan hundratusen.
Finland vill främja kulturexport, men är internationell framgång något som alls intresserar dem som verkar inom dagens samtida dansfält?
Valtteri Raekallio är en av den yngre generationens mest namnstarka koreografer. Han tror inte att dagens koreografer strävar efter en liknande internationell synlighet som Tero Saarinen Company har. Tiderna har förändrats.
Kirsi Monni, professor i koreografi vid Konstuniversitetets Teaterhögskola påminner om att vi har koreografer som uppträder på det internationella fältet. Ifjol gästspelade omkring tjugo grupper inom samtidsdansen inför en publik på över 8000 åskådare utomlands. År 2018 var de utländska åskådarna nästan 30 000.
– Tiderna har förändrats, kulturexporten fungerar inte längre genom flaggskeppsprojekt utan genom nätverk, säger Monni.
Ur dansexportens synvinkel ligger Finland geografiskt avsides. I Centraleuropa reser koreograferna och dansgruppernas chefer behändigt från en plats till en annan och ser föreställningar. Samtidigt föds kontakter och nätverk.
– Det blir problematiskt när man börjar ha internationell framgång som målsättning och bedömningsgrund, säger Jyrki Karttunen, som är långvarig koreograf och tidigare chef för Helsinki Dance Company som verkar under Helsingfors stadsteater.
Att skapa konst tar tid och till det hör alltid förskräckligt mycket onödigt arbete
Valtteri Raekallio, koreograf och dansare
Export och försäljning är förknippade med kommersialism. Den samtida dansen upplevs ofta ur publikens synvinkel som svåråtkomlig. Hur kan nutidsdansen då få en större publik?
Valtteri Raekallio poängterar att det ur konstfinansiärernas synvinkel är relevant om verket väcker genklang hos publiken. All konstnärlig verksamhet behöver ändå inte agera på marknadsvillkor.
– Publikmängden eller biljettintäkter är inte någon direkt mätare för konstnärlig kvalitet. Men konstnärerna kan inte heller förvänta sig ett evigt stöd om verken inte når bredare i samhället utöver det egna kompisgänget eller det egna yrkesfältet, säger Raekallio.
Utexaminerade koreografer hamnar på bar backe
Institutionen för danskonst, som utbildar både dansare och koreografer, grundades inom Teaterhögskolan för 40 år sedan. Under åren 2000–2022 har 65 nya koreografer utexaminerats. Men vad har hänt med deras karriärer?
Konstuniversitetets koreografiutbildning verkar i ljuset av det här inte garantera någon framgång. Däremot har en stor del av de kända nutida koreograferna en bakgrund som dansare.
Kirsi Monni, professor inom koreografi, ser ingen motsägelse här. Hon medger ändå att många koreografer som utexaminerats från högskolan har bytt bransch. Strukturerna och pengarna inom dansfältet är ytterst knappa.
– Situationen är en helt annan jämfört med en teaterregissör som kommer ut till fältet där det finns tiotals riksomfattande teatrar med sina arbetsplatser, säger Monni.
Att skapa konst tar tid och till det hör alltid förskräckligt mycket onödigt arbete, säger koreografen och dansaren Valtteri Raekallio.
– Man kan inte förvänta sig att systemet garanterar varje utexaminerad koreograf arbetsmöjligheter för 30 år framöver, fortsätter Raekallio.
Resurserna räcker sällan till att göra fler än en koreografi om året.
– Hos oss samlar koreografen varje gång sin egen arbetsgrupp och det är ett bra system, men innebär samtidigt att koreografen också bär ensam den finansiella risken, säger Jarkko Mandelin, som leder gruppen Kinetic Orchestra.
Finns det fortfarande dans inom nutidsdansen?
Koreografistudier är universitetsstudier, och därför innehåller också utbildningen flera teoretiska kurser.
Teoricentreringen syns också på fältet. Iiris Autio, som är verksamhetsledare för Tero Saarinen company säger att det rörelsebaserade som utgår från dansteknik, alltså själva dansen, håller på att försvinna.
– Den rörelsebaserade dansen håller på att bli överkörd av abstrakta och performativa verk. Det här stämmer ändå inte överens med läget internationellt: rörelsebaserade verk som görs för stora scener och stora publiker är fortfarande ledande.
Unga koreografers uppfattning om rörelse är bredare än tidigare generationers.
– Att känna och tänka, att rikta uppmärksamhet och affekt är också rörelse och på sätt och vis koreografi, säger Eeva Juntunen som blev färdig koreograf våren 2023.
– Jag förstår frågan om rörelse, men många av dagens koreografer är inte kvar i balettraditionen, säger Raekallio.
Tilliten till dansen är svag
Till skillnad från övriga länder i Norden saknar Finland de stora samtida dansensemblerna som skulle sysselsätta koreografer. Det påverkar de nyutexaminerades chanser att få fotfäste inom fältet.
Det finns också en kronisk brist på scener för danskonst. De är dyra och därför visas föreställningarna ofta bara några kvällar. I Finland har vi ett brett rikstäckande verk av stadsteatrar, men på deras scener är dansföreställningar ett undantag.
– Ett utmärkt sätt vore att förplikta de teatrar som får stadsandelsstöd, alltså VOS-stöd, att bjuda in ett visst antal dansgästspel till sin egen ort, föreslår Raekallio.
Också Monni och Mandelin stöder förslaget. Enligt Mandelin är tilliten till att dansen är tillräckligt lockande för tillfället nära noll i regionteatrarna.
– När vi åker på gästspel utgår teatrarna inte från att våra verk är professionella och säljer. Sedan förvånas de av att salen är fullsatt, säger Mandelin.
Mandelin betonar att ett ökat förtroende förutsätter att verken som visas på scenerna är professionella, varje gång. Raekallio talar å sin sida om vikten av att öppna upp verken också för icke-invigda.
– Språket är av stor betydelse. Om verket beskrivs genom ett akademiskt språkbruk kan det avskräcka en del av publiken, göra det inåtvärmande och i längden motarbeta själva konstfältet, säger Raekallio.
Det marginella har blivit mainstream i Finland, och mainstream har förblivit i marginalen
Iiris Autio, verksamhetsledare
Hur ska Dansens hus stora scen fyllas?
Den stora Erkkoscenen i Dansens hus har i höst med hjälp av stiftelsepengar fyllts av stora internationella dansgrupper. Vad som visas på scenerna i fortsättningen är ett frågetecken. Finns det tillräckligt med finländska koreografer som lyckas fylla en sal med 700 platser?
– De njugga resurserna i Finland har delats ut i små delar så att stora, sysselsättande organisationer inte kunnat uppstå. Det marginella har blivit mainstream och mainstream har förpassats ut i marginalen, säger Iiris Autio.
Målsättningen inom scenkonsten och de teater- och dansgrupper som får stadsandelar är att finansieringen ska stå på tre ben: en tredjedel kommer från staten, en tredjedel från kommunen och en tredjedel ska bestå av biljettintäkter. Om den egna finansieringen minskar, minskar också de andra stöden. Därför är det viktigt att verket lyckas kommunicera med publiken.
Centralt för att dansfältet ska kunna utvecklas och bestå är att anställningsförhållandena är tillräckligt lockande.
– Vi har passionerade människor som är vana vid att vara flexibla. Men folk tröttnar till slut på den förskräckliga arbetskulturen där resurserna är knappa. Den professionella och sociala hållsiktigheten lyfts allt oftare fram i diskussionerna, säger Monni.