Jag har inget sensationellt att berätta, skriver skådespelaren Peter Stormare i inledningen av sin självbiografi Stormare – pojken från Arbrå. Det är en dålig och lite illavarslande utgångspunkt för en bok på nästan 500 sidor.
Trots att Peter Stormare hushåller med avslöjandena, så bjuder boken trots allt på en och annan intressant episod ur hans liv. Mera sällan står ändå hans teater- eller filmkarriär i fokus. Oftast handlar det om Peter Stormare stora livsval, hans personliga tro eller hans i högsta grad levande förhållande till andeväsen, demoner och bortgångna vänner.
Peter om Peter
I Stormare – Pojken från Arbrå får man möta en ung man som verkar övertygad om att hans livsöde finns skrivet i stjärnorna och att varsel, drömmar och den ständigt närvarande Rösten ska leda honom till Hollywood. Resten utgörs av en lång transportsträcka där lektioner på scenskolan, teaterföreställningar, bostäder och kvinnor avlöser varandra.
Det råder inget tvivel om att det här är en bok som handlar om Peter Stormare. Huvudpersonen berättar i jagform om sin uppväxt och karriär, men allt som oftast överskuggas händelserna av en självupptagen och ganska självgod berättare som utnämner sig till expert på än det ena än det andra.
Peter Stormare är den bästa diskaren, det bästa springbudet, han klipper de snyggaste gräsmattorna och steker de i särklass godaste hamburgarna när han under studietiden i Stockholm extraknäcker som kock. Självfallet är han också en briljant skådespelare och regissör.
Om tvivlet någon gång smyger sig på, så går han i hypnos, rådfrågar döda vänner eller lyssnar på den alltid närvarande Rösten som för det mesta leder honom rätt.
Geni bland genier
Det är en mycket märklig bok som Peter Stormare har skrivit tillsammans med journalisten Anna von Koch.
Analys och eftertanke verkar inte vara det som styrt det här projektet, snarare ett slags rättfärdigande av de egna livsvalen och en grundmurad övertygelse om den egna förträffligheten.
Det verkar bara finnas två personer i hela världen som kan mäta sig med Peter Stormare vad genialitet beträffar, nämligen John Lennon och Ingmar Bergman.
John Lennon kommer inte Peter Stormare åt att involvera i sitt liv, eftersom Beatlesmedlemmen mördades utanför sitt hem i New York redan år 1980, men Ingmar Bergman lägger Peter Stormare beslag på i den här boken på ett lite osnyggt sätt.
Till en början är Ingmar Bergman Peter Stormares chef och läromästare på Dramaten, men i slutet av den här självbiografin har Peter Stormare utnämnt sig till Bergmans andliga arvtagare och kallar sig rentav hans son.
Karriär i Hollywood
Peter Stormare har en intressant karriär bakom sig som skådespelare och regissör och visst får man veta en del om uppmärksammade uppsättningar på Dramaten eller minnesvärda rollprestationer i filmer som Fargo eller Armageddon.
Men också här överskuggas karriärens milstolpar av övernaturliga utvikningar och eller en självhävdelse som kommer i vägen för enkla redogörelser om hur filmen blev till, vilka andra personers som var involverade i processen och vilka utmaningar Peter Stormare själv tampades med.
Men sådant bjuder Peter Stormare väldigt sparsmakat på. Med Guds försyn i bagaget och en fast övertygelse om att han begåvats med både snille och smak, kan han bara glida fram, övertygad om att Gud och den egna förträffligheten alltid leder honom rätt.
Att läsa om en utvald man kan ändå bli både tröttsamt och enahanda. Peter Stormare hade faktiskt förtjänat en något mer nyanserad och djuplodande biografi, än den här märkliga boken där huvudpersonens ego jämt och ständigt kommer i vägen för hans liv och gärningar.