Det har varit två händelserika år för bildjournalisten Benjamin Suomela. Sedan februari 2022 har han varit tio gånger till Ukraina för att bevaka och dokumentera Rysslands anfallskrig.
Ukraina är ett land han inte hade så bra koll på innan, men som nu har växt på honom.
– Jag trivs jättebra att vara där. Det är ett varmt folk som alltid är välkomnande, berättar han.
Suomela fick sin start som bildjournalist i hemstaden på Vasabladet, men därefter har världen varit hans arbetsfält och han har fotograferat i indonesiska regnskogar och byar i Sydsudan och jobbat för flera av de största finlandssvenska och finländska mediehusen. Nu jobbar han för Yle Uutiset.
Han berättar att han alltid varit nyfiken på att resa runt i världen.
– Det har på det sättet varit en ganska naturlig väg för mig att dokumentera mina resor ute i världen.
Viktigaste är att man planerar och inte tar onödiga risker
Men att bege sig in i konfliktzoner runt om i världen för att dokumentera är förstås inte riskfritt, något Suomela är väl medveten om.
– Jag tror och hoppas att alla journalister som åker till motsvarande zoner åtminstone har gått igenom tankarna i huvudet att någonting kan hända. Och att man är relativt okej med det.
Det viktigaste enligt Suomela är att han själv och hans team känner sig trygga.
– Det är liksom nummer ett, att man inte tar onödiga risker. Man försöker planera allting så gott man kan, för vår egen säkerhet och för dem som vi intervjuar också.
Det händer ju ofta att du har en idé och sen åker du till Ukraina och allting går åt skogen. Men oftast så lyckas man
Suomela säger att han klarat sig undan farliga situationer i Ukraina, men han berättar att man får vara beredd att det inte går som tänkt alla gånger man kommer dit. Det kan till exempel vara svårt att få tag på den man tänkt intervjua.
– Då får man forma om sin nyhet på ett nytt sätt. Och då man åker till Ukraina är det ganska snabba resor. Man kan inte vara där i månader och hålla på. Tid är pengar egentligen, berättar han.
– Det händer ju ofta att du har en idé och sen åker du till Ukraina och allting går åt skogen. Men oftast så lyckas man. Man åker dit och försöker sitt bästa.
Att han ofta har lyckats i sitt arbete syns i att han i år fått ta emot hela två priser för sitt arbete i Ukraina: dels Carina Appel-priset, som delas ut till minnet av den kända krigsfotografen Carina Appel, dels Patricia Seppälä-stiftelsens bildjournalistpris som han fick i våras.
Även om han är glad för priserna är det inget han tänker på så mycket.
– Det är kul, men samtidigt så gör jag bara mitt jobb. Jag låter mina bilder tala för sig själva.
Ett utdrag av Suomelas bilder:
Lättare att återvända till vardagen nu än i början
Suomela var på plats i Ukraina redan innan krigsutbrottet och han berättar att arbetet har förändrats sedan början av kriget.
– I början var det lättare att hitta saker att dokumentera eller berätta om, eftersom nyheten i världen var där. Och allt var färskt då 2022 i början.
Han säger att folk också tenderar att tröttna på en del ämnen efter en tid.
– Vilket är jättetråkigt, men tyvärr är det så med oss människor att vi tröttnar och glömmer situationen där. Men man måste väl försöka tro på att stödet kommer att fortsätta.
Suomela berättar att det blivit lättare för honom att återvända till vardagen i Finland, jämfört med hur det var i början av kriget när han ofta kände att vi borde göra mera för att hjälpa.
Det han ändå tänker mest på nu är de människor som han varit i nära kontakt med under åren.
– Just våra medhjälpare, som inte har möjligheten att åka ut från landet, som blir kvar där. Dem tänker jag på men jag tröstar mig själv genom att vara i kontakt med dem. Och jag kan inte göra så hemskt mycket mer tyvärr, säger han.
Vilken betydelse har det i dag att vi har en finländsk fotograf på plats i Ukraina? Med tanke på att det finns hur många fotografer som helst på plats.
– Det beror lite på vad det är för vinkel på nyheten, vi använder oss ibland av lokala fotografer också. Jag tycker det är viktigt att man har en förståelse för kultur, så när vi åker för att rapportera om Ukraina så rapporterar vi åt den finska publiken. Vår vinkel är mer riktad mot finska lyssnare och tittare, och jag tycker det är viktigt att vi fortsätter med det.
Om vi tänker oss att av 90 procent av bilderna på internet vet man inte om de är äkta eller inte, då förstärks ju rollen av en bildjournalist som kommer från ett mediehus
Ett nästan utnött citat är att ”krigets första offer är sanningen”. Och med tanke på det överflöd av bilder som finns och med alla de möjligheter det finns att manipulera bilder, bland annat med hjälp av artificiell intelligens, så kan man fråga sig vilken roll en krigsfotograf har i dagens konfliktzoner för att förmedla en bild av händelserna.
Suomela har också en viss oro över att folk kan börja misstro bilder allt mer, men är hoppfull till att hans roll som bildjournalist för ett mediebolag i det läget blir ännu viktigare.
– Jag tror att tvärtemot så kommer min roll, hela mitt jobb att förstärkas. Om vi tänker oss att av 90 procent av bilderna på internet vet man inte om de är äkta eller inte, då förstärks ju rollen av en bildjournalist som kommer från ett mediehus, som Yle till exempel.
Vad gäller framtiden säger Suomela att inget är spikat, men han hoppas kunna åka till Ukraina fler gånger.
– Jag hoppas att det blir ett bra år eftersom det här året har varit jättefint på det sättet att jag har fått göra en massa intressanta projekt. Och jag hoppas att nästa år blir lika bra, eller bättre.