Det är 1920-tal och platsen är sanatoriet Hallonbacken på en ö ute i skärgården. Den stora folksjukdomen tuberkulos har drabbat även den fattiga flickan Stina (Salma Sarkola), som skickas till sanatoriet för att tillfriskna. Det går ingen vidare nöd på Stina som på sanatoriet får andas frisk luft och äta mer mat än hon är van vid. Syster Petronella (Chloe Galbe) är snäll medan syster Emerentia, skickligt spelad av en tillknäppt Jessica Grabowsky, är mer butter och inåtvänd.
Tillsammans med rumskamraterna Astrid (Julia Kouhia) och Christine (Mathilda Pinomaa) som också är fattiga barn med tuberkulos, upptäcker Stina så småningom att något inte står rätt till på Hallonbacken. Vad menar den märkliga Fru Frostmo (Johanna af Schultén) som kommer med de förmanande orden “Så fort ni får chansen, fly härifrån. Fattiga barn far illa här?” Och vem är pojken Ruben (Theo Zilliacus) som bara Stina kan se och som dyker upp när han vill för att sedan försvinna spårlöst?
Fint samspel mellan de tre barnen
Salma Sarkola gör en övertygande rollprestation då hon axlar huvudrollen i form av Stina – en flicka som trots sina hemförhållanden har en iver på livet och ett intresse för det obskyra och skrämmande. I bagaget har Stina boken Frankensteins monster som på ett underfundigt vis också nästlar sig in i själva intrigen. Sarkolas skådespel ter sig tidvis lite väl performativt och det känns som att det någonstans bakom den rätt generiska uppvisningen av glädje, nyfikenhet och rädsla, finns ett spektrum av känslor som hon med mer handledning hade kunnat visa mer av.
De tre flickornas samspel är fint att följa med, även om replikerna är sparsamma och inte avslöjar så mycket om personerna. Den äldsta flickan Christine är mest intresserad av sin kommande fästman Kaj Tengström, medan Stina skriver brev till sin familj men aldrig får något svar.
I den andra delen, Avdelning 23, blir det allt mer tydligt att det sker skumma saker på Hallonbacken. Doktor Hagman (Carl-Kristian Rundman) verkar ha ett finger med i spelet, då han tar emot nattliga gäster och verkar undanhålla information. Mysteriet kulminerar i och med det tredje avsnittet, då Stina med risk för sitt liv bestämmer sig för att lösa mysteriet med Hallonbacken och skipa rättvisa för både levande och döda barn.
Modigt grepp kring död, girighet och ondska
Boken Hallonbacken belönades med Runeberg Junior-priset år 2019. Succén berodde till mångt och mycket på det modiga greppet kring teman som död, girighet, ondska och romantik. Även teveserien den fångat den förväntansfulla och mystiska stämning som hänger över en plats där något skrämmande sker bakom kulisserna. Det här bidrar inte minst Oliver Wegmüllers musik till. Det hisnande vackra och drömska soundtracket bär ständigt med sig en vag känsla av oro och dissonans som sätter sin egen prägel på stämningen och gör helheten fängslande.
Robert Nordströms filmarbete är också värd en extra paragraf. Rent estetiskt är Svidja slott en fantastisk miljö att göra film av, och det här har Nordström väl fått att synas i fotograferingsarbetet i och med långa panoreringar genom korridorerna, intressanta porträtt och vinklar samt storslagna helhetsperspektiv där årstider och interiörer kommer till sin rätt.
Det hör inte till vanligheterna att Svenska Yle satsar på ett finlandssvenskt epokdrama för barn i den här storleksklassen. Filmteamet har tillsammans med regissören Saara Cantell skapat en estetiskt vacker, epoktrogen och rätt så skrämmande pärla vars mystik äter sig in under huden på en.
Intrigen galopperar dock på i så rask takt att jag önskar att det hade funnits mer tid än 3 x 30 minuter för att utveckla och gå in i den mångfacetterade berättelsen och karaktärerna ytterligare. Bland annat den egensinniga Fru Frostmo som enbart glimtar till i några få scener, är en person vars bakgrundshistoria jag gärna hade vetat mer om.
Hallonbacken kan ses på Yle Arenan 20.12.2023 och sänds i Yle Fem dagarna efter varandra under mellandagarna med start tisdag 26.12 kl. 18.00.