Hur ska Antti Pennanen klara av utmaningen att leda Finlands bästa NHL-spelare som helt grön huvudcoach för herrlandslaget i World Cup om ett år? Det är huvudtemat i veckans poddavsnitt. Också Winnipeg Jets, AHL-finländare och William Nylander diskuteras.
Det som skedde i årsskiftets JVM får inte upprepa sig i den planerade World Cup-turneringen. Det vill säga att spelarna i Lejontröjan inte får något taktiskt stöd av tränarteamet när matcher står och väger.
Gröna huvudtränaren Lauri Mikkola och hans lika omeriterade assisterande coacher var I JVM ute på så djupt vatten, som man sällan sett Lejoncoacher vara.
Unikt är det ändå inte med landslagstränare som famlar i mörker. Till exempel senast World Cup-arrangerades misslyckades en grön Lauri Marjamäki kapitalt.
I februari 2025 är det enligt vad man nu vet meningen att Kanada, USA, Sverige och Finland ska mötas i följande World Cup. Då har den gröna (något tjatig, men korrekt beskrivning) huvudtränaren Antti Pennanen inte råd med att vara länken som brister.
Turneringen blir den första – och i värsta fall enda – chansen för alla tiders mest begåvade finländska spelargeneration att hävda sig.
”Best on Best”-turneringarna överrumplade de första tränarna
Antti Pennanen som tar över huvudtränarjobbet för Lejonen efter vårens VM-turnering blir den elfte coachen att lotsa Finlands herrlandslag i en bäst mot bäst-turnering.
Först ute var Björneborghockeyns stora man Lasse Heikkilä, som ledde sin hemstads stolthet Ässät, till två FM-guld. Heikkilä var landslagets huvudtränare i en säsong, 1976–1977, och fick då äran att i sin första turnering som Lejonbas hamna på riktigt djupt vatten i en splitterny Kanada Cup.
HIFK-legendaren och forne NHL-stjärnan Carl Brewer anlitades som Heikkiläs assisterande coach för att hjälpa till med den smala rinkens och proffshockeyns verklighet. Dessutom tränade landslaget i en specialdesignad smal rink i Forssa.
Smarta beslut av ishockeyförbundet, men tyvärr hjälpte inga förberedelser när Kanadas bästa NHL-proffs körde över Lejonen med 11–2 i premiären. Sedan blev det 0–8 mot Tjeckoslovakien och 3–11 mot Sovjet.
I match nummer fyra slog Finland Sverige, som redan hade några NHL-spelare – Finland kunde bara stoltsera med fyra spelare från utmanarligan WHA. Segern över Tre Kronor räddade en turnering där Finland annars var ordentligt sämst av ”de stora” hockeyländerna.
I följande Kanada Cup, hösten 1981, fick mannen som gjorde Tappara till Finlands bästa hockeylag, Kalevi Numminen, ansvaret att leda Lejonen. Fortfarande var klasskillnaden så stor att Finland var turneringens klart sämsta lag – oberoende av coach.
Fyra klara förluster och oavgjort mot USA var saldot. Lejonen gjorde sammanlagt två mål i de fyra förlustmatcherna och släppte in 27 skott.
I turneringen hösten 1984 platsade inte Finland och i Kanada Cup 1987 var skillnaden till stormakterna fortfarande stor: Fem matcher, fem förluster.
Nu var ändå största målskillnaden tre mål och Finland hade redan 11 NHL-spelare – tre övriga som spelat NHL fanns dessutom med i laget. Det här var den första ”superturneringen” där man kan anse att coachen kunde ha hjälpt laget till bättre framgång.
Rauno Korpi var Kalevi Numminens lärjunge och byggde vidare på Tapparas succé. Hockeyn som spelades i NHL-rinkarna var ändå främmande för honom. Korpi lyckades inte skapa ett lag av en trupp som var den dittills klart talangfullaste någonsin i Lejontröjorna.
Coacherna som fick individerna att lyfta
Nittonhundratalets sista decennium förändrade Finlands landslagshockey. Först ute av tränarna som gjorde succé var Pentti Matikainen. ”Fööni” coachade Finland till det historiska OS-silvret 1988 och ledde dryga tre år senare Lejonen till sensationell trea i Kanada Cup.
Oavgjort mot turneringens etta Kanada och segrar över Sverige och Tjeckien i en och samma turnering var sensationella resultat.
Laget som spelade i superturneringen hösten 1991 var inte spelare för spelare egentligen bättre än det som floppade fyra år tidigare. Skillnaden var hur Finlands bästa möjliga spelare agerade tillsammans i rinken. Tränaren Matikainen var en av helhetens stöttepelare.
Följande man att lotsa Finland i en NHL-turnering var självaste ”Guld-Kurre” Lindström. Svensken som fick spelarna från de europeiska rinkarna att spela ännu lite bättre som lag, hade inte samma inverkan på NHL-finländarna.
Förtroendet saknades ömsesidigt och Finland var som sämst när det gällde. Först vände Tre Kronor 0–2 till 5–2-seger i matchen om gruppseger och direkt semifinalplats. Sedan utklassade Ryssland Lejonen i kvartsfinalen med 0–5.
Curt Lindströms assisterande tränare Hannu Aravirta fick sedan lotsa Finland i de två första OS-turneringarna med NHL-spelare.
Aravirta åtnjöt inte bästa möjliga förtroende bland de äldre NHL-spelarna, men hade två trumfkort på hand.
Det första var ett bra förhållande med superstjärnan Teemu Selänne och med generationen som vann guldet i globen: främst Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen. Det andra var en tydlig syn på hur Finland skulle spela kombinerad med starka kommunikationsfärdigheter.
Bronset i Nagano var en stor bragd – också för tränaren. Lejonen spelade om seger i varje match, slog ut Sverige i kvarten och besegrade Kanada i bronsmatchen.
Fyra år senare spelades turneringen i liten rink och ”Ara” lyckades inte längre lika väl i sin samverkan med NHL-spelarna – av vilka superviktiga Saku Koivu var borta på grund av cancer. Kvartsfinalen blev ändstationen för ett lag utan sin första center och kapten.
”Meidän peli” gör entré
Två år efter OS i Salt Lake City gjorde Finland en oförutsedd bragd i World Cup. Lejonen förlorade en match – finalen mot Kanada med slutsiffrorna 2–3.
Lagets huvudtränare Raimo Summanen och hans assisterande coach, ”hockeyprofessorn” Erkka Westerlund, lanserade ett eget blåvitt spelsätt. Samarbete och intensivt arbete gav Finland ett spelsättsförsprång till motståndarna.
Systemet som Summanen körde in hjälpte laget. Däremot orsakade huvudtränarens beteende inre spänningar som kunde ha förstört turneringen totalt. Summanen fick direkt efteråt sparken trots framgången och Erkka Westerlund tog över.
Westerlund som tidigare i flera år varit Summanens chef i olika lag gjorde ett fantastiskt jobb som huvudtränare.
Westerlund tog i följande toppturnering spelarna med i taktikplaneringen. Coachen gav den orubbliga spelramen, men ville att alla femmor skulle hitta egna lösningar ”innanför lådan”.
Som ett resultat spelade Lejonen i OS 2006, med alla NHL-stjärnor på plats, den bästa hockeyn ett finländskt landslag någonsin visat upp. Selänne, Koivu, Olli Jokinen & co vann alla utom en match – finalen mot Sverige (2–3, igen).
Westerlund återkom 2014 som coach till den hittills sista OS-turneringen med NHL spelare. Truppen var klart svagare än laget som spelade final i Turin, men igen hade laget en grym positiv tro på sig själv, tog ut precis allt ur sina resurser – och vann OS-brons.
Hänger det finländska spelsättet med i utvecklingen?
Mellan de två toppturneringarna där Westerlund stod bakom bänken vann Finland OS-brons 2010. I Vancouver ledde den nya tränargenerationens stjärna, Jukka Jalonen, NHL-spelarna.
Jalonens första kontakt med stommen från laget som spelat i två stora finaler var långtifrån friktionsfri. Jalonen förespråkade en strikt finländsk modell för att spela hockey och var oemottaglig för de erfarna NHL-spelarnas åsikter om smala rinkarnas verklighet.
Till slut fixade NHL-stjärnorna bronset genom att tro mer på sig själva än på tränarstabens taktiska funderingar. Jalonen fick lov acceptera att han till och med tystades ner i båset.
Smart som han är, tog Jalonen lärdom och blev en Lejonkung som är svår att överträffa.
Inte råd med en flopp till
I World Cup-turneringen 2016 fick en ny ung ”Meidän peli”-profet, äran att coacha Lejonen. Finlands NHL-spelare var just då i början av ett grundligt generationsskifte och truppen som Lauri Marjamäki hade till sitt förfogande var svag i jämförelse med konkurrensen.
Ändå är det omöjligt att förbise faktum: Marjamäki misslyckades grundligt i sitt första uppdrag som huvudtränare för herrlandslaget. Laget fick absolut inget stöd av spelsättet – tvärtom underströk strävan till puckkontroll mot elitmotstånd truppens svagheter.
Finland var inte ens nära att hålla jämna steg i en enda av de tre matcherna som laget fick spela. Marjamäki medgav efteråt att tempot som turneringen krävde var en chock som han inte var förberedd för.
Om ett år är de då alltså dags för följande World Cup och då leds Finland av Antti Pennanen. Precis som för Marjamäki blir elitturneringen Pennanens debut som herrlandslagets chefstränare. Utmaningen är maximal.
Något som absolut inte får hända, är att huvudtränaren och hans team inte klarar av att reagera när en toppmotståndare justerar taktiken under matchen. Just bristen på förmåga att reagera har ofta varit en akilleshäl för finländska landslagstränare.
Strävan till puckinnehav och långsamt tempo fungerar inte när motståndarnas spelare håller högsta möjliga nivå individuellt och tränarteamet kan agera under matchens gång.
Lyckligtvis har Pennanen nått framgång som landslagstränare – såväl med juniorer som herrar. Han ingick Jalonens guldteam i JVM 2016 och herr-VM 2019. Dessutom har Pennanen som chefstränare för Juniorlejonen vunnit brons 2021 och silver 2022 – båda två i smal rink.
I februari 2025 får han lov att lyckas på första försöket som huvudtränare för herrlandslaget. World Cup är inte rätt turnering för att se och lära. Med den spelartrupp Pennanen kommer ha till sitt förfogande gäller bara ett krav: prestera.
Tack för att du läste!