De nio presidentkandidaterna har alla gett starka budskap om Finlands Rysslandspolitik: Inga normala relationer är möjliga förrän Ryssland drar sig ut ur Ukraina och president Vladimir Putin avgår.
Vissa kandidater har dessutom tilläggskrav på Ryssland, vilket kommer fram i Yles valkompass.
Däremot har kandidaterna inte tagit ställning till hur Finland kunde stödja den ryska oppositionen för att få fart på ett regimbyte.
Jussi Halla-aho kommenterade saken ur ett pessimistiskt perspektiv i Yles utfrågning förra veckan. Enligt Halla-aho är en överlägsen majoritet av de ryska medborgarna ändå för Putins politik, hur mycket Finland än skulle vilja stödja medborgarsamhället i landet.
Jussi Halla-aho är för pessimistisk, säger forskare
Men läget är inte så dystert som Jussi Halla-aho tror, enligt Jussi Lassila som är äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet. Finland och EU borde i själva verket stödja de ryska oppositionsaktivisterna mer, tycker Lassila.
– Halla-ahos påstående att nästan alla ryssar stöder Putins politik är mycket tunt, och till viss del felaktigt. Eftersom det inte finns några som helst förutsättningar att öppet bedriva politik mot Putin, så är många medborgare passiva eller motståndare i tysthet, säger Jussi Lassila.
Hur kan du veta att det passiva motståndet mot Putin är större än vad Halla-aho tror?
– Om man lusläser opinionsmätningar som görs i landet hittar man betydande motstridiga uppgifter. Naturligtvis har de här undersökningarna brister och trovärdighetsproblem, men se till exempel på hur ryssarna kommenterar kriget. En majoritet svarar öppet att de inte stöder ett fortsatt krigande i Ukraina, och det är något går emot Kremls politiska prioriteter.
Det här visar, enligt Lassila, att stridsviljan bland den ryska befolkningen är låg. Här skulle Finland och EU ha möjlighet att slå in en kil.
– Det finns alltså ett latent politiskt motstånd mot Putins politik och det motståndet borde EU aktivera. Man borde ställa insinuerande frågor: Är Putin faktiskt det ni vill ha? Är han den ledare som ni vill vara beroende av?
Ryssarna västvänligare än vi tror?
Jussi Lassila ger ett exempel: på nyårsaftonen skickade USA:s ambassad i Moskva en känslosam videohälsning på den populära plattformen Telegram.
”Vi respekterar den ryska kulturen som också är en del av Amerika”, skriver ambassaden till bilder av ortodoxa kyrkor och balettuppvisningar i USA.
Texten fortsätter med att konstatera att de ryska medborgarna har lika stor rätt till fred och trygghet som vilket annat folk som helst.
Också ljud från en demonstration spelas upp i videon. ”Njet vojnje”, nej till krig, ropas det.
– Den här videohälsningen togs inte väl emot av makthavarna, säger Jussi Lassila.
Myndigheterna var snabba att med hårda ord fördöma den.
– Det visar att den ryska ledningen är orolig för amerikanskt inflytande. De vet att under all den officiella anti-amerikanismen har västvärlden en stor dragningskraft på de ryska medborgarna, både materiellt och kulturellt. Och det här borde också EU kunna utnyttja.
Finns det inte en fara att västländernas påverkansförsök ses som patroniserande och i stället förstärker nationalitetskänslan i Ryssland?
– Det är en bra fråga. Ännu före kriget lyckades de ryska makthavarna mycket bra med att misstänkliggöra väst. Framför allt använde man det argumentet mot de egna oppositionella. Alexej Navalnyj stämplades som CIA-agent och västs marionettdocka. Och visst är det farligt att få en sådan stämpel.
– Men nu är konflikten mellan Ryssland och västvärlden så öppen att jag inte tycker att väst behöver dölja sina avsikter, eller vara onödigt sensitiv. Man borde också förstå att Ryssland ändå kommer att tolka allt som väst gör som informationspåverkan och psykologisk krigföring.
Opposition mot Putin betyder inte alltid kamp för demokratiska värden
Men inte heller de ryska oppositionella har alltid dragit jämt med den yttre världen. Till exempel stängdes den ryska oppositionella tv-kanalen Dozjd av lettiska myndigheter för ett år sedan.
Dozjd hade 2021 tvingats i exil från Moskva efter att ha blivit stämplad som ”utländsk agent”. Man fann då en fristad i Riga.
Kanalens sändningstillstånd drogs ändå in av det lettiska kommunikationsverket efter att en redaktör kallat soldater i den ryska armen för ”de våra”. Redaktören fick sedermera sparken av bolaget, men de lettiska myndigheterna menade att Dozjd också på annat sätt hade sympatiserat med den ryska armén. Kanalen Dozjd bestrider anklagelserna.
Fallet Dozjd har lett till en diskussion om hur mycket nationalism och fosterländskhet västländerna kan tolerera hos de ryssar som kämpar mot Putin. I speciellt de baltiska länderna och Ukraina anklagar man de ryska liberalerna för att ha en ”imperialistisk attityd”, trots att många av dem tvingats fly hemlandet där de anklagas för motsatta åsikter.
Också i västra Europa finns skeptiker. Keir Giles, som är en ofta citerad brittisk Rysslandsexpert sade i en paneldiskussion under Helsinki Security Forum i oktober att de ryska oppositionella egentligen inte har någon lust förändra landets inställning till yttre världen ”på något fundamentalt sätt”.
Jussi Lassila är inte helt bekväm med den här inställningen.
– Giles hänvisar till ett imperialistiskt tänkesätt som finns bland ryssar. Jag tycker det är lite tillspetsat. Jag har själv träffat på många representanter för oppositionen som absolut inte tänker så där som Giles säger. Bland emigranterna finns de som jobbar hårt för att Ryssland ska frigöra sig från sin imperialistiska politik.
Målsättning nummer ett: Att Putins politik försvinner
Jussi Lassila säger att det överhängande målet för väst borde vara att Putin och hans politik försvinner. Om man för att nå det kan utnyttja också mer nationalistiskt tänkande ryska oppositionella, så må det ske.
– Om någon kämpar emot Putin så skulle jag i det här skedet inte hänga upp mig på vilka motiv de har.
Är det ens möjligt för en antiputinsk opposition att nå framgång i Ryssland om de inte är nationalistiska och till viss del rysksinnade?
– I själva verket skulle jag säga att vad Ryssland behöver nu är hälsosam nationalism. Jag vill ställa saken så. En nationalism som går ut på att man vill få det egna landet i skick, förbättra sin närmiljö inom landets gränser. Visserligen har det här i Ryssland fått också negativa och rasistiska undertoner, men om man vill förstärka den antiputinska koalitionen så måste man i det här skedet försöka se på det mellan fingrarna.